Februari blev ingen bra bloggmånad. Jag skrev bara fem inlägg. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag aldrig kan skylla på att jag inte har haft tid. Jag kan heller inte skylla på att jag inte haft grejer att skriva om. Ibland blir det helt enkelt bara inte av. Men nu ska jag skriva om en helg som blev så rackarns fantastisk.
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
torsdag 1 mars 2012
lördag 18 februari 2012
Dag 158 - Ranelid hos Ljung
Ja, det stämmer, jag ska nu skriva om Melodifestivalen! Det går liksom inte att undvika av flera olika anledningar. För det första var ju Ranelid med. Eller ja, han är ju fortfarande i allra högsta grad med eftersom han gick till final. Björn har, som pålästa människor vet, ett förflutet som fotbollsspelare i den finaste av alla klubbar - Höganäs BK. Bara en sådan grej gör ju att jag höll en extra tumme för honom ikväll.
Jag vet inte om jag behöver säga något om låten eller uppträdandet - jag tror nog det mesta var sagt redan innan hans namn ropades upp som finalist. Har vi någonsin fått vara med om en större skräll? Men va fan, kunde Rumänien ta en andraplats med en bunke tramsiga teletubbies så förstår jag inte varför vi skulle skämmas om vi skulle skicka Ranelid. Och en sak kan jag jävlar i det garantera: denna låten kommer vi få stå ut med ett bra tag framöver! Den kommer bli en hit, var så säkra!
Ranelid lade grunden till denna triumfen långt innan han ens kom på tanken att ställa upp. Som fotbollsspelare var han väl ingen jättestjärna precis, men som författare och personlighet har han gjort sig känd för en bred publik. Jag sitter på tåget nu och här satt innan ett par pensionärer och såhär gick deras samtal:
P1: Undrar hur det gick för Ranelid. Han skulle ju vara med i den där Melodifestivalen.
P2: Ja, jag hörde det, men han kan väl inte sjunga?
P1: Nej, prata kan han ju, men inte sjunga.
Känns som att de hade stenkoll. Men de hade nog inte väntat sig en sådan skräll. Jag satt och skrattade åt Ranelid-spektaklet i Ljungs soffa. Ja, jag vet vad ni tänker - vem fan e Ljung? Men jag tror jag börjar inse vem det är. Han bjöd på mat. Som han lagade själv. Jag är imponerad. Simon, Munk och Stoffe Levi var också där. Fem grabbar, fin middag, Coca Cola, Melodifestivalen och levande ljus...
Innan idag var jag och såg HBK ute i Lerberget när de tog ännu en seger i träningsmatchen mot IFK Hässleholm. 2-1 blev det, men jag tycker vinstmarginalen borde varit lite större. Höganäs spelade stabilt och släppte bara till två målchanser på hela matchen medan de själv skapade ett flertal bra lägen. IFK imponerade inte och där har Bosse Nilsson lite att jobba med. Det var i alla fall kul att se gruestadens stolthet igen och det är fortfarande ett jäkla gott gäng.
Imorgon ska jag få sparka boll igen när Varbergs Bois åker till Värnamo för träningsmatch. Jag ska spela från start och jag är laddad som in i fucking helvete!
Jag vet inte om jag behöver säga något om låten eller uppträdandet - jag tror nog det mesta var sagt redan innan hans namn ropades upp som finalist. Har vi någonsin fått vara med om en större skräll? Men va fan, kunde Rumänien ta en andraplats med en bunke tramsiga teletubbies så förstår jag inte varför vi skulle skämmas om vi skulle skicka Ranelid. Och en sak kan jag jävlar i det garantera: denna låten kommer vi få stå ut med ett bra tag framöver! Den kommer bli en hit, var så säkra!
Ranelid lade grunden till denna triumfen långt innan han ens kom på tanken att ställa upp. Som fotbollsspelare var han väl ingen jättestjärna precis, men som författare och personlighet har han gjort sig känd för en bred publik. Jag sitter på tåget nu och här satt innan ett par pensionärer och såhär gick deras samtal:
P1: Undrar hur det gick för Ranelid. Han skulle ju vara med i den där Melodifestivalen.
P2: Ja, jag hörde det, men han kan väl inte sjunga?
P1: Nej, prata kan han ju, men inte sjunga.
Känns som att de hade stenkoll. Men de hade nog inte väntat sig en sådan skräll. Jag satt och skrattade åt Ranelid-spektaklet i Ljungs soffa. Ja, jag vet vad ni tänker - vem fan e Ljung? Men jag tror jag börjar inse vem det är. Han bjöd på mat. Som han lagade själv. Jag är imponerad. Simon, Munk och Stoffe Levi var också där. Fem grabbar, fin middag, Coca Cola, Melodifestivalen och levande ljus...
Innan idag var jag och såg HBK ute i Lerberget när de tog ännu en seger i träningsmatchen mot IFK Hässleholm. 2-1 blev det, men jag tycker vinstmarginalen borde varit lite större. Höganäs spelade stabilt och släppte bara till två målchanser på hela matchen medan de själv skapade ett flertal bra lägen. IFK imponerade inte och där har Bosse Nilsson lite att jobba med. Det var i alla fall kul att se gruestadens stolthet igen och det är fortfarande ett jäkla gott gäng.
Imorgon ska jag få sparka boll igen när Varbergs Bois åker till Värnamo för träningsmatch. Jag ska spela från start och jag är laddad som in i fucking helvete!
torsdag 16 februari 2012
Dag 157 - I love you Arsenal
Jag hoppas inte det har undgått någon att jag älskar Arsenal. Då kan ni säkert förstå också att jag just nu inte mår så jävla bra. Fy fan va besviken och ledsen jag är. Att det skulle kunna gå såhär åt helvete hade inte ens min mest pessimistiska sida kunnat tro. Jösses vad allt blev fel.
Jag kan dock inte hylla motståndarna idag. Så jävla bra var de inte. Det var Arsenal som var riktigt dåliga. Tänk om det hade varit Barca. Det hade fan blivit 10-0. På 90 minuter sköt Milan fyra skott på mål. Alla gick in. Det är ju fantastiskt bra såklart, men varför skapade de inte mer? Det var inte precis ont om ytor.
Nej, jag är grymt ledsen på mitt älskade lag. Det är så jävla hemskt att behöva genomlida något sådant här. Jag skiter i om Vermaelen har glömt hur man spelar mittback. Jag klandrar ingen om de får ett offsidemål. Jag bryr mig inte om Arteta missar en passning. Jag blir inte sur när Walcott snubblar bort bollen. Men fan vad jag hatar när spelarna inte visar hjärta.
Plocka fram din brutala vilja och inställning, Vermaelen. Sagna, kuta efter, tackla, såga, kötta bort bollen SEN kan du undra vad domaren pysslar med. Arteta, Walcott, kämpa tillbaka bollen och ta nya tag istället för att lunka hem som om allt redan är förlorat. Jag hoppas de själva förstår hur brutalt dåligt det här såg ut. Det finns inga bortförklaringar.
Nu är det bara en sak som gäller - visa i returen, inför egna supportrarna, att ni är bättre. Jag kan som hopplös optimist inte säga att det är avgjort, men det är inte långt ifrån. Jag kräver dock inget mirakel. Jag tror inte på det. Det jag tror på är att det finns en liten strimma av hopp och att hur liten den lilla strimman än är, så är den värd att kämpa för. Skulle strimman försvinna helt finns det fortfarande något att kämpa för - stolthet och upprättelse. Visa varför jag älskar Arsenal.
En sådan här kväll gör inte att jag slutar att älska mitt lag - den påminner mig, på ett smärtsamt vis, hur stark min kärlek är.
I love you Arsenal <3
Jag kan dock inte hylla motståndarna idag. Så jävla bra var de inte. Det var Arsenal som var riktigt dåliga. Tänk om det hade varit Barca. Det hade fan blivit 10-0. På 90 minuter sköt Milan fyra skott på mål. Alla gick in. Det är ju fantastiskt bra såklart, men varför skapade de inte mer? Det var inte precis ont om ytor.
Nej, jag är grymt ledsen på mitt älskade lag. Det är så jävla hemskt att behöva genomlida något sådant här. Jag skiter i om Vermaelen har glömt hur man spelar mittback. Jag klandrar ingen om de får ett offsidemål. Jag bryr mig inte om Arteta missar en passning. Jag blir inte sur när Walcott snubblar bort bollen. Men fan vad jag hatar när spelarna inte visar hjärta.
Plocka fram din brutala vilja och inställning, Vermaelen. Sagna, kuta efter, tackla, såga, kötta bort bollen SEN kan du undra vad domaren pysslar med. Arteta, Walcott, kämpa tillbaka bollen och ta nya tag istället för att lunka hem som om allt redan är förlorat. Jag hoppas de själva förstår hur brutalt dåligt det här såg ut. Det finns inga bortförklaringar.
Nu är det bara en sak som gäller - visa i returen, inför egna supportrarna, att ni är bättre. Jag kan som hopplös optimist inte säga att det är avgjort, men det är inte långt ifrån. Jag kräver dock inget mirakel. Jag tror inte på det. Det jag tror på är att det finns en liten strimma av hopp och att hur liten den lilla strimman än är, så är den värd att kämpa för. Skulle strimman försvinna helt finns det fortfarande något att kämpa för - stolthet och upprättelse. Visa varför jag älskar Arsenal.
En sådan här kväll gör inte att jag slutar att älska mitt lag - den påminner mig, på ett smärtsamt vis, hur stark min kärlek är.
I love you Arsenal <3
lördag 11 februari 2012
Dag 156 - In the Skåne of my life
Jag sitter nu på spelarbussen på väg till Landskrona där vi ska möta den stadens svartvita stolthet. Jag tittar ut genom fönstret och ser att vi befinner oss mellan Ängelholm och Helsingborg på en väg som är minst sagt bekant för mig. Det är klart jag saknar Skåne. Jag menar, Helsingborg, Rydebäck, Höganäs BK...här är så många underbara saker. Min familj är här, många av mina underbara vänner likaså. Vi passerar Erikslund och minnen av samlingar vi hade där med HBK får mig att känna samma känslor som då: förväntningar inför match, spelsuget, glädjen.
Nu spelar jag i ett annat fantastiskt lag. Vi kämpar tillsammans för att lyckas i Superettan kommande säsong, som nykomlingar. Vi har mycket hårt jobb framför oss och det är grymt motiverande. Vi möter idag alltså Landskrona BoIS, morsans favoritlag, och en klubb som varit etablerad högt upp i seriesystemet i många år. Det lär bli en riktigt svår match, men efter vår blygsamma insats förra helgen så tror jag det är många som är revanschsugna. Jag själv är grymt sugen nu. Jag börjar ju på bänken idag, men förhoppningsvis får jag också springa av mig rejält så småningom.
Jag vill också gratulera slisk-David på födelsedagen. Jag ska ikväll vara sliskigare än honom - en utmaning som heter duga!
Nu spelar jag i ett annat fantastiskt lag. Vi kämpar tillsammans för att lyckas i Superettan kommande säsong, som nykomlingar. Vi har mycket hårt jobb framför oss och det är grymt motiverande. Vi möter idag alltså Landskrona BoIS, morsans favoritlag, och en klubb som varit etablerad högt upp i seriesystemet i många år. Det lär bli en riktigt svår match, men efter vår blygsamma insats förra helgen så tror jag det är många som är revanschsugna. Jag själv är grymt sugen nu. Jag börjar ju på bänken idag, men förhoppningsvis får jag också springa av mig rejält så småningom.
Jag vill också gratulera slisk-David på födelsedagen. Jag ska ikväll vara sliskigare än honom - en utmaning som heter duga!
onsdag 8 februari 2012
Dag 155 - Det går bra nu
Det är nu en vecka sedan jag flyttade in i min nya lägenhet i Varberg. Jag körde runt i nordvästra Skåne och köpte och hämtade upp saker med en skåpbil från Hertz. När Jocke slutat jobba blev han min flyttgubbe och trots att radion på skåpbilen inte fungerade, och det därmed inte blev någon discoskåpbil, så hade vi det trevligt hela vägen upp till Varberg och tillbaka. Men allt gick ju inte riktigt som planerat. Sängen och soffan gick inte att få upp för den trånga trappuppgången. Katastrof!
Min nya, stora, härliga säng blev oanvändbar, liksom soffan. Vad skulle jag ta mig till? Vad var det här för lägenhet som man inte kunde ta in ordentliga möbler i? Men problemen slutade inte där. Jag fick se det nya "köket" där jag alltså skulle laga mat etc. Det var en vask och två spisplattor med ett minikylskåp och ett soputrymme under. Det var allt. Exakt allt. Ingen ugn. Ingen fläkt. Inga köksskåp och lådor. Kylskåpet var så litet att jag fyllde det till bristningsgränsen med resterna från den gamla lägenheten och frysfacket var inte mycket större än en skolåda. Skulle jag bo såhär?
Jag pratade med hyresvärden och det enda hon hade planerat var att fixa fläkt och sätta upp två köksskåp över vasken/spisen. Dagen efter ringde jag till ett par personer inom klubben, som hade fixat lägenheten till mig, och till slut hamnade jag hos den nya klubbchefen, Fredrik Molin. När jag förklarade situationen blev han rent ut sagt chockad. Han lovade direkt att problemen skulle lösas, men eftersom detta var nyheter för honom så skulle han återkomma med en plan. Och det gjorde han.
Jag fick tillåtelse att hyra en skåpbil och köra och köpa mig en säng jag kunde trivas med. Så jag hyrde en skåpbil på studs och körde till Ikea utanför Göteborg. Jag tog med mig sängdelarna jag köpt på Ikea och bytte dem mot nya. Istället för en 140-säng tog jag en 2x80-säng. Så den biten löste sig galant. Molin har nu också fixat en ugn till mig som de ska sätta in i veckan och jag ska själv få välja ut en kyl/frys-lösning som passar mig. Med andra ord så kommer köket snart vara i ordning. Om hyresvärden sätter in fläkten alltså.
Så nu är det väl snart bara en soffa som återstår och det skulle jag också få en. Så det blir nog asbra. Nu när jag har börjat komma i ordning så har jag också börjat trivas. Igår köpte jag en tv - en Samsung 40" lcd med full HD för bara 2990kr. Jag kan nu börja slappna av igen och jag måste bara tacka Fredrik Molin och Varbergs Bois som löst detta på ett väldigt snabbt och bra sätt. Nu är det full fokus på fotbollen som gäller och jag är grymt jävla motiverad!
På lördag möter vi Landskrona Bois i en träningsmatch, nere i Landskrona. Sedan blir det fest i Helsingborg. Butterfly fyller år. Utan sk.
Funderar på Playstation 3...
Ullared snart...?
Okey, take care, bye bye then
Min nya, stora, härliga säng blev oanvändbar, liksom soffan. Vad skulle jag ta mig till? Vad var det här för lägenhet som man inte kunde ta in ordentliga möbler i? Men problemen slutade inte där. Jag fick se det nya "köket" där jag alltså skulle laga mat etc. Det var en vask och två spisplattor med ett minikylskåp och ett soputrymme under. Det var allt. Exakt allt. Ingen ugn. Ingen fläkt. Inga köksskåp och lådor. Kylskåpet var så litet att jag fyllde det till bristningsgränsen med resterna från den gamla lägenheten och frysfacket var inte mycket större än en skolåda. Skulle jag bo såhär?
Jag pratade med hyresvärden och det enda hon hade planerat var att fixa fläkt och sätta upp två köksskåp över vasken/spisen. Dagen efter ringde jag till ett par personer inom klubben, som hade fixat lägenheten till mig, och till slut hamnade jag hos den nya klubbchefen, Fredrik Molin. När jag förklarade situationen blev han rent ut sagt chockad. Han lovade direkt att problemen skulle lösas, men eftersom detta var nyheter för honom så skulle han återkomma med en plan. Och det gjorde han.
Jag fick tillåtelse att hyra en skåpbil och köra och köpa mig en säng jag kunde trivas med. Så jag hyrde en skåpbil på studs och körde till Ikea utanför Göteborg. Jag tog med mig sängdelarna jag köpt på Ikea och bytte dem mot nya. Istället för en 140-säng tog jag en 2x80-säng. Så den biten löste sig galant. Molin har nu också fixat en ugn till mig som de ska sätta in i veckan och jag ska själv få välja ut en kyl/frys-lösning som passar mig. Med andra ord så kommer köket snart vara i ordning. Om hyresvärden sätter in fläkten alltså.
Så nu är det väl snart bara en soffa som återstår och det skulle jag också få en. Så det blir nog asbra. Nu när jag har börjat komma i ordning så har jag också börjat trivas. Igår köpte jag en tv - en Samsung 40" lcd med full HD för bara 2990kr. Jag kan nu börja slappna av igen och jag måste bara tacka Fredrik Molin och Varbergs Bois som löst detta på ett väldigt snabbt och bra sätt. Nu är det full fokus på fotbollen som gäller och jag är grymt jävla motiverad!
På lördag möter vi Landskrona Bois i en träningsmatch, nere i Landskrona. Sedan blir det fest i Helsingborg. Butterfly fyller år. Utan sk.
Funderar på Playstation 3...
Ullared snart...?
Okey, take care, bye bye then
söndag 5 februari 2012
Dag 154 - Tummen suger
Här hade jag tänkt skriva ett lite längre inlägg. Men jag skadade tummen på matchen idag så det är för jävla jobbigt att skriva. Det är väl bara en stukning, men det gör tillräckligt ont minsta millimeter jag rör den för att jag ska låta bli. Matchen förlorade vi, mot Öster, med 1-0.
Jag hade annars tänkt berätta lite hur min vecka har varit med alla turerna kring den nya lägenheten, men jag sparar det. Istället nöjer jag mig med att skriva att jag älskar min nya säng. Så pass mycket att jag inte kommer låta vem som helst sova där.
Jag ska köpa tv också. Det blir ett svårt beslut...
Zlatan fick rött kort idag. Men alla som älskar honom tycker ju bara det är coolt. Han är liksom kung ändå.
Jag har haft Loreens låt på huvudet hela dagen. Betyder det att den är bra eller dålig? I det här fallet: bra.
Det var allt från mitt pekfinger. Puss o kram
Jag hade annars tänkt berätta lite hur min vecka har varit med alla turerna kring den nya lägenheten, men jag sparar det. Istället nöjer jag mig med att skriva att jag älskar min nya säng. Så pass mycket att jag inte kommer låta vem som helst sova där.
Jag ska köpa tv också. Det blir ett svårt beslut...
Zlatan fick rött kort idag. Men alla som älskar honom tycker ju bara det är coolt. Han är liksom kung ändå.
Jag har haft Loreens låt på huvudet hela dagen. Betyder det att den är bra eller dålig? I det här fallet: bra.
Det var allt från mitt pekfinger. Puss o kram
måndag 30 januari 2012
Dag 153 - Snart flytt
Jaha då har det gått en vecka sedan mitt senaste inlägg. Verkar som att min inspiration inte riktigt är på topp. Vad har då hänt senaste veckan? Egenkligen inte speciellt mycket, om jag ska vara ärlig. Inte något ovanligt i alla fall. Det har varit samma gamla visa. Inte för att det är något tråkigt med det - jag har haft jävligt roligt.
Det som har varit mindre kul är förkylningen jag går runt med. Den vill fa-an inte släppa och den hindrar mig från att träna. Jag vill så helvetes gärna träna för fullt igen så det är frustrerande att jag vaknar varenda jävla morgon utan att det känns bättre. I början försökte jag ändå träna så gott jag kunde, men till slut blev det bara värre så nu avstår jag helt tills jag känner mig frisk igen.
Nu missade jag vår första träningsmatch i helgen. Vi mötte nyblivna division 1-laget Gauthiod och det blev en lätt start på träningsmatchandet. Seger blev det, med 5-1, och det var tydlig klasskillnad. Kunde faktiskt blivit större siffror och det känns dessutom lite onödigt att vi slog av på takten så pass mycket på slutet så att de fick kontra in ett mål också. Men jag antar att vi får vara nöjda med både spel och resultat. Vi förde matchen hela tiden och skapade många chanser även om det såklart finns massor med grejer att förbättra. Det lär bli mer intressant på söndag när vi möter Öster.
På onsdag är det tänkt att jag ska flytta in i min nya lägenhet. Jag har visserligen dålig koll på om de har blivit klara med den än, men de har ju sagt att den skulle bli klar till den 1 februari så det räknar jag med. Då har jag tänkt ägna hela dagen åt att köpa och samla ihop möbler som finns lite varstans och köra upp dem till Varberg i en skåpbil från Hertz. Det är redan flera vänliga själar som har bidragit med möbler till mig, men om det är någon mer som har något som ligger och skräpar så hör av er.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få en egen lya - min första alldeles egna lägenhet. Och det är jag som bestämmer precis hur där ska se ut! Sen blir det väl inflyttningsfest också så småningom...
Det som har varit mindre kul är förkylningen jag går runt med. Den vill fa-an inte släppa och den hindrar mig från att träna. Jag vill så helvetes gärna träna för fullt igen så det är frustrerande att jag vaknar varenda jävla morgon utan att det känns bättre. I början försökte jag ändå träna så gott jag kunde, men till slut blev det bara värre så nu avstår jag helt tills jag känner mig frisk igen.
Nu missade jag vår första träningsmatch i helgen. Vi mötte nyblivna division 1-laget Gauthiod och det blev en lätt start på träningsmatchandet. Seger blev det, med 5-1, och det var tydlig klasskillnad. Kunde faktiskt blivit större siffror och det känns dessutom lite onödigt att vi slog av på takten så pass mycket på slutet så att de fick kontra in ett mål också. Men jag antar att vi får vara nöjda med både spel och resultat. Vi förde matchen hela tiden och skapade många chanser även om det såklart finns massor med grejer att förbättra. Det lär bli mer intressant på söndag när vi möter Öster.
På onsdag är det tänkt att jag ska flytta in i min nya lägenhet. Jag har visserligen dålig koll på om de har blivit klara med den än, men de har ju sagt att den skulle bli klar till den 1 februari så det räknar jag med. Då har jag tänkt ägna hela dagen åt att köpa och samla ihop möbler som finns lite varstans och köra upp dem till Varberg i en skåpbil från Hertz. Det är redan flera vänliga själar som har bidragit med möbler till mig, men om det är någon mer som har något som ligger och skräpar så hör av er.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få en egen lya - min första alldeles egna lägenhet. Och det är jag som bestämmer precis hur där ska se ut! Sen blir det väl inflyttningsfest också så småningom...
måndag 23 januari 2012
Dag 152 - Fredag
Jag är lite seg med bloggandet nuförtiden. Vet inte vad det beror på. Jag började skriva i fredags men blev inte färdig och nu blir det alltså ett fredagsinlägg på en måndag.
Jag gillar fredagar mycket för att de har en så positiv effekt på folk. Många avslutar en tuff arbetsvecka på fredagen och utstrålar glädje. Det syns inte minst på facebook där det dyker upp en massa lyckliga statusar. Det ska bli ledigt, det ska bli mys, det ska bli fest. Nu har jag ju inte ett vanligt jobb så fredagarna är inte riktigt lika speciella för mig. Fast jag har världens bästa jobb och mycket ledighet ändå så det gör ju inte mig något. Jag har dessutom lätt att glädjas med andra.
I fredags kunde jag inte träna för jag var kraftigt förkyld även om jag blivit av med febern. Så jag gick hem till lägenheten i Varberg och hade några timmar att underhålla mig själv innan läggdags. Nu är det ju så att jag inte har TV eller dator där så jag försöker hela tiden komma på roliga grejer att hitta på. Jag har börjat läsa en del. Fick ju Zlatan-boken i julklapp så den har jag börjat på. Har börjat på en annan bok också som ska ge mig mentala superkrafter. Har inte kommit så långt i den, men den verkar synnerligen intressant.
Men jag hade nu släpat med min gitarr upp till Varberg. Den har ju tyvärr stått oanvänd ett bra tag, så den var ostämd och jag kan inte stämma utan stämmaren. Men då hörde jag en stämma i mitt huvud som sa "använd mobilen!" Det ska jag göra, tänkte jag bestämt och hittade en stämmare i appstore. Med hjälp av den stämde jag gitarren så den lät som den skulle. Jag hittade ett par andra smarta appar också som kunde lära mig spela. Kvällen var räddad och jag satt med min gitarr och plinkade tills jag fick ont i fingrarna. Jag har verkligen fått tillbaka suget att spela nu så när jag har tid över i Varberg igen så vet jag exakt vad jag ska göra!
Förhoppningsvis lär jag mig till slut att spela ordentligt och då kan jag väl bjuda på en melodi eller två...
Jag gillar fredagar mycket för att de har en så positiv effekt på folk. Många avslutar en tuff arbetsvecka på fredagen och utstrålar glädje. Det syns inte minst på facebook där det dyker upp en massa lyckliga statusar. Det ska bli ledigt, det ska bli mys, det ska bli fest. Nu har jag ju inte ett vanligt jobb så fredagarna är inte riktigt lika speciella för mig. Fast jag har världens bästa jobb och mycket ledighet ändå så det gör ju inte mig något. Jag har dessutom lätt att glädjas med andra.
I fredags kunde jag inte träna för jag var kraftigt förkyld även om jag blivit av med febern. Så jag gick hem till lägenheten i Varberg och hade några timmar att underhålla mig själv innan läggdags. Nu är det ju så att jag inte har TV eller dator där så jag försöker hela tiden komma på roliga grejer att hitta på. Jag har börjat läsa en del. Fick ju Zlatan-boken i julklapp så den har jag börjat på. Har börjat på en annan bok också som ska ge mig mentala superkrafter. Har inte kommit så långt i den, men den verkar synnerligen intressant.
Men jag hade nu släpat med min gitarr upp till Varberg. Den har ju tyvärr stått oanvänd ett bra tag, så den var ostämd och jag kan inte stämma utan stämmaren. Men då hörde jag en stämma i mitt huvud som sa "använd mobilen!" Det ska jag göra, tänkte jag bestämt och hittade en stämmare i appstore. Med hjälp av den stämde jag gitarren så den lät som den skulle. Jag hittade ett par andra smarta appar också som kunde lära mig spela. Kvällen var räddad och jag satt med min gitarr och plinkade tills jag fick ont i fingrarna. Jag har verkligen fått tillbaka suget att spela nu så när jag har tid över i Varberg igen så vet jag exakt vad jag ska göra!
Förhoppningsvis lär jag mig till slut att spela ordentligt och då kan jag väl bjuda på en melodi eller två...
torsdag 19 januari 2012
Dag 151 - Abidabidal
Igår var det dags för ännu ett möte mellan de spanska storheterna. Real Madrid tog emot Barcelona i spanska hufvudstaden och det slutade inte helt oväntat med Barca-seger. Nu hade det ju varit lätt för mig som gillar Barca och ogillar Real att skriva en massa kaxiga och hånfulla saker, men jag tror jag avstår från det. Jag ska istället göra en liten, hyfsat diplomatisk, analys av matchen - för jag vill ju inte provocera.
Real gjorde ju 1-0 tidigt i matchen och många, inklusive TV4 Sports kommentator, hyllade Mourinhos genialiska strategi. Okej, det var säkerligen ett väldigt medvetet val att låta Ronaldo fiska efter kontringar på Dani Alves kant, men om det är ett genidrag eller en ren självklarhet låter jag vara osagt. Däremot kan jag konstatera att det var en målvaktstavla att släppa in det skottet. Men ni som vill hylla Ronaldos prestation istället, gör det.
Nu var ju såklart Real nöjda och gick ner i försvarsställning. Det får man göra. Gör man det på rätt sätt kan det rentav betraktas som smart, speciellt mot Barca som man helst inte ska ge för stora ytor. Men jag tycker inte att Real gjorde det riktigt bra. Barca fick ett lite för stort övertag och Real misslyckades alltsomoftast totalt med sina omställningar. Men Barca var lite oskärpta i avgörande lägen, plus att de hade lite oflyt, så 1-0 stod sig halvleken ut.
Inget av lagen ändrade något inför andra halvlek. Barca fortsatte sin vanliga stil och litade på att chanserna skulle komma och Real fortsatte försvara sin ledning. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att Real kändes så ofarliga. De borde vara ett större hot när de vinner boll, men någonting saknades, kanske en kreativ mittfältare? Barca kunde vinna tillbaka bollen snabbt och lätt nästan hela tiden och fick därmed ett ofantligt bollinnehav på 73%. Jo, jag vet, Real behöver inte ha mest boll för att vinna, men en av följderna blev att Barca fick många hörnor - och på en hörna blev det mål. Puyol!!
En annan konsekvens av att man knappt får låna bollen är att man lätt blir frustrerad. Nu är ju Pepe lite av ett psykfall redan från början, och nu började det rinna över för honom. Utan att ta till stora ord kan vi väl tillsammans konstatera att Real bör vara glada att de slapp avsluta matchen med tio man. Men Barca behövde inte ett numerärt överläge för att vinna. Messi, som gjorde en i övrigt rätt slätstruken insats, fick för mycket tid och hittade med en delikat framspelning framstormande Abidal som mycket behärskat rullade bollen i mål. Det var ett mål som visade på en hel del brister i Reals försvar och som får mig att undra om Real verkligen lämpar sig för Mourinhos klassiska köttmurstaktik.
Nu spelade Barca av matchen utan några större bekymmer och har ett ypperligt fint utgångsläge inför returen. Nu ska jag inte säga att Real inte skapade någonting alls i andra halvlek, för det gjorde de ju. De skapade en chans, och jag vet att en chans kan räcka. Men nackdelen med att bara skapa en chans är att om man missar den så har man inga fler...och det var precis det som hände. Så Barcelona vann. Igen. Och jag säger inte att Mourinhos taktik var fel. Men om nu Real är ungefär likvärdiga med Barca, vilket ligatabellen antyder, varför har då Mourinho så förbannat svårt att leda sitt lag till seger mot ärkerivalen? Han kan väl inte ha otur varenda jävla match??
Jag läste någonstans att detta var Abidals blott fjärde mål i proffskarriären. Abidabidal!!!
Real gjorde ju 1-0 tidigt i matchen och många, inklusive TV4 Sports kommentator, hyllade Mourinhos genialiska strategi. Okej, det var säkerligen ett väldigt medvetet val att låta Ronaldo fiska efter kontringar på Dani Alves kant, men om det är ett genidrag eller en ren självklarhet låter jag vara osagt. Däremot kan jag konstatera att det var en målvaktstavla att släppa in det skottet. Men ni som vill hylla Ronaldos prestation istället, gör det.
Nu var ju såklart Real nöjda och gick ner i försvarsställning. Det får man göra. Gör man det på rätt sätt kan det rentav betraktas som smart, speciellt mot Barca som man helst inte ska ge för stora ytor. Men jag tycker inte att Real gjorde det riktigt bra. Barca fick ett lite för stort övertag och Real misslyckades alltsomoftast totalt med sina omställningar. Men Barca var lite oskärpta i avgörande lägen, plus att de hade lite oflyt, så 1-0 stod sig halvleken ut.
Inget av lagen ändrade något inför andra halvlek. Barca fortsatte sin vanliga stil och litade på att chanserna skulle komma och Real fortsatte försvara sin ledning. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att Real kändes så ofarliga. De borde vara ett större hot när de vinner boll, men någonting saknades, kanske en kreativ mittfältare? Barca kunde vinna tillbaka bollen snabbt och lätt nästan hela tiden och fick därmed ett ofantligt bollinnehav på 73%. Jo, jag vet, Real behöver inte ha mest boll för att vinna, men en av följderna blev att Barca fick många hörnor - och på en hörna blev det mål. Puyol!!
En annan konsekvens av att man knappt får låna bollen är att man lätt blir frustrerad. Nu är ju Pepe lite av ett psykfall redan från början, och nu började det rinna över för honom. Utan att ta till stora ord kan vi väl tillsammans konstatera att Real bör vara glada att de slapp avsluta matchen med tio man. Men Barca behövde inte ett numerärt överläge för att vinna. Messi, som gjorde en i övrigt rätt slätstruken insats, fick för mycket tid och hittade med en delikat framspelning framstormande Abidal som mycket behärskat rullade bollen i mål. Det var ett mål som visade på en hel del brister i Reals försvar och som får mig att undra om Real verkligen lämpar sig för Mourinhos klassiska köttmurstaktik.
Nu spelade Barca av matchen utan några större bekymmer och har ett ypperligt fint utgångsläge inför returen. Nu ska jag inte säga att Real inte skapade någonting alls i andra halvlek, för det gjorde de ju. De skapade en chans, och jag vet att en chans kan räcka. Men nackdelen med att bara skapa en chans är att om man missar den så har man inga fler...och det var precis det som hände. Så Barcelona vann. Igen. Och jag säger inte att Mourinhos taktik var fel. Men om nu Real är ungefär likvärdiga med Barca, vilket ligatabellen antyder, varför har då Mourinho så förbannat svårt att leda sitt lag till seger mot ärkerivalen? Han kan väl inte ha otur varenda jävla match??
Jag läste någonstans att detta var Abidals blott fjärde mål i proffskarriären. Abidabidal!!!
lördag 14 januari 2012
Dag 150 - En god läsk
Som de flesta som känner mig vet så har jag en viss kärlek till läsk i allmänhet och till Coca Cola i synnerhet. Just mitt förhållande till Coca har av vissa beskrivits som en besatthet, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Det måste ju inte alltid vara Coca, andra favoriter är Champis och Kalle Sprätt. Sedan jag tog steget från Höganäs BK till Varbergs Bois har jag stiftat närmare bekantskap med en apelsinläsk som kanske inte riktigt har samma stjärnstatus som Fanta och Zingo - men det betyder inte att den smakar sämre. Snarare tvärtom, vill jag säga.
Det är Loranga jag pratar om. Den finns alltid i kylen i omklädningsrummet och när jag första gången stod där och insåg att Cuba Cola var det andra alternativet så blev valet ganska lätt. Nu har jag insett att jag typ alltid hade valt Loranga även om där hade funnits tungviktsalternativ som Sprite, Fanta och Zingo. Jag har alltså funnit ännu en favorit. Nu står jag dock inför ett svårt val - ska jag börja köpa Loranga privat också och använda som måltids- och festdryck, eller ska jag låta Loranga vara associerat med den där härliga känslan när man sätter sig ner efter ett tufft träningspass och låter törsten släckas? Ett väldigt svårt val...
När jag festar har läsken en väldigt viktig uppgift. Det är den som ska få mig full. Eftersom jag inte dricker mig full på alkohol så litar jag på att läsken kan få mig i den sinnesstämning jag behöver för att kunna släppa loss och ha riktigt roligt. Oftast blir det ju Coca som får dra det tunga lasset, men det klarar denna gudadryck galant. En Cocafylla är inte att leka med! Förra helgen var inget undantag. Tack vare Cocan, med viss hjälp av lite Sprite, fick jag till en präktig jävla läskfylla och innan jag visste ordet av det så dansade jag på bordet på Utposten! Det var en väldigt speciell kväll när jag och min Skärgårdskamrat var på Utposten från elva ända till de stängde klockan två. Anmärkningsvärt med tanke på att vi bara brukar använda Utposten som ett mellanlandningsställe. Men vi hade så jäkla kul med folket vi träffade där och musiken var precis i vår smak, så varför skulle vi då gå därifrån?
Till slut blev vi ju tvungna och då tappade vi flytet. Skärgården, som ännu en gång hade fyllt våra hjärtan, försvann och vi kom inte ens in på Cardinal. Vakten hade en fis på tvären eller nåt för han sa att Jocke var för full - det var han inte. Väldigt märkligt, men det är bara dumt att tjafsa med en sån idiot, så vi drog vidare. Vi hade ganska kul, men vi var inte nöjda med det, så vi gick och sökte efter en sista glädjekick, en sista sjuk händelse så vi kunde åka hem med humöret på topp. Vi var på Knutan och började så sakta tappa hoppet - då hände det!
In på Knutan kom ett gäng ungdomar. Jag såg en kille i gänget och sa helt spontant "han är säkert från Bjuv." Jocke reagerade direkt och sa att han hade tänkt exakt samma sak så vi bestämde oss för att gå och fråga. Självklart hade vi rätt. Så då kom vår följdfråga: "Känner du Vasken?" Varför vi använder smeknamnet Vasken istället för HBK-legendens riktiga namn, det vet jag inte. Lite dumt kanske eftersom det endast är i HBK-kretsar han kallas Vasken. Men svaret vi fick chockade oss. "Ja det är min bror." Sen skrattade han det där lustiga skrattet som han uppenbarligen har lärt sig av sin bror. Vi kunde fan knappt tro det var sant. Vi har aldrig träffat människan förr, men vårt undermedvetna såg likheten och fick oss att tänka på Bjuv. Vi tog ett foto med legendens brorsa och begav oss sedan hem nöjda som in i helvete. Vi bad om en sista sjuk händelse och vi fick den!
Det är Loranga jag pratar om. Den finns alltid i kylen i omklädningsrummet och när jag första gången stod där och insåg att Cuba Cola var det andra alternativet så blev valet ganska lätt. Nu har jag insett att jag typ alltid hade valt Loranga även om där hade funnits tungviktsalternativ som Sprite, Fanta och Zingo. Jag har alltså funnit ännu en favorit. Nu står jag dock inför ett svårt val - ska jag börja köpa Loranga privat också och använda som måltids- och festdryck, eller ska jag låta Loranga vara associerat med den där härliga känslan när man sätter sig ner efter ett tufft träningspass och låter törsten släckas? Ett väldigt svårt val...
När jag festar har läsken en väldigt viktig uppgift. Det är den som ska få mig full. Eftersom jag inte dricker mig full på alkohol så litar jag på att läsken kan få mig i den sinnesstämning jag behöver för att kunna släppa loss och ha riktigt roligt. Oftast blir det ju Coca som får dra det tunga lasset, men det klarar denna gudadryck galant. En Cocafylla är inte att leka med! Förra helgen var inget undantag. Tack vare Cocan, med viss hjälp av lite Sprite, fick jag till en präktig jävla läskfylla och innan jag visste ordet av det så dansade jag på bordet på Utposten! Det var en väldigt speciell kväll när jag och min Skärgårdskamrat var på Utposten från elva ända till de stängde klockan två. Anmärkningsvärt med tanke på att vi bara brukar använda Utposten som ett mellanlandningsställe. Men vi hade så jäkla kul med folket vi träffade där och musiken var precis i vår smak, så varför skulle vi då gå därifrån?
Till slut blev vi ju tvungna och då tappade vi flytet. Skärgården, som ännu en gång hade fyllt våra hjärtan, försvann och vi kom inte ens in på Cardinal. Vakten hade en fis på tvären eller nåt för han sa att Jocke var för full - det var han inte. Väldigt märkligt, men det är bara dumt att tjafsa med en sån idiot, så vi drog vidare. Vi hade ganska kul, men vi var inte nöjda med det, så vi gick och sökte efter en sista glädjekick, en sista sjuk händelse så vi kunde åka hem med humöret på topp. Vi var på Knutan och började så sakta tappa hoppet - då hände det!
In på Knutan kom ett gäng ungdomar. Jag såg en kille i gänget och sa helt spontant "han är säkert från Bjuv." Jocke reagerade direkt och sa att han hade tänkt exakt samma sak så vi bestämde oss för att gå och fråga. Självklart hade vi rätt. Så då kom vår följdfråga: "Känner du Vasken?" Varför vi använder smeknamnet Vasken istället för HBK-legendens riktiga namn, det vet jag inte. Lite dumt kanske eftersom det endast är i HBK-kretsar han kallas Vasken. Men svaret vi fick chockade oss. "Ja det är min bror." Sen skrattade han det där lustiga skrattet som han uppenbarligen har lärt sig av sin bror. Vi kunde fan knappt tro det var sant. Vi har aldrig träffat människan förr, men vårt undermedvetna såg likheten och fick oss att tänka på Bjuv. Vi tog ett foto med legendens brorsa och begav oss sedan hem nöjda som in i helvete. Vi bad om en sista sjuk händelse och vi fick den!
onsdag 11 januari 2012
Dag 149 - The return of the king
Som jag kämpade i måndags. Kämpade, kämpade och kämpade ännu mer. Ja, du hade väl fyspass då, tänker ni...men det är inte det jag syftar på i det här fallet. Nej, grejen var ju att en sann legendar åter skulle beträda Emirates gröna matta - i rätt matchdress dessutom. Thierry Henry satt på bänken i Arsenals FA-cupmatch mot Leeds och förväntades göra comeback. Så vad kämpade jag med?
Jo, jag ville förstås se matchen. Och där satt jag i lägenheten i Varberg med varken rätt kanal på TVn eller en internetuppkoppling på datorn. Så jag fick alltså dela iPhonens 3G-anslutning (som inte har speciellt bra täckning just där) med datorn och därifrån försöka hitta en stream. Inte svårt att hitta en stream - otroligt svårt att hitta en stream som fungerade, inte hackade pga den dåliga anslutningen och dessutom ändå var i så pass bra upplösning att man kunde se bollen.
I en halvtimme kämpade jag. Men jag lyckades till slut - och det tackar jag högre makter för. Hela andra halvlek fick jag se. Arsenal dominerade såklart, men det såg ut att saknas något liksom. En målgörare kanske? Kanske. En sådan fanns ju på bänken. Eller? Klockan tickade upp mot 68 minuter när han gjorde storslagen entré. Publiken stod upp och hyllade Henry som såg extremt taggad ut. Avblåst för offside - någon slog passningen för sent. Enkelt tillbakaspel - publiken jublade.
Henry hade varit på planen i tio minuter när ett stycke magi bländade våra hjärtan. Song fick bollen på offensiv planhalva, tog beslutsamt några steg framåt och ville skapa något. Precis när man trodde att han skulle tvingas vända tillbaka såg han luckan. Passningen var perfekt både i riktning och i kraft, bollen skar genom Leeds backlinje som en laserstråle hade skurit genom Bond om bara Goldfingers medhjälpare hade spänt fast honom ordentligt och, viktigast av allt, den gick till rätt medspelare.
Henry hade befunnit sig långt ner på vänsterkanten vid ett inkast och lunkade tillbaka snett inåt i planen. Han var offside när Song fick bollen men tog några smygande lätta steg upp på rätt sida, sträckte ut armarna som tecken på att han var spelbar och löpte i exakt rätt ögonblick. Han fick bollen bakom backlinjen i luckan mellan ytterback och mittback, tog emot den och lade den till rätta med en och samma touch och smekte sedan in den i bortre burgaveln med en klassisk Henry-knorr. Priceless.
Jublet visste inga gränser, inte för Henry, inte för publiken, inte för mig. Två timmars fyspass var som bortblåst ur kroppen och jag ville för en stund bara ut och sparka på en bolljävel. Hur fan kunde detta hända? Helt plötsligt var han tillbaka och det var som att han aldrig lämnat. Flashbacks från hans storhetstid blixtrade till framför mina ögon. Jag vet att han inte är samma spelare som han var och det är dumt att förvänta sig att han ska prestera lika bra som förr. Men för den kvällen var han det. Exakt samma. It's a kind of magic.
Jo, jag ville förstås se matchen. Och där satt jag i lägenheten i Varberg med varken rätt kanal på TVn eller en internetuppkoppling på datorn. Så jag fick alltså dela iPhonens 3G-anslutning (som inte har speciellt bra täckning just där) med datorn och därifrån försöka hitta en stream. Inte svårt att hitta en stream - otroligt svårt att hitta en stream som fungerade, inte hackade pga den dåliga anslutningen och dessutom ändå var i så pass bra upplösning att man kunde se bollen.
I en halvtimme kämpade jag. Men jag lyckades till slut - och det tackar jag högre makter för. Hela andra halvlek fick jag se. Arsenal dominerade såklart, men det såg ut att saknas något liksom. En målgörare kanske? Kanske. En sådan fanns ju på bänken. Eller? Klockan tickade upp mot 68 minuter när han gjorde storslagen entré. Publiken stod upp och hyllade Henry som såg extremt taggad ut. Avblåst för offside - någon slog passningen för sent. Enkelt tillbakaspel - publiken jublade.
Henry hade varit på planen i tio minuter när ett stycke magi bländade våra hjärtan. Song fick bollen på offensiv planhalva, tog beslutsamt några steg framåt och ville skapa något. Precis när man trodde att han skulle tvingas vända tillbaka såg han luckan. Passningen var perfekt både i riktning och i kraft, bollen skar genom Leeds backlinje som en laserstråle hade skurit genom Bond om bara Goldfingers medhjälpare hade spänt fast honom ordentligt och, viktigast av allt, den gick till rätt medspelare.
Henry hade befunnit sig långt ner på vänsterkanten vid ett inkast och lunkade tillbaka snett inåt i planen. Han var offside när Song fick bollen men tog några smygande lätta steg upp på rätt sida, sträckte ut armarna som tecken på att han var spelbar och löpte i exakt rätt ögonblick. Han fick bollen bakom backlinjen i luckan mellan ytterback och mittback, tog emot den och lade den till rätta med en och samma touch och smekte sedan in den i bortre burgaveln med en klassisk Henry-knorr. Priceless.
Jublet visste inga gränser, inte för Henry, inte för publiken, inte för mig. Två timmars fyspass var som bortblåst ur kroppen och jag ville för en stund bara ut och sparka på en bolljävel. Hur fan kunde detta hända? Helt plötsligt var han tillbaka och det var som att han aldrig lämnat. Flashbacks från hans storhetstid blixtrade till framför mina ögon. Jag vet att han inte är samma spelare som han var och det är dumt att förvänta sig att han ska prestera lika bra som förr. Men för den kvällen var han det. Exakt samma. It's a kind of magic.
fredag 6 januari 2012
Dag 148 - Premiären
Jag vaknade med en sådan underbar känsla i morse. Den stora dagen var kommen. Jocke var också på bästa humör. Vi hade sett JVM-finalen som ju faktiskt blev lagom spännande, men hallå...0-0.. I hockey. Underbart gött när det avgörande målet kom, dock, och det var faktiskt helt rättvist även om man kanske inte ska stirra sig blind på skottstatistiken. Matchen varade ju nästan till fem så vi vaknade inte förrän elva typ. Men vi blev snabbt pigga - för vi visste vad som väntade.
Vi började spela filmmusiken direkt och taggade rejält. Sedan satte vi oss i bilen och körde upp till Ängelholm. Det blev "frukost" på BK innan vi tog oss till Red Mill. Popcorn är givet när man är på bio även om filmen går kvart över ett. Jag valde noga ut ett par 3D-glasögon som var riktigt fina, utan repor eller liknande, för ingenting skulle få förstöra detta mästerverk. Efter några trailers var det dags. Tiden var inne.
Jag och Jocke försvann in i denna fantastiskt underbara film - ingenting annat existerade. Den var lika ofattbart magisk som den alltid har varit - men nu ännu snyggare. Inte bara för att det var 3D. De fantastiskt vackra animationerna var skarpare än någonsin och det märks att filmskaparna verkligen gjort allt för att föra detta visuella mästerverk ett steg närmare perfektion. Det var verkligen en fantastisk filmupplevelse - så fantastisk att tiden bara forsade iväg. När slutet kom och Simba klev upp på sin tron, då blev ögonen fuktiga och rysningarna svepte över kroppen. Skärgårdiskt!!
Originalet kom 1994 och blev en stor succé. Jag kommer ihåg att jag såg den på bio och blev redan då frälst. Nu får alltså en annan generation chansen att uppleva det jag fick uppleva. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar den chansen. Jag hoppas också att alla förstår vad det är för film jag pratar om - det kan väl inte gå att missa...?
Vi började spela filmmusiken direkt och taggade rejält. Sedan satte vi oss i bilen och körde upp till Ängelholm. Det blev "frukost" på BK innan vi tog oss till Red Mill. Popcorn är givet när man är på bio även om filmen går kvart över ett. Jag valde noga ut ett par 3D-glasögon som var riktigt fina, utan repor eller liknande, för ingenting skulle få förstöra detta mästerverk. Efter några trailers var det dags. Tiden var inne.
Jag och Jocke försvann in i denna fantastiskt underbara film - ingenting annat existerade. Den var lika ofattbart magisk som den alltid har varit - men nu ännu snyggare. Inte bara för att det var 3D. De fantastiskt vackra animationerna var skarpare än någonsin och det märks att filmskaparna verkligen gjort allt för att föra detta visuella mästerverk ett steg närmare perfektion. Det var verkligen en fantastisk filmupplevelse - så fantastisk att tiden bara forsade iväg. När slutet kom och Simba klev upp på sin tron, då blev ögonen fuktiga och rysningarna svepte över kroppen. Skärgårdiskt!!
Originalet kom 1994 och blev en stor succé. Jag kommer ihåg att jag såg den på bio och blev redan då frälst. Nu får alltså en annan generation chansen att uppleva det jag fick uppleva. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar den chansen. Jag hoppas också att alla förstår vad det är för film jag pratar om - det kan väl inte gå att missa...?
torsdag 5 januari 2012
147 - Nu har vi börjat
Jag tänker inte göra någon stor grej av årets första inlägg. Det enda som egenkligen är roligt med nyår är själva festen (och den ska jag nog berätta om någon gång snart). Livet fortsätter ju som vanligt sedan. Men nu är det ju en del som förändras, åtminstone för mig. I måndags drog försäsongen igång med en lätt fotbollsträning på konstgräs. Igår fortsatte den med ett inte så lätt fyspass i en liten hall som mer påminde om en danspaviljong. Allt detta, såklart, i Varberg, som jag nu får betrakta som min nya hemstad.
Jag bor fram till den 1 februari i samma lägenhet jag bott i tidigare när jag övernattat i Varberg. När jag kom dit i måndags möttes jag av skit. Jag väljer att inte beskriva det mer - skit duger väl. Så jag har städat en hel del nu de senaste dagarna. Ska ändå bo där nästan en månad så då får man ju se till att man ska kunna trivas. Därefter ska jag flytta till en annan lägenhet, en tvåa, men den har jag inte sett än. Tydligen håller de just nu på att bygga upp köket från grunden och det låter ju inte helt fel. Bara de blir klara i tid. Ser i alla fall fram emot att bosätta mig lite fastare.
Igår var jag i Hbg och tittade på Nyårssaluten med Jocke. Simon och Bastu joinade oss sedan och snart även Munk. Det var väl inga direkta höjdarmatcher vi fick se, men det händer alltid några roliga saker och det görs alltid några snygga mål. Fjolårsvinnaren Bosna var segstartade mot lätt motstånd men kom igång rätt bra till slut utan att imponera jättemycket. Jag måste hylla Memen där för hans tre skitmål!
Imorgon drar jag till Varberg igen, men jag ska se om jag kanske hinner se kusse Alex spela HM-final. På kvällen väntar ett fotbollspass, men det skulle inte förvåna mig om det blir ett rätt jobbigt sådant. Man får ju trots allt vila upp sig över helgen. Helgen ja... På fredag är det äntligen dags - LEJONKUNGEN 3D!!! Sen på lördag ska jag på 20-årsfest så då blir det nog lite utgång också.
Men vi hörs. Ta det lugnt.
Skärgårdssökaren mot ett sanslöst fantastiskt 2012
Jag bor fram till den 1 februari i samma lägenhet jag bott i tidigare när jag övernattat i Varberg. När jag kom dit i måndags möttes jag av skit. Jag väljer att inte beskriva det mer - skit duger väl. Så jag har städat en hel del nu de senaste dagarna. Ska ändå bo där nästan en månad så då får man ju se till att man ska kunna trivas. Därefter ska jag flytta till en annan lägenhet, en tvåa, men den har jag inte sett än. Tydligen håller de just nu på att bygga upp köket från grunden och det låter ju inte helt fel. Bara de blir klara i tid. Ser i alla fall fram emot att bosätta mig lite fastare.
Igår var jag i Hbg och tittade på Nyårssaluten med Jocke. Simon och Bastu joinade oss sedan och snart även Munk. Det var väl inga direkta höjdarmatcher vi fick se, men det händer alltid några roliga saker och det görs alltid några snygga mål. Fjolårsvinnaren Bosna var segstartade mot lätt motstånd men kom igång rätt bra till slut utan att imponera jättemycket. Jag måste hylla Memen där för hans tre skitmål!
Imorgon drar jag till Varberg igen, men jag ska se om jag kanske hinner se kusse Alex spela HM-final. På kvällen väntar ett fotbollspass, men det skulle inte förvåna mig om det blir ett rätt jobbigt sådant. Man får ju trots allt vila upp sig över helgen. Helgen ja... På fredag är det äntligen dags - LEJONKUNGEN 3D!!! Sen på lördag ska jag på 20-årsfest så då blir det nog lite utgång också.
Men vi hörs. Ta det lugnt.
Skärgårdssökaren mot ett sanslöst fantastiskt 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)