Dag 86

För några veckor sedan var jag hemma hos Joaschim och tittade lite på fotboll. När matchen var slut råkade vi blippa in på de sista minuterna av dokumentären Queen - The Days of our Lives. Nedrans skit, tänkte jag, den hade jag ju velat se i sin helhet. Så jag kollade ju upp om den skulle gå i repris eller om den fanns på SVT Play, men sån tur hade jag inte. Men den letade sig in på min dator i alla fall, och jag har precis sett hela.

Jag hade kunnat spendera resten av denna bloggs livstid med att hylla Queen, men det tänker jag inte göra. Jag älskar verkligen deras musik. Ingen artist eller grupp kommer ens i närheten enligt mig. Och denna dokumentären har verkligen lyckats skildra deras karriär på ett magnifikt sätt. Fantastisk musik, öppenhjärtiga intervjuer, klipp från liveframträdanden och en massa annat ger oss en intressant och lärorik resa som träffar hela känsloregistret.

Jag var för någon månad sedan på en Linkin Park-konsert med min käraste. Jag såg på henne hur berörd hon blev av att stå där och titta upp mot sina idoler som hon förknippar med så många minnen i livet, och jag såg hur glädjen sveptes om henne när hon lät medvetandet fogas samman med musiken. I två timmar var alla hennes bekymmer som bortblåsta. Jag avundas henne något enormt. Jag kommer aldrig få se Freddie och Queen live. Deras Wembley-konsert har jag dock i DVD-format, och ibland sätter jag igång den, lever mig in i den imponerande folkmassan och låter musiken förnya min själ.

Jag får leva med att aldrig se Queen. Roger Taylor, trummisen, får leva med att han inte fick chansen att ta ett sista farväl av Freddie. I dokumentären avslöjade han att han fick dödsbudet på väg över till honom. Det var uppenbart att detta är något som gör ont i honom än idag.