Dag 105

Saker i livet går inte alltid som man tänkt sig. Jag och Jill var ihop i mer än 3 år. 3 år, 2 månader och 2 dagar, för att vara exakt. Men igår tog det slut och jag finner att jag nu måste handskas med känslor jag aldrig känt förut. Den senaste tiden har jag kämpat med vårt förhållande, för jag har inte tyckt att vi har haft det så bra. Det har saknats något. Det är lätt att skylla på min flytt till Varberg, och visst, utan den så hade saker kanske sett annorlunda ut nu. Men hade vårt förhållande varit så starkt som man vill att det ska vara så hade vi nog kunnat reda ut det här. Men Jills känslor har försvagats och min frånvaro förvärrade situationen.

Igår tyckte jag det var dags för en konfrontation, eftersom jag inte kände någon kärlek längre. Det låter kanske skitlökigt, men så var det. Jag ville ju inte leva i ett kallt förhållande och man kan säga att jag hjälpte Jill att göra slut med mig. Men innerst inne ville jag inte att det skulle ta slut. Jag har fortfarande starka känslor för den tösen.

Igår fällde jag tre tårar; en för varje år vi varit tillsammans. Fler hade jag inte tid med då för jag kände att jag måste vara stark eftersom Jill behövde det. Men fler har kommit sedan dess och fler kommer att komma. Jag vill inte gömma mig för mina känslor utan hellre lära mig av dem. Detta är bland det tyngsta jag har varit med om. Men det är något de flesta människor får uppleva. Hur många träffar rätt direkt, liksom. Jag önskar att jag hade gjort det.

Men inte ser jag det som tre förlorade år. Jag hade varit en helt annan person om jag aldrig hade träffat Jill. Det tackar jag henne för väldigt mycket, för jag gillar personen jag är idag. Det är en stark person som kommer gå vidare med huvudet högt. Det är en person som har vunnit många vänner som i denna svåra tid visar sitt stöd. Det är en person som även tackar sina gamla vänner och familj för att de finns.

Jill, du har tagit mig på en resa som jag inte ångrar en sekund. Du har alltid en plats i mitt hjärta.