Som jag kämpade i måndags. Kämpade, kämpade och kämpade ännu mer. Ja, du hade väl fyspass då, tänker ni...men det är inte det jag syftar på i det här fallet. Nej, grejen var ju att en sann legendar åter skulle beträda Emirates gröna matta - i rätt matchdress dessutom. Thierry Henry satt på bänken i Arsenals FA-cupmatch mot Leeds och förväntades göra comeback. Så vad kämpade jag med?
Jo, jag ville förstås se matchen. Och där satt jag i lägenheten i Varberg med varken rätt kanal på TVn eller en internetuppkoppling på datorn. Så jag fick alltså dela iPhonens 3G-anslutning (som inte har speciellt bra täckning just där) med datorn och därifrån försöka hitta en stream. Inte svårt att hitta en stream - otroligt svårt att hitta en stream som fungerade, inte hackade pga den dåliga anslutningen och dessutom ändå var i så pass bra upplösning att man kunde se bollen.
I en halvtimme kämpade jag. Men jag lyckades till slut - och det tackar jag högre makter för. Hela andra halvlek fick jag se. Arsenal dominerade såklart, men det såg ut att saknas något liksom. En målgörare kanske? Kanske. En sådan fanns ju på bänken. Eller? Klockan tickade upp mot 68 minuter när han gjorde storslagen entré. Publiken stod upp och hyllade Henry som såg extremt taggad ut. Avblåst för offside - någon slog passningen för sent. Enkelt tillbakaspel - publiken jublade.
Henry hade varit på planen i tio minuter när ett stycke magi bländade våra hjärtan. Song fick bollen på offensiv planhalva, tog beslutsamt några steg framåt och ville skapa något. Precis när man trodde att han skulle tvingas vända tillbaka såg han luckan. Passningen var perfekt både i riktning och i kraft, bollen skar genom Leeds backlinje som en laserstråle hade skurit genom Bond om bara Goldfingers medhjälpare hade spänt fast honom ordentligt och, viktigast av allt, den gick till rätt medspelare.
Henry hade befunnit sig långt ner på vänsterkanten vid ett inkast och lunkade tillbaka snett inåt i planen. Han var offside när Song fick bollen men tog några smygande lätta steg upp på rätt sida, sträckte ut armarna som tecken på att han var spelbar och löpte i exakt rätt ögonblick. Han fick bollen bakom backlinjen i luckan mellan ytterback och mittback, tog emot den och lade den till rätta med en och samma touch och smekte sedan in den i bortre burgaveln med en klassisk Henry-knorr. Priceless.
Jublet visste inga gränser, inte för Henry, inte för publiken, inte för mig. Två timmars fyspass var som bortblåst ur kroppen och jag ville för en stund bara ut och sparka på en bolljävel. Hur fan kunde detta hända? Helt plötsligt var han tillbaka och det var som att han aldrig lämnat. Flashbacks från hans storhetstid blixtrade till framför mina ögon. Jag vet att han inte är samma spelare som han var och det är dumt att förvänta sig att han ska prestera lika bra som förr. Men för den kvällen var han det. Exakt samma. It's a kind of magic.
2 kommentarer:
The Future Man has done it again! Henry min officiella gud igen!
Vänta bara till han avgör mot man utd oxå.... :P
Skicka en kommentar