Dag 150 - En god läsk

Som de flesta som känner mig vet så har jag en viss kärlek till läsk i allmänhet och till Coca Cola i synnerhet. Just mitt förhållande till Coca har av vissa beskrivits som en besatthet, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Det måste ju inte alltid vara Coca, andra favoriter är Champis och Kalle Sprätt. Sedan jag tog steget från Höganäs BK till Varbergs Bois har jag stiftat närmare bekantskap med en apelsinläsk som kanske inte riktigt har samma stjärnstatus som Fanta och Zingo - men det betyder inte att den smakar sämre. Snarare tvärtom, vill jag säga.

Det är Loranga jag pratar om. Den finns alltid i kylen i omklädningsrummet och när jag första gången stod där och insåg att Cuba Cola var det andra alternativet så blev valet ganska lätt. Nu har jag insett att jag typ alltid hade valt Loranga även om där hade funnits tungviktsalternativ som Sprite, Fanta och Zingo. Jag har alltså funnit ännu en favorit. Nu står jag dock inför ett svårt val - ska jag börja köpa Loranga privat också och använda som måltids- och festdryck, eller ska jag låta Loranga vara associerat med den där härliga känslan när man sätter sig ner efter ett tufft träningspass och låter törsten släckas? Ett väldigt svårt val...

När jag festar har läsken en väldigt viktig uppgift. Det är den som ska få mig full. Eftersom jag inte dricker mig full på alkohol så litar jag på att läsken kan få mig i den sinnesstämning jag behöver för att kunna släppa loss och ha riktigt roligt. Oftast blir det ju Coca som får dra det tunga lasset, men det klarar denna gudadryck galant. En Cocafylla är inte att leka med! Förra helgen var inget undantag. Tack vare Cocan, med viss hjälp av lite Sprite, fick jag till en präktig jävla läskfylla och innan jag visste ordet av det så dansade jag på bordet på Utposten! Det var en väldigt speciell kväll när jag och min Skärgårdskamrat var på Utposten från elva ända till de stängde klockan två. Anmärkningsvärt med tanke på att vi bara brukar använda Utposten som ett mellanlandningsställe. Men vi hade så jäkla kul med folket vi träffade där och musiken var precis i vår smak, så varför skulle vi då gå därifrån?

Till slut blev vi ju tvungna och då tappade vi flytet. Skärgården, som ännu en gång hade fyllt våra hjärtan, försvann och vi kom inte ens in på Cardinal. Vakten hade en fis på tvären eller nåt för han sa att Jocke var för full - det var han inte. Väldigt märkligt, men det är bara dumt att tjafsa med en sån idiot, så vi drog vidare. Vi hade ganska kul, men vi var inte nöjda med det, så vi gick och sökte efter en sista glädjekick, en sista sjuk händelse så vi kunde åka hem med humöret på topp. Vi var på Knutan och började så sakta tappa hoppet - då hände det!

In på Knutan kom ett gäng ungdomar. Jag såg en kille i gänget och sa helt spontant "han är säkert från Bjuv." Jocke reagerade direkt och sa att han hade tänkt exakt samma sak så vi bestämde oss för att gå och fråga. Självklart hade vi rätt. Så då kom vår följdfråga: "Känner du Vasken?" Varför vi använder smeknamnet Vasken istället för HBK-legendens riktiga namn, det vet jag inte. Lite dumt kanske eftersom det endast är i HBK-kretsar han kallas Vasken. Men svaret vi fick chockade oss. "Ja det är min bror." Sen skrattade han det där lustiga skrattet som han uppenbarligen har lärt sig av sin bror. Vi kunde fan knappt tro det var sant. Vi har aldrig träffat människan förr, men vårt undermedvetna såg likheten och fick oss att tänka på Bjuv. Vi tog ett foto med legendens brorsa och begav oss sedan hem nöjda som in i helvete. Vi bad om en sista sjuk händelse och vi fick den!