Dag 144 - Skärgården i våra hjärtan

Denna bloggen har några trogna läsare som slänger in en kommentar då och då. Men jag vet att den här bloggen också har en del dolda läsare som man inte direkt märker av, för de kommenterar inte eller "avslöjar" sig själv på annat sätt. De är kanske inte speciellt många, men de finns. Oavsett vilken kategori just DU tillhör så har du säkert märkt att jag, Skärgårdssökaren, inte direkt har visat på några egenkliga framsteg i mitt sökande efter Skärgården. Jag och min käre Skärgårdskamrat har ju ofta varit ute och letat, men förutom att vi har haft riktigt roligt så har sökandet varit resultatlöst. Ni kanske till och med börjar tvivla på att vi någonsin kommer att lyckas - eller ni kanske tror, hemska tanke, att Skärgården som vi söker inte ens existerar. Tänk då om kära vänner, för idag har jag någonting fantastiskt att berätta!

25 december 2011. Det är någonting fantastiskt speciellt med denna dagen. Har det med julcupen i Höganäs att göra? Julcupen jag försov mig till så jag blev väckt av Jocke som ringde på dörren? Julcupen där HBK hade ett gammalt och ett ungt lag med? Nej, det har nog inte så mycket med julcupen att göra. Visst var det roligt och så, men de gamla slog de unga i semin för att sedan torska i finalen mot Hittarp, så det var väl ingen jättesuccé precis. Nej, vi får hoppa fram några timmar.

När klockan var runt 19 så hade ett glatt gäng samlats hemma hos Simon. Stämningen var god och jag förväntade mig en bra förfest. Men på bara några få sekunder förvandlades hela min verklighet. På TVn visades en reklam om Lejonkungen. Jag som precis fått filmen i Bluray+DVD Diamond Edition (tack mor o far!) tänkte att det var säkert den de gjorde reklam för. Men jag fick strax, tillsammans med Jocke (och kanske Herman?), en glädjechock. För i slutet av reklamen kom den storslagna texten: Lejonkungen 3D, biopremiär 6 januari!

Glädjefnatt!! Jublet visste inga gränser! Förfesten var helt plötsligt typ den bästa nånsin. Vi spelade våra favvolåtar, sjöng med, dansade, jublade ut genom fönstret till förbipasserande, spred vår glädje på facebook, ringde och kollade om den skulle gå i Ängelholm, frågade när biljetterna släpps, jublade lite till, spelade filmmusiken, hällde upp aphjärnor, bjöd på shottar laget runt, bloggade, skrattade, fick damp på David när han bytte låt, fick rysningar och glädjetårar i ögonen...... It was beautiful!!!

Jo, vi lugnade ner oss liiite kanske till slut, men var fortfarande höga på glädje. Rastlösheten började smyga sig på och vi ville ut. Jag och Jocke ville mest och när de andra tog så lång tid på sig så gick vi i förväg. Allt vi gjorde passade perfekt i ödets plan för oss. Vi Skärgårdssökte lite på väg mot stan, men lyckligtvis blev det bara något kortare stopp. Vi beslöt oss för att gå genom stadsparken och tog då vägen förbi Wallmans. Där köade ett hundratal människor redan fastän stället inte skulle öppna förrän om 20 minuter. Då, precis när vi skulle lämna det bakom oss sprang vi på ett gäng grabbar. Ett par av dem var lite bekanta då vi hade mött dem på fotbollsplan. Plus att Jocke hade jobbat med en av dem. Han kände inte honom jättebra - Jocke sa till och med fel namn först - men tydligen tillräckligt bra för att de skulle vilja festa med oss.

Vi frågade då först om vi skulle gå i vip-kön, för vi ville inte stå i jättekön Ivar. "Klart vi inte ska stå i kön" sa dem då, men gick ändå bort mot den. Fast de gick inte längst bak utan vek av mot en bakdörr där deras inside-polare öppnade. Detta var inte vip - det var VIP! Vi hängde av oss i garderoben och eftersom jag och Joachim var helt förbluffade och tacksamma så slängde jag i en hundring i dricksburken. Sen fick vi veta att vi skulle ha vårt eget bord, avspärrat och med egen värdinna.

Vi gick upp och satte oss för klubben hade ju inte ens öppnat så där var nästan helt tomt. Våra vänner (ja, det vill jag kalla dem!) beställde in helflaskor Morgan och Absolut, en massa Cocaflaskor och energidrycker och vi kunde knappt tro på vår enorma tur. Vi hade en extremt bra kväll på Wallmans, utan att behöva gå in på detaljer, och bl.a. streckdansade vi i nära två timmar - innan vi pausade för att sedan dansa fram till stängning, klockan tre. Musiken tystnade, ljusen tändes och sen såg vi kön till garderoben...

Fy fan, tänkte vi, och Jocke satte sig lite halvt uppgiven på ett trappsteg. Den kön skulle ta låååång tid. Jocke tittade ner i marken vilket fick en kvinnlig vakt att stanna till och studera honom lite närmre. Jag tänkte för mig själv att det var lugnt, så jäkla full var han inte. Men så bara kastade han ut de där magiska orden: "ti maico!" Vakten gick direkt fram och tog honom i armen och sa bara "kom." Jocke sa bara "bosnisk? Förlåt" och följde sedan med utan motstånd. Han hade ju inte sagt det riktat till någon, vilket jag tror vakten förstod också och hon verkade inte alls arg. "Jag måste ha min jacka" sa Jocke och det är här vår makalösa tur drabbar oss igen. Vi följer vakten ut och sen säger hon att hon ska hämta Jockes jacka. Jag tar fram våra garderobsbrickor och då frågar hon vilken som är hans. "Jag vet inte vilken som är vilken" säger jag med övertygelse. När hon sedan gick och hämtade jackorna vek vi oss av skratt när vi tänkte på hur jävla vältajmade Jockes ord var och hur allt bara gick vår väg.

Flera roliga grejer hände sedan resten av natten, men det är vår sjuka tur som är mest minnesvärd. Ja, faktiskt hade vi tur även med taxin hem då vi fick åka med vår favvochaffis Bojan. När han släppte oss frågade vi vad vi skulle betala och då sa han att vi fick betala vad vi ville. Vi var dock tacksamma och gav honom säkert normalpris. Om vi somnade gott sen? Ja klockan var ju nästan halv sju då så...JAA!

Jag har aldrig varit med om en kväll med sådant flyt. Allt gick vår väg och vi kunde göra i stort sett vad vi ville, kändes det som. Jag vet att min käre Skärgårdskamrat kände likadant. Och vet ni vad, här kommer det...! Vi hittade Skärgården!! Vi upplevde den i dess fulla prakt. Från att glädjen var total när vi fick nyheten om Lejonkungen. Via VIP-kvällen på Wallmans, inklusive personlig jackhämtarservice, och sedan våra "vanliga" händelserika strapatser på stan. Till vår trevliga hemfärd med Bojan. Hela tiden fanns den där - Skärgården - i våra hjärtan! Länge leve SKÄRGÅRDEN!!!