Dag 169 - Bomben

Det har varit en rätt lugn vecka för mig. Jag blev lite småskadad efter matchen i lördags så jag har inte kunnat träna ordentligt, vilket betyder att jag mest har rehabat. Men igår kunde jag återigen vara med för fullt på träningen och det är ju skönt med tanke på att vi har match på måndag mot Landskrona Bois - en match jag verkligen inte vill missa. Det har blivit ett par besök på kurorten också och för er som har missat det är kurorten ett kusthotell vars spa och gym vi i Varbergs Bois har fri tillgång till. Det har nästan blivit tradition för mig och ett par andra att gå dit på onsdagar, när vi är träningslediga, för att ta hand om våra kroppar.

Igår efter träningen fick Thommie lust att sticka dit igen och jag tyckte det lät som en bra idé att ligga i en varm pool ett tag. Så vi stack dit och hade 40 minuter kvar på klockan innan den slog nio och de stängde. Först gick vi i stora bassängen som vi fick dela med tre danska ungdomar. Jag trodde först de var tyskar, men kom lyckligtvis på bättre tankar innan jag hann slå vad med Thommie och förlora en matkupong. Snart gick vi in till den mindre men något varmare poolen i rummet intill. Där finns också bubbelpoolen och kallbadet som har en temperatur på ca tio grader. Där var lite annat folk med, men när de hade begett sig därifrån intog vi bubbelpoolen. Så jävla gött med lite avslappning!

Snart kom de danska ungdomarna, en kille med sina två systrar, och hoppade i den varma poolen. De stoppade händerna i kallbadet men verkade ytterst tveksamma till ett dopp däri. Men när de alla hängde på kanten där till kallbadet fick jag en liten idé i huvudet - så roligt det hade varit att göra bomben i kallvattnet och riktigt skvätta ner de danska badkrukorna. "Vad får jag om jag gör bomben där", frågade jag Thommie. "Haha, det hade varit jäkligt kul", sa han. "Får jag en matkupong?" Men nej, det fick jag inte. Men jag tyckte idén var för bra för att gå miste om så jag smög lugnt upp på kanten till kallbadet. Danskarna anade inget förrän jag praktiskt taget låg i luften. Jag kröp ihop och träffade vattnet bara en halvmeter ifrån kanten de hängde över. De försökte fly i sista stund men lyckades inte undkomma.

Snart var tiden en bra bit över nio och till slut kom receptionisten och sa att de hade stängt för en kvart sedan. Det var en kvinna i 30-årsåldern som såg bra ut och när jag sneglade mot Thommie satte jag ett skratt i halsen. Han gick långsamt, lite svajande sådär från sida till sida och spände upp sig lagom mycket för att se mer muskulös och attraktiv ut. "Sluta gå o spänn dig Thommie, det e så uppenbart.." Men han skrattade bara åt mig och påstod att han hade gått helt normalt. Men jag kan ändå förstå honom lite - det var en snygg kvinna och han är ju trots allt en man. Men det var värre sen när vi hade duschat och bastat. Vi gick ut i korridoren på väg till omklädningsrummet med handdukarna om höfterna. Då går det förbi en tant 60+. Och vad ser jag i ögonvrån? Jo, Thommie börjar spänna upp sig igen. "Vafan, Thommie, du e fan sjuk. Spänner du upp dig för henne också nu?! Nu får du fan ge dig!!" Ännu en gång förnekar han det och försöker, i sin desperation att verka oskyldig, vända på det och säga att det är nåt fel på mig. Inte lätt för honom - han saknar väl sin flickvän...

Idag är det mycket fotboll på schemat. Jag ska till Nyfiket, en sportbar, och se Arsenal-Chelsea och Åtvidaberg-HIF. Sen ikväll är det ju el clasico. Blir nog en bra dag.

Dag 168 - Fly från sorgen

Detta kunde blivit ett enda långt glädjeinlägg. Men något gick förfärligt snett igår. Jag tänker inte gå in på det i detalj här, men alla nyfikna kan ju gå in och läsa om det på min andra blogg som ni hittar här. Det är för övrigt den bloggen som gjort att jag inte varit så pigg i uppdaterandet av denna bloggen. Men det gäller ju att prioritera, och då är det bara att inse att denna bloggen faktiskt inte är så jävla seriös. Men det vet vi ju alla redan...

Jag gjorde i alla fall debut i Superettan igår då jag fick spela från start mot Assyriska. Det var såklart kul det, även om jag kanske inte var riktigt nöjd med mig själv. Men så blev det ju tyvärr så att vi förlorade efter att vi tappat ledningen i slutet. Sånt händer ju, men sättet det hände på var det värsta. Efter matchen ville man bara glömma och då var det tur att mamma, pappa och lilla Kajsa skulle hälsa på mig i min lägenhet. Vi åt, pratade och hade det mysigt. Klart tankarna återvände till matchen då och då, men det går inte att komma ifrån oavsett distraktion.

Sedan ville jag ju inte bli lämnad ensam med mina tankar så jag åkte med ner till Helsingborg. HBK hade ju lyckats vinna premiären och då ville jag ju vara med dem och fira. Så det blev utgång med supertrion och några andra grymma grabbar. Konstigt nog lämnade alla utom supertrion Pianobaren tidigt, men det gjorde inget för vi vet ju hur man gör en kväll fantastisk på egen hand. När timmarna började bli små var det plötsligt bara Skärgårdssökarna kvar - och då blev det förstås Skärgårdssökning deluxe!

Konstigt nog var det ingen som visste var den fanns, inte ens poliserna. Då gjorde vi som vi brukar och skapade oss en egen liten Skärgård. Med galna upptåg, sång, dans och discobil spred vi vår glädje. Vi livade upp Donkenpersonalens kväll med en felfri version av Snart är det jag som är kung och blev belönade med en extra cheeseburgare. Vi stod för stämningsfull, romantisk bakgrundssång till ett ungt kärlekspar som konstigt nog inte kunde sluta skratta. Vi var fan bäst, men...det är inte vi som säger det!

Tyvärr vaknade jag ju idag vid lunch med mindre roliga tankar i huvudet. Förlusten går inte att släppa. Mycket "tänk om" hit och dit. Tänk om vi vunnit. Då hade detta inlägg varit proppfullt med obegränsad glädje. Nu blev det inte så. Men nästa gång blir det kanske!

Dag 167 - Spänning på spåret

Jag är inte en klantig person. Visst, ibland spiller jag sås på fina skjortan, ibland tappar jag ett glas så det går i tusen bitar och ibland glömmer jag biljetterna när jag ska på konsert i Halmstad och får vända vid Laholm (har bara hänt en gång!!). Men annars brukar jag ha bra koll på grejerna.

Men idag är visst ingen vanlig dag. Det är Kalle-klant-dagen. Jag sitter nu på tåget på väg till Helsingborg. Men jag skulle suttit här en timme tidigare egenkligen om det inte hade varit för ett litet missöde. Jag kom nämligen ner till stationen vid kvart över fyra, alltså sex minuter innan tåget skulle gå. Jag går fram till biljettautomaten och tar upp min plånbok. Men det gör jag inte, för där är ingen plånbok i fickan. Jag tog bara upp luft.

Förbannad på mig själv vräker jag ur mig en radda ord som vissa människor eventuellt skulle lägga i kategorin grova svordomar. Jag fick helt enkelt gå hem och vänta på nästa tåg. Men min klantighet slutade inte där. Ni som nu tänker att jag glömde plånboken nästa gång också kan ta er i röven. Jag är inte dum i huvudet. Dessutom skrev jag innan att jag sitter på tåget nu.

Nä, jag gick ner med plånboken i fickan. Jag köpte biljett, väntade in tåget och klev på i lugnan ro. Jag satte mig tillrätta, slog upp datorn och öppnade min Loranga. Jag hade musik i öronen och märkte inte direkt att tågvärdarna gick och kollade biljetter, så de gick bara förbi mig. Tur det. För helt plötsligt fick jag en känsla av att jag inte hade någon biljett. Men jag skrev ju att jag köpt biljett - ljög jag? Nej, jag hade köpt biljett. Men jag hade lagt ner mitt jojokort och låtit biljetten sitta kvar i automaten!!

Jag vet, klantigt som in i helvete. Men jag lugnade mig snabbt, för tågvärdarna trodde ju att jag redan visat min biljett. Dessutom hade jag en väldigt trovärdig historia som jag kunde dra om de skulle komma på mig. I värsta fall kan de nog kolla mitt kort med sin lilla apparat och se att jag hade betalt. Men ändå, lite spännande blev denna resan. Nu hoppas jag bara att min klantighet inte håller i sig...

Dag 166 - En ny blogg

På många sätt har denna veckan varit precis som den förra. Träningar, luncher, vila, solsken, kortspel etc. Vissa grejer har dock varit annorlunda. Bland annat så har jag inte haft turen med mig alls och har gått back ett antal luncher. Korten har varit nedriga mot mig. Men jag är lycklig ändå. Som vanligt.

Jag har också fått ett extra fotbollsrelaterat uppdrag. Hallands Nyheter ville ha en från Varbergs Bois som skulle blogga om Varbergs Bois och allt som rör laget, klubben och dess omgivning. Det var inte precis så att jag var den första de vände sig till, men när ett par lagkompisar hade passat och rekommenderat mig så ringde de och erbjöd mig uppdraget. Jag accepterade självklart och ska kanske dra igång redan imorgon.

Men ni behöver inte vara oroliga, för den här bloggen fortsätter precis som den har gjort förut - genom att skriva ganska meningslösa, ibland lite internt lustiga, inlägg som alla kan vara utan men som ändå på något jävla sätt har lockat till sig fler och fler läsare. Men det är ju faktiskt bara kul. Jag har även märkt att fler har börjat följa mig på Twitter. Jag har liksom inte brytt mig innan och försökt göra reklam för mig på något vis, men det är ju trevligt att fler har hittat mig. Så nu tänkte jag bättra på det hela med lite reklam. Följ mig på Twitter! @kalinhol

Nä, nu ska jag gå och vattna min begonia. Och det är ingen jävla metafor.
Vi hörs