Ja nu känns det väl lite som att våren börjar komma. Jag har haft några väldigt njutsamma dagar här hemma i Varberg denna vecka. I tisdags började solen skina och temperaturen steg. Morgonträningen var visserligen mestadels inomhus, men efter det kunde man njuta av vädret.
Efter lunchen på Hamnkocken var det dags för kortspel. Jockes uteplats var det perfekta stället då solen värmer och vinden aldrig kan leta sig in där. Jag slog mig ner vid bordet tillsammans med Sjöhage, Lalle och Tillman. Vi skulle spela en pokervariant med matkuponger som insats. Två timmar i solen och sen var man fyra luncher rikare. Så jävla rättvist!
Glad i hågen begav jag mig till träningen och det var äntligen dags för oss att beträda en riktig gräsplan. Självklart känns det grymt skönt att slippa konstgräset - det tror jag nog de flesta är rörande överens om. Sen blir förstås sällan den första grästräningen sådär jättelyckad eftersom det tar ett tag att vänja sig vid det nya underlaget. Så efter rätt många jobbiga studsar och missar så var träningen över, men trots att det inte gått jättebra för mig så kändes det positivt. På kvällen gjorde jag en underbar köttfärssås till mig och en vän och så softade vi till en film.
Onsdagen blev en väldigt trevlig dag den med trots att solen inte ville visa sig speciellt mycket. Sjöhage hade inga lunchplaner så jag tog på mig uppdraget att laga till något gott. Eftersom jag hade färska champinjoner kvar så tog jag det lyckade beslutet att göra en krämig svamprisotto. Jag stekte kycklingfilé till och Sjöhage kan intyga att det var en synnerligen välsmakande komposition. Lyxig lunch och sen lyxig middag på kvällen när våra kära hyresvärdar bjöd oss till John's place, en restaurang precis vid havet. Oxfilé med murkelsås är ju min melodi och chokladkakan till dessert var fantastisk.
Idag (eller igår) var solen tillbaka i högform och det blev käk på uteplatsen och en runda Rumble. Vår andra grästräning blev riktigt lyckad för min del och jag känner mig lättare nu. Formen är på väg och även om det blev en del felstudsar idag också så hanterade jag underlaget bättre. En bra träning gör att mitt humör blir på topp direkt så jag har bara njutit resten av kvällen.
Jag låter Queen avsluta kvällen i mina lurar och imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna redo för träning igen. Jag njuter av livet - gör det ni också!!
fredag 30 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Dag 164 - I huvudet på en tonåring
Redan i morse planerade jag att jag skulle skriva ett nytt inlägg. Jag hade också ett ämne i åtanke, men efter dagens träning så fick jag helt plötsligt annat material som jag bara måste dela med mig av. I det förra inlägget fick ni bekanta er lite med en av Varbergs Bois unga profiler, Arif. Han är väldigt omtyckt av, ja, alla skulle jag tro, och han vågar bjuda på sig själv. Det gjorde han idag också. Ja, han till och med gav oss ett smakprov på vad som pågår i hans huvud.
Vi hade just avslutat vårt träningspass på en liten gräsplan vid sjukhuset. Alla var lätta i sinnet såsom man alltid är efter årets första naturgrästräning, även om det till stora delar var ett fyspass. Alla hade dock inte tagit med sig sin vattenflaska och Arif var en av dem, vilket fick honom att uppsöka Nexhat.
Arif: Hey, kan jag få lite H2O. (Arif går i skolan)
Nexhat: Ja. (Ger Arif flaskan)
Arif: Det smakar saft ju.
Nexhat: Ja jag har haft sånt pulver i den innan. Kosttillskott.
Arif (kanske med tankarna på annat håll redan): Jaha, sån push-up...
Nexhat och jag skrattade gott åt denna Freudianska felsägning och kunde inte låta bli att spinna vidare på den.
Jag: Arif, nu avslöjade du att du springer runt och tänker på behåar.
Nexhat: Tänker du på pattar nu, Arif?
Arif: Nej, fan. Jag rörde pattar idag...
Okeeeeej, du övertygade oss verkligen där! Jag får tacka Arif för att han fortsätter bidra med material till den här bloggen och att han är man nog att bjuda på det.
I övrigt bakade jag Skärgårdstårta hos Jocke och Alex igår. Så. Jävla. Gott. Men det var sista gången jag gjorde det, för nu är chokladen slut. Marabou Caribbean R.I.P.
Vi hade just avslutat vårt träningspass på en liten gräsplan vid sjukhuset. Alla var lätta i sinnet såsom man alltid är efter årets första naturgrästräning, även om det till stora delar var ett fyspass. Alla hade dock inte tagit med sig sin vattenflaska och Arif var en av dem, vilket fick honom att uppsöka Nexhat.
Arif: Hey, kan jag få lite H2O. (Arif går i skolan)
Nexhat: Ja. (Ger Arif flaskan)
Arif: Det smakar saft ju.
Nexhat: Ja jag har haft sånt pulver i den innan. Kosttillskott.
Arif (kanske med tankarna på annat håll redan): Jaha, sån push-up...
Nexhat och jag skrattade gott åt denna Freudianska felsägning och kunde inte låta bli att spinna vidare på den.
Jag: Arif, nu avslöjade du att du springer runt och tänker på behåar.
Nexhat: Tänker du på pattar nu, Arif?
Arif: Nej, fan. Jag rörde pattar idag...
Okeeeeej, du övertygade oss verkligen där! Jag får tacka Arif för att han fortsätter bidra med material till den här bloggen och att han är man nog att bjuda på det.
I övrigt bakade jag Skärgårdstårta hos Jocke och Alex igår. Så. Jävla. Gott. Men det var sista gången jag gjorde det, för nu är chokladen slut. Marabou Caribbean R.I.P.
lördag 24 mars 2012
Dag 163 - Det är som att gå
Jag är ju inte den som bloggar för att mitt liv är så intressant. Jag bloggar för jag tycker det är nice att skriva av sig lite då och då, och lite för att det trots allt finns några personer som tycker det är kul att läsa vad jag skriver. Ofta handlar det ju om roliga grejer jag har hittat på och när jag sen tittar tillbaka på tidigare inlägg får jag återuppleva roliga minnen.
Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.
Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....
Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!
Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.
Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....
Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!
onsdag 14 mars 2012
Dag 162 - Goda saker i livet
Det finns många goda saker här i livet, speciellt för en sådan gottegris som jag. Alla vet att Coca Cola är en helig dryck för mig och det är ju långt ifrån en nyhet. Och även om min alkoholkonsumtion är löjligt liten så slinker där ner en och annan aphjärna och äpplekaka för den goda smakens skull. Men nu ska jag berätta om en annan liten kärlek.
Jag kom just till min käre mors lägenhet där jag hade tänkt fördriva en timme innan jag ska luncha med min Skärgårdskamrat. Så råkar jag gå in i köket och se en korg ovanpå mikrovågsugnen. I korgen ligger två öppnade kexförpackningar [tjeks-] och en rysning börjar bakom vänster öra och sprider sig vidare ner genom kroppen. Den ena innehåller Oreos och den andra innehåller Ballerina Kladdkaka Vanilj (BKV). Oreos är ju väldigt goda, men...de slår inte BKV! Jag tvekar inte en sekund, utan snappar med flinka fingrar snabbt upp ett BKV-kex.
Jag hade nästan glömt hur gott det var... Jag får anstränga mig rejält för att inte bara fortsätta kränga i mig. Jag tar ett Oreo-kex också och, som sagt, det är gott men inte SÅ gott. Nu är ju tanken med båda dessa sorterna att man ska doppa dem i mjölk, men det är inget som intresserar mig nämnvärt. Ja, jag har provat och det är gott, men jag föredrar att äta dem som de är. Nu kan jag ju liksom inte hålla mig från att ta ett till BKV-kex, men sedan lyckas jag hejda mig.
Problemet nu är att jag suttit och skrivit om de här godsakerna, vilket inte har dämpat suget efter dem precis. Det oundvikliga kommer såklart att hända så fort jag har publicerat detta inlägg - jag kommer tjuva ett till. Kanske två. Eller tre. Max.
Jag kom just till min käre mors lägenhet där jag hade tänkt fördriva en timme innan jag ska luncha med min Skärgårdskamrat. Så råkar jag gå in i köket och se en korg ovanpå mikrovågsugnen. I korgen ligger två öppnade kexförpackningar [tjeks-] och en rysning börjar bakom vänster öra och sprider sig vidare ner genom kroppen. Den ena innehåller Oreos och den andra innehåller Ballerina Kladdkaka Vanilj (BKV). Oreos är ju väldigt goda, men...de slår inte BKV! Jag tvekar inte en sekund, utan snappar med flinka fingrar snabbt upp ett BKV-kex.
Jag hade nästan glömt hur gott det var... Jag får anstränga mig rejält för att inte bara fortsätta kränga i mig. Jag tar ett Oreo-kex också och, som sagt, det är gott men inte SÅ gott. Nu är ju tanken med båda dessa sorterna att man ska doppa dem i mjölk, men det är inget som intresserar mig nämnvärt. Ja, jag har provat och det är gott, men jag föredrar att äta dem som de är. Nu kan jag ju liksom inte hålla mig från att ta ett till BKV-kex, men sedan lyckas jag hejda mig.
Problemet nu är att jag suttit och skrivit om de här godsakerna, vilket inte har dämpat suget efter dem precis. Det oundvikliga kommer såklart att hända så fort jag har publicerat detta inlägg - jag kommer tjuva ett till. Kanske två. Eller tre. Max.
söndag 11 mars 2012
Dag 161 - Inflyttningsfesten
Jag visste att min inflyttningsfest skulle bli fantastisk och det blev den verkligen. Förutom att några gäster var tvungna att åka hem lite tidigare så tror jag alla var mer än nöjda. Min mysiga lägenhet, som jag verkligen trivs med, är kanske inte den ultimata festlokalen, men vad gjorde det? Okej, David slog i huvudet ett antal gånger då han hade svårt att inse att han var tvungen att ducka vid dörröppningarna, men det var ju otroligt underhållande för oss andra. Det blir liksom bara roligare för varje gång också.
Jag är fruktansvärt nöjd med hela kvällen som blev en enda lång glädjetripp. Vad var roligast? Omöjligt att säga, för det hände roliga saker hela tiden. Alla bjöd på sig själva och skrattanfallen avlöste varandra. Mitt generöst tilltagna snacksbord tog otroligt nog slut innan alla gästerna hade åkt hem, men drickan gjorde vi baske mig inte slut på. Med alla aphjärnor, äpplekakor, shottar, groggar etc. som fanns tillgängliga så blev ölkonsumtionen chockerande låg och jag har så mycket öl kvar att jag helt enkelt måste bjuda in till fest snart igen, som om det behövdes ännu ett skäl till detta.
Vi sjöng, vi skrattade, vi dansade och skojade. Hansen vräkte ur sig spontana saker som bara han kan. Vi fick höra Simons inlevelsefulla inspelning av Mollys låt. Jag o Jocke sjöng hejaramsor för främlingar på Oscars. Rehn drack upp en grogg med extra allt och han blev ju inte mindre sjuk av det. Ranelid kom också med på ett hörn, såklart, och inspirerade Simon som sågade Rehn med orden "Du ser inte ut som ett mirakel."
Basten var sliskig. Staffan och Vicky var mångsidiga DJs. Levi dök upp som gubben i lådan. Karro och Amelie hade INTE vin med sig så varför sprang jag runt och letade efter korkskruven i en halvtimme? Munk var nykter. Det var inte Linda. Alex? Vi sjöng hela vägen ner till stan. Vi dansstrejkade. Vi fick två timmar på Oscars att kännas som en kvart. Vi åt nattamat på Campino och Simon förstörde för mig när jag skulle skaffa nya vänner. Jag hade sex övernattningsgäster. Jag försvann. Klockan blev mycket och ingen sov särskilt länge. It was beautiful...
Men, min käre Skärgårdskamrat, vi sökte inte efter Skärgården. Varför? För den var väl med oss ända från början...?
Jag är fruktansvärt nöjd med hela kvällen som blev en enda lång glädjetripp. Vad var roligast? Omöjligt att säga, för det hände roliga saker hela tiden. Alla bjöd på sig själva och skrattanfallen avlöste varandra. Mitt generöst tilltagna snacksbord tog otroligt nog slut innan alla gästerna hade åkt hem, men drickan gjorde vi baske mig inte slut på. Med alla aphjärnor, äpplekakor, shottar, groggar etc. som fanns tillgängliga så blev ölkonsumtionen chockerande låg och jag har så mycket öl kvar att jag helt enkelt måste bjuda in till fest snart igen, som om det behövdes ännu ett skäl till detta.
Vi sjöng, vi skrattade, vi dansade och skojade. Hansen vräkte ur sig spontana saker som bara han kan. Vi fick höra Simons inlevelsefulla inspelning av Mollys låt. Jag o Jocke sjöng hejaramsor för främlingar på Oscars. Rehn drack upp en grogg med extra allt och han blev ju inte mindre sjuk av det. Ranelid kom också med på ett hörn, såklart, och inspirerade Simon som sågade Rehn med orden "Du ser inte ut som ett mirakel."
Basten var sliskig. Staffan och Vicky var mångsidiga DJs. Levi dök upp som gubben i lådan. Karro och Amelie hade INTE vin med sig så varför sprang jag runt och letade efter korkskruven i en halvtimme? Munk var nykter. Det var inte Linda. Alex? Vi sjöng hela vägen ner till stan. Vi dansstrejkade. Vi fick två timmar på Oscars att kännas som en kvart. Vi åt nattamat på Campino och Simon förstörde för mig när jag skulle skaffa nya vänner. Jag hade sex övernattningsgäster. Jag försvann. Klockan blev mycket och ingen sov särskilt länge. It was beautiful...
Men, min käre Skärgårdskamrat, vi sökte inte efter Skärgården. Varför? För den var väl med oss ända från början...?
lördag 3 mars 2012
Dag 160 - Bara en dålig sak
Ibland händer trista saker. Jag har t.ex. tappat en av mina tumringar ett antal gånger. Men den kom tillbaka om och om igen. Tills jag tappade den första gången jag besökte min lägenhet i Varberg. Det var en dryg månad sedan och ungefär samtidigt började vi förlora träningsmatcher. Idag förlorade vi ännu en och det känns så jävla frustrerande. Ingenting funkar som det ska och även om första halvlek var ok så gjorde vi inte mål. I andra halvlek tappade vi allt och förlorade med 2-0 mot ett lag som spelar en division under oss.
Jag var fruktansvärt arg och besviken efter matchen. Jag vet att mina lagkamrater känner detsamma så vi måste kämpa och slita och lära oss tills det vänder. Vi får inte tappa tron innan serien ens har börjat. Vi är duktiga fotbollsspelare, men vi har gått vilse och måste nu hitta tillbaka. Jag tänker jävlar i det inte ge mig.
Bussresan hem blev dyster till en början. Men snart började humöret återhämta sig. Tacka Arsenal för det. Segermål av RvP på övertid mot Liverpool och även om jag med min egen match i färskt minne inte kunde ställa mig upp och jubla så värmde det rejält ändå. Och nu började saker och ting gå min väg. Visst, förlusten glömmer jag inte, men det är svårt att vara arg när roliga saker händer.
Jag gick ner för att ta tåget till Helsingborg och när jag kliver in på stationen möts jag av en högljudd hälsning av en ung man, troligen ett par år yngre än mig, som är stenfull. Han och hans kompis sitter alltså i väntsalen och super. "Tjena" säger jag minst lika högljutt och går bort till biljettautomaten. Då frågar han mig vad jag har för mobil och jag säger att jag har iPhone 4. Han vill testa den för han har tydligen aldrig haft en sån fin mobil. Jag tar en kalkylerad risk när jag låter honom kika på den. Han vill spela så jag sätter igång Snake.
Han var ruskigt full, märker jag när han dör varannan sekund typ. Under tiden frågar hans kompis mig var jag är ifrån, var jag bor och vad jag gör i Varberg. Mobilälskaren vräker ur sig en fråga som får mig att skratta: "Är du gangster?" Jag var lite sugen på att säga ja bara för skojs skull men är ärlig istället. "Varför inte?" undrar han och jag säger att jag är nöjd med mitt hederliga liv. "Jag är gangster. Har suttit inne fyra år." "För vad?" undrar jag. "Rån." Jaha, han verkar ju vara en annars trevlig kille så jag misstänker att missbruk och fel umgängeskretsar har tagit greppet om hans liv. När jag sedan gick till tåget så tackade han mig hjärtligt för att han fick testa min mobil och önskade mig en trevlig helg...
En rolig händelse, får jag säga, och jag var nu på hyfsat bra humör. Jag satte mig på tåget och slog upp datorn. Snart kom kontrollanten och jag drog upp biljetten. "Detta är ett laddningskvitto" sa han. Helvetes röv... När jag snackat med mobilälskaren hade jag laddat mitt resekort men blivit distraherad nog att glömma köpa biljett. Jag insåg detta och sa som det var. Lyckligtvis kunde han skriva ett inbetalningskort som jag får betala sen så jag slapp straffavgift. Jag skrattade bara åt att jag undkommit med blotta förskräckelsen.
Snart fick jag Heytell från Jocke. West Bromwich hade gjort 1-0 på Chelsea och därmed är Arsenals fjärdeplats något stabilare. Fan, allting går min väg helt plötsligt. Nu blir jag ännu mer laddad för inflyttningsfesten jag ska på ikväll, jag menar det pekar ju bara uppåt just nu. Dock finns förlusten kvar i bakhuvudet. Jag rotade i väskan efter bananen jag hade lagt i ett fack jag knappt använder. Vad hittar jag..? Ringen. Så den hittade tillbaka till slut. Med tanke på att den försvann samtidigt som vår form är det kanske ett tecken. Nu kanske formen kommer tillbaka också? Mmm, vi får väl se...nästa match är mot Häcken... :P
Jag var fruktansvärt arg och besviken efter matchen. Jag vet att mina lagkamrater känner detsamma så vi måste kämpa och slita och lära oss tills det vänder. Vi får inte tappa tron innan serien ens har börjat. Vi är duktiga fotbollsspelare, men vi har gått vilse och måste nu hitta tillbaka. Jag tänker jävlar i det inte ge mig.
Bussresan hem blev dyster till en början. Men snart började humöret återhämta sig. Tacka Arsenal för det. Segermål av RvP på övertid mot Liverpool och även om jag med min egen match i färskt minne inte kunde ställa mig upp och jubla så värmde det rejält ändå. Och nu började saker och ting gå min väg. Visst, förlusten glömmer jag inte, men det är svårt att vara arg när roliga saker händer.
Jag gick ner för att ta tåget till Helsingborg och när jag kliver in på stationen möts jag av en högljudd hälsning av en ung man, troligen ett par år yngre än mig, som är stenfull. Han och hans kompis sitter alltså i väntsalen och super. "Tjena" säger jag minst lika högljutt och går bort till biljettautomaten. Då frågar han mig vad jag har för mobil och jag säger att jag har iPhone 4. Han vill testa den för han har tydligen aldrig haft en sån fin mobil. Jag tar en kalkylerad risk när jag låter honom kika på den. Han vill spela så jag sätter igång Snake.
Han var ruskigt full, märker jag när han dör varannan sekund typ. Under tiden frågar hans kompis mig var jag är ifrån, var jag bor och vad jag gör i Varberg. Mobilälskaren vräker ur sig en fråga som får mig att skratta: "Är du gangster?" Jag var lite sugen på att säga ja bara för skojs skull men är ärlig istället. "Varför inte?" undrar han och jag säger att jag är nöjd med mitt hederliga liv. "Jag är gangster. Har suttit inne fyra år." "För vad?" undrar jag. "Rån." Jaha, han verkar ju vara en annars trevlig kille så jag misstänker att missbruk och fel umgängeskretsar har tagit greppet om hans liv. När jag sedan gick till tåget så tackade han mig hjärtligt för att han fick testa min mobil och önskade mig en trevlig helg...
En rolig händelse, får jag säga, och jag var nu på hyfsat bra humör. Jag satte mig på tåget och slog upp datorn. Snart kom kontrollanten och jag drog upp biljetten. "Detta är ett laddningskvitto" sa han. Helvetes röv... När jag snackat med mobilälskaren hade jag laddat mitt resekort men blivit distraherad nog att glömma köpa biljett. Jag insåg detta och sa som det var. Lyckligtvis kunde han skriva ett inbetalningskort som jag får betala sen så jag slapp straffavgift. Jag skrattade bara åt att jag undkommit med blotta förskräckelsen.
Snart fick jag Heytell från Jocke. West Bromwich hade gjort 1-0 på Chelsea och därmed är Arsenals fjärdeplats något stabilare. Fan, allting går min väg helt plötsligt. Nu blir jag ännu mer laddad för inflyttningsfesten jag ska på ikväll, jag menar det pekar ju bara uppåt just nu. Dock finns förlusten kvar i bakhuvudet. Jag rotade i väskan efter bananen jag hade lagt i ett fack jag knappt använder. Vad hittar jag..? Ringen. Så den hittade tillbaka till slut. Med tanke på att den försvann samtidigt som vår form är det kanske ett tecken. Nu kanske formen kommer tillbaka också? Mmm, vi får väl se...nästa match är mot Häcken... :P
torsdag 1 mars 2012
Dag 159 - En magisk helg
Februari blev ingen bra bloggmånad. Jag skrev bara fem inlägg. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag aldrig kan skylla på att jag inte har haft tid. Jag kan heller inte skylla på att jag inte haft grejer att skriva om. Ibland blir det helt enkelt bara inte av. Men nu ska jag skriva om en helg som blev så rackarns fantastisk.
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)