I fredags blev vi bjudna på After Work. Säljare Ted hade förberett för en afton på Olympia bowling. Vi samlades innan och tog lite fördricka och sen bowlade vi järnet i en timme. För min del gick det mest åt helvete, men det kan ju kvitta. Därefter var det matdags. Vi blev serverade en ganska rejäl burgartallrik. Klyftpotatisarna var goda, men dessvärre höll inte burgaren speciellt hög kvalitet. Jag åt inte ens upp den(!) och en del sa att den smakade fisk. Sen tycker jag att de bara ska göra den medium rare om man specialbeställer det. Gegg i mitten är inte min grej när det gäller burgare.
Jag och Mattias roade oss med att tjafsa med flickorna i baren och utge oss för att vara finsmakare. För mig handlar det mycket om att skoja, jävlas och ha kul samtidigt som man snackar till sig gratis grejer. Så jag snackade till mig en liten sladd Laphroaig som jag satt och sniffade på. Doftar sååååå gott!! Hon serverade den i Laphroaig-glas och jag tänkte direkt att jag måååste fixa ett sånt glas till Jocke (eftersom jag trodde att Laphroaig var hans favorit. Men han hade såklart hittat en ny älskling...). Självklart lyckades jag gå därifrån med ett glas utan att betala en krona, till Mattias stora avund. Plus att jag fick en skål nötter också...
Mattias var sen så jäkla sugen på ett sånt glas, men han ville inte gå och fråga efter ett själv. Så han skickade iväg mig igen. Tjejen i baren var dock mer svårflörtad denna gången, men men jag lyckades övertala henne om att ge Mattias ett glas om han själv kom fram och bad om det. Så jag gick och hämtade Mattias. Men så tänkte jag, "kan man inte få Mattias att göra nåt kul för att få glaset..." och så sa jag till honom att han får glaset om han visar upp sin överkropp. När vi kom fram till baren sa jag "han var tvungen att visa överkroppen va?" Hon fattade vinken direkt och sa att det absolut var ett krav. Efter ett par minuters tvekan knäppte Mattias upp skjortan och visade sin håriga bringa. Så lätt det är att lura folk ibland...
I lördags var det sen dags för middag och fest hos Jocke och Alex. Värdparet lyckades fantastiskt på alla sätt och vis, för jag och alla andra som var där hade enormt trevligt. Alex, med liiite hjälp av Joaschim, hade tillagat en superb flygande Jakob utan minsta spår av grönsaker, vilket gjorde att jag satte i mig två rejäla portioner. Amazing! Till dessert väntade varsin stor skål med chokladpudding och grädde. De generösa portionerna gjorde att vissa inte orkade äta upp, men då är ju jag inte blyg av mig så jag gjorde taberas på alla rester. Mums!
Nä, det må jag säga, hos Jocke o Axel blir man aldrig besviken! Efterden fina middagen förvandlades tillställningen till en förfest. Det kom dock inte så mycket folk som vi hade hoppats på. Visst, David kom o han e ju snygg sk... Men blottaren på söder, Simon, kom inte. För han skulle va hemma. Och göra ingenting. Debelog kurca! Vi hade ju förtvivlat kul ändå, som tur var. Sen när vi skulle ut blev det en grymt svängig discobuss som körde Hbg runt för att hämta o lämna folk. It was beautiful...
onsdag 30 november 2011
fredag 25 november 2011
Dag 132 - Fotboll, ishockey och bowling
Igår tränade jag för första gången på en dryg vecka. It was beautiful. Jag hade nog vilat mig i form, för nu var jag rätt bra. I alla fall om man jämför med innan mitt miniuppehåll då jag var usel och värdelös nästan på samma gång. Vi var inte så många på träningen, men det blev skoj ändå. Jag fick reda på efter träningen att jag eventuellt får ställa upp i någon inomhusturnering efter årsskiftet och det har jag delade känslor för. Visst, jag älskar spela inomhus också, men jag fruktar att åka på en onödig skada som kan förstöra den oerhört viktiga försäsongen. Jag har redan tackat nej till att vara med Landskrona Posten i Nightcapen i Landskrona. Men vi får se hur det blir.
Jag har ännu inte fått reda på när jag har en lägenhet i Varberg att flytta till. Men jag har redan planer på vad som ska finnas i den. Biljardbord har jag på g, hoppas det löser sig. Och att jag får plats till det. Sen tänkte jag göra en musikhörna med keyboard och elgitarr - instrument jag förhoppningsvis har tid att öva en del på. Dessutom fick jag en idé att ha ett bordshockeyspel också, för det är så nedrans skoj. Ja, fler planer har jag, men jag får vänta och se vad jag får för lägenhet.
Ikväll, om bara nån timme, ska jag på After Work. Det ska bowlas och ätas och kanske dansas litta granna också. Lite utgång kanske, vad vet jag. Skojsigt ska det bli iaf, det bestämmer jag! Men den riiiktiga festen är imorgon. Det blir alltid ös när Jocke o Alex står som värdar. Så en klassisk hemmafest-sen-utgång kryddad lite extra med Skärgårdssökning, discobil och möjligtvis lite uggling, vad sägs om det??
Jag har ännu inte fått reda på när jag har en lägenhet i Varberg att flytta till. Men jag har redan planer på vad som ska finnas i den. Biljardbord har jag på g, hoppas det löser sig. Och att jag får plats till det. Sen tänkte jag göra en musikhörna med keyboard och elgitarr - instrument jag förhoppningsvis har tid att öva en del på. Dessutom fick jag en idé att ha ett bordshockeyspel också, för det är så nedrans skoj. Ja, fler planer har jag, men jag får vänta och se vad jag får för lägenhet.
Ikväll, om bara nån timme, ska jag på After Work. Det ska bowlas och ätas och kanske dansas litta granna också. Lite utgång kanske, vad vet jag. Skojsigt ska det bli iaf, det bestämmer jag! Men den riiiktiga festen är imorgon. Det blir alltid ös när Jocke o Alex står som värdar. Så en klassisk hemmafest-sen-utgång kryddad lite extra med Skärgårdssökning, discobil och möjligtvis lite uggling, vad sägs om det??
torsdag 24 november 2011
Dag 131 - Can't you C it's not oh-K
Värsta vad busschaffisen var trevlig imorse. Med passagerarna i en klassisk halv sex-koma greppade han, helt plötsligt och utan förvarning, mikrofonen och talade till oss. "God morgon gott folk. Jag vill passa på att önska er en riktigt trevlig dag." Så härlig snubbe alltså! Han lät sådär härligt optimistisk vilket gör att folk förhoppningsvis tar åt sig och tänker, "ja, detta blir nog en trevlig dag." Ja, det var fan gulligt av honom!
Själv var jag redan på gott humör, som vanligt, och var redan övertygad om att dagen blir riktigt trevlig. Jag hade ju en fantastiskt mysig kväll igår. Jag ringde runt och försökte fixa bord på en pub där vi kunde se Milan-Barca, men det var lättare sagt än gjort. Telegrafen hade fullbokat, O'Leary's likaså, och sen visste jag inte riktigt vart jag skulle vända mig. Men en snabb googling berättade för mig att Norrbro och Charles Dickens också visade matchen. Men Norrbro var också fullbokad så sista hoppet stod till Dickens, där jag faktiskt aldrig har varit.
Lyckan var med oss, ty tjejen, när jag frågade om det var fullbokat, svarade nej med ett tonfall som påminde mycket om "hur fan kan du tro det?" och därmed var kvällen räddad. Jag, Jocke, Munk och Fille mötte upp en bit innan match, beställde dricka och nachotallrik och snart var matchen igång. Det var alltså Zlatan mot Messi vi såg, bara så att alla är medvetna om det.
Messi gjorde 1-0 när van Buffel råkade stöta in bollen i eget mål. Men snart replikerade Zlatan genom ett mål av Zlatan. Världsklass på den felträffen. Men sen fick Messi en straff som Messi på andra försöket (han försökte först fuska) förvaltade och ställningen var 1-2 i paus. Ungefär där tog min fantastiska måltid slut. En rejäl burgare, välkomponerad, med bland annat krämig ost, smaskig hamburgerdressing och underbart knaprig bacon. Fy fan va gott! Till det fick jag tjocka, perfekt tillagade pommes och en fet jävla bea. Aaaaah blir hungrig nu när jag tänker på det. Lovely!
En sak måste jag dock klaga på. När jag kom till bordet stod mitt namn på en skylt. Eller ja, det var ju det som var felet - det var inte mitt namn. Det stod Carl Söderström. Fy fan va besviken jag blev. Jag menar, vad kommer härnäst? Pepsi istället för Coca?! När servitrisen kom med min mat sa Jocke "här kommer din mat, Kalle" varpå hon sa "varsågod KALLE" med en lite överdriven betoning på mitt namn. Då var jag bara tvungen att påpeka att de hade stavat mitt namn fel. "Äh det e ju typ samma sak" sa hon då. "Nä det är fan stor skillnad" sa jag och då gav hon med sig och sa att hon skulle fixa en ny skylt. Självklart hade hon då skrivit ett riktigt övertydligt K, lite som ett hån.
I paus blev jag sugen på mer Coca och gick fram för att beställa i baren. "Hej KALLE" sa det kaxiga fruntimret med ett leende. "Vi är inte så bra vänner än, så du får säga Karl hädanefter" sa jag. Men det slutade förstås med att hon fick säga Kalle ändå, so I guess I lost that one.
Andra halvlek fortsatte med mer öppet och underhållande spel. Milan (ja, det är vad de heter egenkligen) kvitterade genom en makalöst fin prestation av Boateng. Men Barca skulle få sista ordet när Messi smekte fram en läcker passning till en djupledsspringande Xavi som placerade in slutresultatet, 2-3. Vi var alla jävligt nöjda med kvällen så det blir säkerligen en repris nån gång.
Förresten, är det någon som vet vem den där Ljung e, han som kom mitt i matchen och våldgästade oss??
Själv var jag redan på gott humör, som vanligt, och var redan övertygad om att dagen blir riktigt trevlig. Jag hade ju en fantastiskt mysig kväll igår. Jag ringde runt och försökte fixa bord på en pub där vi kunde se Milan-Barca, men det var lättare sagt än gjort. Telegrafen hade fullbokat, O'Leary's likaså, och sen visste jag inte riktigt vart jag skulle vända mig. Men en snabb googling berättade för mig att Norrbro och Charles Dickens också visade matchen. Men Norrbro var också fullbokad så sista hoppet stod till Dickens, där jag faktiskt aldrig har varit.
Lyckan var med oss, ty tjejen, när jag frågade om det var fullbokat, svarade nej med ett tonfall som påminde mycket om "hur fan kan du tro det?" och därmed var kvällen räddad. Jag, Jocke, Munk och Fille mötte upp en bit innan match, beställde dricka och nachotallrik och snart var matchen igång. Det var alltså Zlatan mot Messi vi såg, bara så att alla är medvetna om det.
Messi gjorde 1-0 när van Buffel råkade stöta in bollen i eget mål. Men snart replikerade Zlatan genom ett mål av Zlatan. Världsklass på den felträffen. Men sen fick Messi en straff som Messi på andra försöket (han försökte först fuska) förvaltade och ställningen var 1-2 i paus. Ungefär där tog min fantastiska måltid slut. En rejäl burgare, välkomponerad, med bland annat krämig ost, smaskig hamburgerdressing och underbart knaprig bacon. Fy fan va gott! Till det fick jag tjocka, perfekt tillagade pommes och en fet jävla bea. Aaaaah blir hungrig nu när jag tänker på det. Lovely!
En sak måste jag dock klaga på. När jag kom till bordet stod mitt namn på en skylt. Eller ja, det var ju det som var felet - det var inte mitt namn. Det stod Carl Söderström. Fy fan va besviken jag blev. Jag menar, vad kommer härnäst? Pepsi istället för Coca?! När servitrisen kom med min mat sa Jocke "här kommer din mat, Kalle" varpå hon sa "varsågod KALLE" med en lite överdriven betoning på mitt namn. Då var jag bara tvungen att påpeka att de hade stavat mitt namn fel. "Äh det e ju typ samma sak" sa hon då. "Nä det är fan stor skillnad" sa jag och då gav hon med sig och sa att hon skulle fixa en ny skylt. Självklart hade hon då skrivit ett riktigt övertydligt K, lite som ett hån.
I paus blev jag sugen på mer Coca och gick fram för att beställa i baren. "Hej KALLE" sa det kaxiga fruntimret med ett leende. "Vi är inte så bra vänner än, så du får säga Karl hädanefter" sa jag. Men det slutade förstås med att hon fick säga Kalle ändå, so I guess I lost that one.
Andra halvlek fortsatte med mer öppet och underhållande spel. Milan (ja, det är vad de heter egenkligen) kvitterade genom en makalöst fin prestation av Boateng. Men Barca skulle få sista ordet när Messi smekte fram en läcker passning till en djupledsspringande Xavi som placerade in slutresultatet, 2-3. Vi var alla jävligt nöjda med kvällen så det blir säkerligen en repris nån gång.
Förresten, är det någon som vet vem den där Ljung e, han som kom mitt i matchen och våldgästade oss??
onsdag 23 november 2011
Dag 130 - The Return of the King
Jaha, så är man frisk och kry igen. Var kass ett par dagar så jag fick avstå från jobb och träning. Jag passade då på att vila upp mig riktigt rejält. Det behövdes verkligen, för jag har kört på i samma vansinniga tempo nu i flera månader utan att stanna upp och vila. Det känns som jag knappt har haft en ledig stund, men det har jag ju såklart valt själv, och det har gjort det lättare för mig att ta mig igenom denna stora förändring av mitt liv. Jag har inte hunnit stanna upp och tänka efter eller tveka, utan bara följt mitt hjärta och satsat allt jag har.
En lyckad satsning, helt klart, och även om jag kommer att sakna många delar av mitt gamla liv så känner jag att jag har uppnått något stort. Det intressanta är att jag har mitt nya liv på ett ställe och mitt gamla liv på ett annat. Det går ju som bekant inte att vara på två ställen samtidigt, hur mycket man än vill, men jag kan, och kommer, hälsa på det gamla så ofta som möjligt. Så det är kanske egenkligen dumt att kalla det "det gamla" för det kommer fortfarande vara viktigt för mig. Nu när jag tänker efter så har jag fortfarande inte riktigt börjat på det nya än, men det är ju fruktansvärt nära nu.
I alla fall så var jag idag tillbaka på jobb. Jag vet inte riktigt hur de hade klarat sig där utan mig, jag frågade inte, men inte gick det att ligga på latsidan. Tror de har haft det rätt kämpigt, för de hade inte hunnit med att förbereda och planera allt i den utsträckning som är att rekommendera. Effekten blev att jag fick göra ett tokryck nästan redan när jag började klockan sex och hade inte tid att äta mellanmål förrän efter tio. Då var jag nästan svimfärdig, eftersom pepparkakor och cashewnötter inte riktigt är en stabil frukost.
Men allting löste sig, åtminstone för dagen, även om jag misstänker att det kommer bli tajt imorgon bitti igen. Resten av dagen blev liiite lugnare, men även då gäller det att vara på tå. För mycket handlar ju om förberedelse och det kan när som helst bara explodera igen. Utan förvarning. Men det vet vi ju, så vi expect the unexpected som man säger på engelska.
Ikväll blir det fotboll på en pub med en bunke kompisar - en trevlig avslutning på dagen. Kan bli en intressant match också, förhoppningsvis. En bra match och en kall Coca i gott sällskap - kan det bli mycket bättre??
En lyckad satsning, helt klart, och även om jag kommer att sakna många delar av mitt gamla liv så känner jag att jag har uppnått något stort. Det intressanta är att jag har mitt nya liv på ett ställe och mitt gamla liv på ett annat. Det går ju som bekant inte att vara på två ställen samtidigt, hur mycket man än vill, men jag kan, och kommer, hälsa på det gamla så ofta som möjligt. Så det är kanske egenkligen dumt att kalla det "det gamla" för det kommer fortfarande vara viktigt för mig. Nu när jag tänker efter så har jag fortfarande inte riktigt börjat på det nya än, men det är ju fruktansvärt nära nu.
I alla fall så var jag idag tillbaka på jobb. Jag vet inte riktigt hur de hade klarat sig där utan mig, jag frågade inte, men inte gick det att ligga på latsidan. Tror de har haft det rätt kämpigt, för de hade inte hunnit med att förbereda och planera allt i den utsträckning som är att rekommendera. Effekten blev att jag fick göra ett tokryck nästan redan när jag började klockan sex och hade inte tid att äta mellanmål förrän efter tio. Då var jag nästan svimfärdig, eftersom pepparkakor och cashewnötter inte riktigt är en stabil frukost.
Men allting löste sig, åtminstone för dagen, även om jag misstänker att det kommer bli tajt imorgon bitti igen. Resten av dagen blev liiite lugnare, men även då gäller det att vara på tå. För mycket handlar ju om förberedelse och det kan när som helst bara explodera igen. Utan förvarning. Men det vet vi ju, så vi expect the unexpected som man säger på engelska.
Ikväll blir det fotboll på en pub med en bunke kompisar - en trevlig avslutning på dagen. Kan bli en intressant match också, förhoppningsvis. En bra match och en kall Coca i gott sällskap - kan det bli mycket bättre??
lördag 19 november 2011
Dag 129 - Hässlehåla
Idag hade jag äntligen sovmorgon. Men jag avbokade den. HBK skulle ju spela cup i Hässleholm så jag steg upp ur sängen vid sju-tiden, tog tåg från Ä-holm till Åstorp via Hbg och blev där hämtad av min käre Skärgårdsvän. Sen blev det en fantastiskt bra discobilsresa till Qpoolen. Oj va laddade vi blev!
Första matchen spelades mot WÄ. 5-1 segrade HBK med och det såg faktiskt bra ut. Det visade sig i efterhand att det var nog det tuffaste motståndet i gruppen man just hade besegrat utan problem, så den insatsen ska man absolut vara nöjd med. Men jag kände att som expert ville jag tillföra ytterligare en dimension. De tre "riktiga" coacherna lät mig vädra mina åsikter, så jag införde en ny anfallsidé.
Många kanske har hört talas om succéförsvaret jag införde i Brohaga - C-4 explosive defence. Så länge grabbarna följde det mosades allt motstånd. Vi fortsatte med det, såklart, och nu införde jag alltså min nya anfallsidé - Debelog kobasici(tm). För er som inte har ett bosniskt lexikon hemma, det betyder tjock korv. Varför kallar jag ett anfallsspel för det? Jo, denna anfallstillämpning ska vara som en riktigt god tjock korv - rejäl, köttig och med den där lilla extra kryddan. Så jag försökte få grabbarna att ta till sig denna idé.
Det var en stunds väntan till nästa match, så de flesta köpte något att tugga på. Är man då hyfsat normal i skallen så köper man för egna pengar eller ber snällt någon om ett lån. Men Fille har sina metoder. Han tog helt enkelt Holmis plånbok, gick till kiosken och köpte vad han skulle ha. Sicken fräckis! Eller? Nä, han sa sig ha "råkat" ta fel plånbok, förmodligen då ur fel väska, och sedan inte upptäckt sitt misstag när han tog upp pengar och betalade. Trovärdigt...? Vi funderade också över smeknamn till nyförvärvet Simon Fransson, eftersom Simon är upptaget av Sinan. Simba röstades ner (bl.a. av mig, för det är heligt), likaså Fritzl, av okänd anledning... Det blev till slut Franz [Frants] som man kan säga är en förkortning av efternamnet med en lite tysk klang.
När nästa match satte igång såg man direkt effekten av Debelog kobasici(tm). Det tog bara 15 sekunder innan ledningsmålet kom och snart hade man en fin 3-0-ledning. Därefter slappnade killarna av lite och spelade inte så bra. Men ännu en 5-1-seger blev det, denna gång mot Ballingslöv. Nu följde ännu en lång väntan innan sista matchen skulle spelas, mot gruppens sämsta lag - Strömbergs(?). Så de flesta drog iväg till en lokal pizzeria och tryckte i sig skitmat. Ja, alltså det var ett par som var nyttiga, otroligt nog.
Jag vägrar godta att det var min taktik som fallerade i sista matchen, det var helt enkelt grabbarna som inte följde den. Dåligt spelade de i alla fall och det kan ju bero på det massiva matintaget så nära inpå match. Trots att man mötte det sämsta laget i gruppen vann man bara med 3-1 efter en ganska sen vändning. Dålig fokus i avslut och sista passningen gjorde att matchen blev onödigt spännande. Men en vinst, trots allt, och tre raka segrar innebar såklart avancemang som gruppetta. Den 4 december fortsätter cupen där närmare 60 lag deltar.
Nu är det snart dags för utgång. Många har redan svikit, men det skiter jag i! Jag ska fan ha kul! Men först ska jag avsluta med en fin liten bild från dagens fotboll. Ciao!
Första matchen spelades mot WÄ. 5-1 segrade HBK med och det såg faktiskt bra ut. Det visade sig i efterhand att det var nog det tuffaste motståndet i gruppen man just hade besegrat utan problem, så den insatsen ska man absolut vara nöjd med. Men jag kände att som expert ville jag tillföra ytterligare en dimension. De tre "riktiga" coacherna lät mig vädra mina åsikter, så jag införde en ny anfallsidé.
Många kanske har hört talas om succéförsvaret jag införde i Brohaga - C-4 explosive defence. Så länge grabbarna följde det mosades allt motstånd. Vi fortsatte med det, såklart, och nu införde jag alltså min nya anfallsidé - Debelog kobasici(tm). För er som inte har ett bosniskt lexikon hemma, det betyder tjock korv. Varför kallar jag ett anfallsspel för det? Jo, denna anfallstillämpning ska vara som en riktigt god tjock korv - rejäl, köttig och med den där lilla extra kryddan. Så jag försökte få grabbarna att ta till sig denna idé.
Det var en stunds väntan till nästa match, så de flesta köpte något att tugga på. Är man då hyfsat normal i skallen så köper man för egna pengar eller ber snällt någon om ett lån. Men Fille har sina metoder. Han tog helt enkelt Holmis plånbok, gick till kiosken och köpte vad han skulle ha. Sicken fräckis! Eller? Nä, han sa sig ha "råkat" ta fel plånbok, förmodligen då ur fel väska, och sedan inte upptäckt sitt misstag när han tog upp pengar och betalade. Trovärdigt...? Vi funderade också över smeknamn till nyförvärvet Simon Fransson, eftersom Simon är upptaget av Sinan. Simba röstades ner (bl.a. av mig, för det är heligt), likaså Fritzl, av okänd anledning... Det blev till slut Franz [Frants] som man kan säga är en förkortning av efternamnet med en lite tysk klang.
När nästa match satte igång såg man direkt effekten av Debelog kobasici(tm). Det tog bara 15 sekunder innan ledningsmålet kom och snart hade man en fin 3-0-ledning. Därefter slappnade killarna av lite och spelade inte så bra. Men ännu en 5-1-seger blev det, denna gång mot Ballingslöv. Nu följde ännu en lång väntan innan sista matchen skulle spelas, mot gruppens sämsta lag - Strömbergs(?). Så de flesta drog iväg till en lokal pizzeria och tryckte i sig skitmat. Ja, alltså det var ett par som var nyttiga, otroligt nog.
Jag vägrar godta att det var min taktik som fallerade i sista matchen, det var helt enkelt grabbarna som inte följde den. Dåligt spelade de i alla fall och det kan ju bero på det massiva matintaget så nära inpå match. Trots att man mötte det sämsta laget i gruppen vann man bara med 3-1 efter en ganska sen vändning. Dålig fokus i avslut och sista passningen gjorde att matchen blev onödigt spännande. Men en vinst, trots allt, och tre raka segrar innebar såklart avancemang som gruppetta. Den 4 december fortsätter cupen där närmare 60 lag deltar.
Nu är det snart dags för utgång. Många har redan svikit, men det skiter jag i! Jag ska fan ha kul! Men först ska jag avsluta med en fin liten bild från dagens fotboll. Ciao!
fredag 18 november 2011
Dag 128 - Årsfesten
Idag är en underbar dag! Jag gick upp halv fem och för en gång skull var jag inte trött. Jag var pigg. Riktigt pigg. Helgen är på väg och den ska självklart bli lika makalös som vanligt! Som förra helgen när det var årsfest ute i Höganäs.
Men innan årsfesten spelade jag testmatch i Varberg. Vi hade en massa provspelare som skulle testas i Bois och denna match mot Tvååker var deras chans att visa upp sig. Jag ska inte påstå att testspelarna inte visade något, för de gjorde faktiskt det, men som helhet gjorde vi en riktigt dålig match. Vi vann visserligen med 3-2, men det var efter en vändning i slutminuterna. Positivt var, förutom segern, att samtliga mål faktiskt gjordes av testspelarna. Negativt var min egen insats, plus ett par andra som inte heller hade en lyckad dag, och det dåliga spelet. Jag var verkligen usel i första halvlek. Gjorde kanske en bra grej, that's it. Huvudet ville men fötterna hade tappat allt vad känsla hette. Sen den kvarten jag var med i andra gick väl ok, men aj va formen har försvunnit.
Efter matchen åkte jag hem till Hbg, gjorde vid mig och körde sedan ut till Munks föräldrar där förfesten hölls. Biljard, goda vänner och en massa skitsnack som uppvärmning innan vi tog oss till Höganäs. Vi hade ingen aning om vad vi skulle få att äta eller hur mycket, så i sann Backman-anda köpte jag en fet korv (debelog kobasici) i korvaluan, när jag ändå skulle ta ut pengar, och föråt.
HBKs årsfest 2011 var en riktigt trevlig tillställning. Det var ju i stort sett bara seniortruppen och styrelsen man kände igen, sen var där en massa andra människor, bl.a. Old boys och en del spelarfruar som man aldrig hade träffat. I baren serverades billig dryck, vilket gjorde att stämningen blev lättsam väldigt snabbt. Knappt hade vi satt oss till bords förrän sångerna kom igång. Jag hade turen att få gratis dricka eftersom de inte hade nåt pris på läsk. Lite komiskt bara att när jag ville ha "Sprite" undrade de vilken "spreit"... Ja, "Sprite" sa jag. "Jamen vilket sorts sprejt?" Och så hade det nog kunnat fortsätta ett tag om jag inte pekat på flaskan.
Snart hade de dukat upp värsta buffébordet med klyftpotatis, kycklingfilé i nån god sås m.m. Gott var det, så trots förätning pallade jag två rejäla portioner. Sedan bjöds det på kladdkaka med grädde, wienernougat, After eight, chips och salta pinnar. Och kaffe förstås till de som gillar sånt skit. Ordföranden och ett par till höll tal och priser för flest matcher, flest träningar etc. delades ut.
Micke Roslund greppade sedan micken och började prata. Det var främst han som hade lockat mig till Höganäs då för tre år sedan. Han avslutade med att tacka mig för mina insatser i klubben och uppmuntrade alla närvarande att göra detsamma. Jag blev rörd av alla applåder och när grabbarna drog igång Kalle Sambuca-sången fick jag nästan tårar i ögonen. Men jag samlade mig, gick och hämtade gåvorna som jag skulle dela ut (de två som inte blivit förstörda av fulla bordskamrater) och stegade fram.
Jag ville säga så mycket, men jag hade ju inte alls förberett mig. Känslor av glädje och sorg gjorde att jag inte riktigt kunde tänka klart. Jag hoppas verkligen att jag fick fram hur tacksam jag var att få ha tillbringat tre år i HBK. Hur glatt och lyckligt mitt liv har varit i tre år, mycket tack vare HBK. Och hur underbart det har varit att lära känna så många fantastiska människor. Jag hoppas även att alla förstod att HBK inte har sett det sista av mig. Jag kommer fortsätta följa HBK och stötta så mycket jag kan. Och kanske, en vacker dag, drar jag på mig den rödblåa matchdressen än en gång.
Hela kvällen var extremt lyckad. Jag tror alla tyckte det. De som fixade festen gjorde ett extremt bra jobb! Det blev dans sen till livebandets svängiga musik. Trevligt, trevlig. Sen blev det utgång med Discobil, Skärgårdssökande och allt det vanliga skojjet. Men ett par frågor: övningskörde Basten till festen? Vem fan e Ljung??
Men innan årsfesten spelade jag testmatch i Varberg. Vi hade en massa provspelare som skulle testas i Bois och denna match mot Tvååker var deras chans att visa upp sig. Jag ska inte påstå att testspelarna inte visade något, för de gjorde faktiskt det, men som helhet gjorde vi en riktigt dålig match. Vi vann visserligen med 3-2, men det var efter en vändning i slutminuterna. Positivt var, förutom segern, att samtliga mål faktiskt gjordes av testspelarna. Negativt var min egen insats, plus ett par andra som inte heller hade en lyckad dag, och det dåliga spelet. Jag var verkligen usel i första halvlek. Gjorde kanske en bra grej, that's it. Huvudet ville men fötterna hade tappat allt vad känsla hette. Sen den kvarten jag var med i andra gick väl ok, men aj va formen har försvunnit.
Efter matchen åkte jag hem till Hbg, gjorde vid mig och körde sedan ut till Munks föräldrar där förfesten hölls. Biljard, goda vänner och en massa skitsnack som uppvärmning innan vi tog oss till Höganäs. Vi hade ingen aning om vad vi skulle få att äta eller hur mycket, så i sann Backman-anda köpte jag en fet korv (debelog kobasici) i korvaluan, när jag ändå skulle ta ut pengar, och föråt.
HBKs årsfest 2011 var en riktigt trevlig tillställning. Det var ju i stort sett bara seniortruppen och styrelsen man kände igen, sen var där en massa andra människor, bl.a. Old boys och en del spelarfruar som man aldrig hade träffat. I baren serverades billig dryck, vilket gjorde att stämningen blev lättsam väldigt snabbt. Knappt hade vi satt oss till bords förrän sångerna kom igång. Jag hade turen att få gratis dricka eftersom de inte hade nåt pris på läsk. Lite komiskt bara att när jag ville ha "Sprite" undrade de vilken "spreit"... Ja, "Sprite" sa jag. "Jamen vilket sorts sprejt?" Och så hade det nog kunnat fortsätta ett tag om jag inte pekat på flaskan.
Snart hade de dukat upp värsta buffébordet med klyftpotatis, kycklingfilé i nån god sås m.m. Gott var det, så trots förätning pallade jag två rejäla portioner. Sedan bjöds det på kladdkaka med grädde, wienernougat, After eight, chips och salta pinnar. Och kaffe förstås till de som gillar sånt skit. Ordföranden och ett par till höll tal och priser för flest matcher, flest träningar etc. delades ut.
Micke Roslund greppade sedan micken och började prata. Det var främst han som hade lockat mig till Höganäs då för tre år sedan. Han avslutade med att tacka mig för mina insatser i klubben och uppmuntrade alla närvarande att göra detsamma. Jag blev rörd av alla applåder och när grabbarna drog igång Kalle Sambuca-sången fick jag nästan tårar i ögonen. Men jag samlade mig, gick och hämtade gåvorna som jag skulle dela ut (de två som inte blivit förstörda av fulla bordskamrater) och stegade fram.
Jag ville säga så mycket, men jag hade ju inte alls förberett mig. Känslor av glädje och sorg gjorde att jag inte riktigt kunde tänka klart. Jag hoppas verkligen att jag fick fram hur tacksam jag var att få ha tillbringat tre år i HBK. Hur glatt och lyckligt mitt liv har varit i tre år, mycket tack vare HBK. Och hur underbart det har varit att lära känna så många fantastiska människor. Jag hoppas även att alla förstod att HBK inte har sett det sista av mig. Jag kommer fortsätta följa HBK och stötta så mycket jag kan. Och kanske, en vacker dag, drar jag på mig den rödblåa matchdressen än en gång.
Hela kvällen var extremt lyckad. Jag tror alla tyckte det. De som fixade festen gjorde ett extremt bra jobb! Det blev dans sen till livebandets svängiga musik. Trevligt, trevlig. Sen blev det utgång med Discobil, Skärgårdssökande och allt det vanliga skojjet. Men ett par frågor: övningskörde Basten till festen? Vem fan e Ljung??
måndag 14 november 2011
Dag 127 - I want it all
Det är jäklar i det lätt att hamna efter i bloggandet har jag märkt. Men så är det väl när man har mycket att göra om dagarna - innan man vet ordet av det så har ännu en vecka gått. Och nu är det en vecka sedan jag stod här i biltvätten och tänkte på Skärgårdssökarnas fantastiska Queen-helg.
Det var alltså förra helgen som jag och Joachim skulle till Halmstad för att se en Queen-konsert. Ja, alltså, det var ju inte riktiga Queen, men en Freddie-imitatör uppbackad av ett mycket kompetent band. Vi stötte dock på problem redan innan vi kommit dit. Vi reste med glädje upp i min kamrats discobil, men när vi kommit upp i höjd med Laholm kom vi på att biljetterna låg kvar i min mors lägenhet...oops. Så det var bara att vända och köra tillbaka till Hbg igen. Vi skyndade oss så gott vi kunde, men givetvis blev vi lite försenade. Sisådär en 25 minuter. Men sen var det fullt ös!
Vi kom precis lagom till Don't stop me now och helt plötsligt var alla världens bekymmer bortglömda. Vi hade jävligt kul där på Halmstad arena i ett par timmar, bl.a. såg vi roliga människor i publiken såsom Rehns pappa, slappa familjen m.fl. När konserten avslutades tog discobilen oss till Halmstads uteliv där det skulle bli dans, Skärgårdssökning och annat trevligt.
Efter ett par barbesök beslutade vi oss för att försöka hitta Skärgården. Ett roligt gäng från Borlänge i sällskap med en Halmstadbo kunde inte hjälpa oss, men vi hade ett trevligt samtal i alla fall. Det var roligt när jag och Jocke, som de Västeråsbor vi var, helt instinktivt förundrades över det där ordet de sa, "bonnigt." Inte hade vi hört det förut! Och de tyckte ju vi var jättekonstiga som inte visste vad det betydde, skrattade gott och förklarade sen för oss. Då var det svårt att hålla sig för skratt!
Efter att sedan ha frågat halva Halmstad vilket som är det bästa utestället så tog vi beslutet att gå in på Mårtenssons. Inte Morfars, alltså. Ett bra val tror jag bestämt då vi hade askul där. Bra musik fick vi höra, typ Vart jag mig i världen vänder, en förläng version av Danza Kuduro, När vindarna viskar mitt namn och många flera. Vi avslutade med att få en McNugget för mycket på Donken (troligen en Skärgårdsbonus) innan vi for hem.
Jag sov hos Jocke eftersom jag skulle coacha honom och de andra i Hbk när de grävde guld i Brohaga cup. Bara vinnaren i sexmannagruppen gick vidare, så det gällde att inte göra några misstag. Jag införde mitt nya C-4 explosive defence och grabbarna tog det till sig direkt. Fyra vinster och en oavgjord räckte för en finalplats. Väl där blev det dock tyvärr bottennapp och förlust. Men en fantastisk insats att ta sig till final!
Som ni förstår så var det en magisk helg, och nu en vecka senare har jag ännu en magisk helg bakom mig. Men det tar vi nästa gång.
MVH Skärgårdssökaren
Det var alltså förra helgen som jag och Joachim skulle till Halmstad för att se en Queen-konsert. Ja, alltså, det var ju inte riktiga Queen, men en Freddie-imitatör uppbackad av ett mycket kompetent band. Vi stötte dock på problem redan innan vi kommit dit. Vi reste med glädje upp i min kamrats discobil, men när vi kommit upp i höjd med Laholm kom vi på att biljetterna låg kvar i min mors lägenhet...oops. Så det var bara att vända och köra tillbaka till Hbg igen. Vi skyndade oss så gott vi kunde, men givetvis blev vi lite försenade. Sisådär en 25 minuter. Men sen var det fullt ös!
Vi kom precis lagom till Don't stop me now och helt plötsligt var alla världens bekymmer bortglömda. Vi hade jävligt kul där på Halmstad arena i ett par timmar, bl.a. såg vi roliga människor i publiken såsom Rehns pappa, slappa familjen m.fl. När konserten avslutades tog discobilen oss till Halmstads uteliv där det skulle bli dans, Skärgårdssökning och annat trevligt.
Efter ett par barbesök beslutade vi oss för att försöka hitta Skärgården. Ett roligt gäng från Borlänge i sällskap med en Halmstadbo kunde inte hjälpa oss, men vi hade ett trevligt samtal i alla fall. Det var roligt när jag och Jocke, som de Västeråsbor vi var, helt instinktivt förundrades över det där ordet de sa, "bonnigt." Inte hade vi hört det förut! Och de tyckte ju vi var jättekonstiga som inte visste vad det betydde, skrattade gott och förklarade sen för oss. Då var det svårt att hålla sig för skratt!
Efter att sedan ha frågat halva Halmstad vilket som är det bästa utestället så tog vi beslutet att gå in på Mårtenssons. Inte Morfars, alltså. Ett bra val tror jag bestämt då vi hade askul där. Bra musik fick vi höra, typ Vart jag mig i världen vänder, en förläng version av Danza Kuduro, När vindarna viskar mitt namn och många flera. Vi avslutade med att få en McNugget för mycket på Donken (troligen en Skärgårdsbonus) innan vi for hem.
Jag sov hos Jocke eftersom jag skulle coacha honom och de andra i Hbk när de grävde guld i Brohaga cup. Bara vinnaren i sexmannagruppen gick vidare, så det gällde att inte göra några misstag. Jag införde mitt nya C-4 explosive defence och grabbarna tog det till sig direkt. Fyra vinster och en oavgjord räckte för en finalplats. Väl där blev det dock tyvärr bottennapp och förlust. Men en fantastisk insats att ta sig till final!
Som ni förstår så var det en magisk helg, och nu en vecka senare har jag ännu en magisk helg bakom mig. Men det tar vi nästa gång.
MVH Skärgårdssökaren
fredag 11 november 2011
Dag 126 - Berlin del 3
Så var vi då framme vid sista delen av denna Berlin-saga. Det blev lördag och få, ja jag vågar nog till och med säga ingen, i laget var uppe med tuppen denna morgon. Men så snart vi hade vaknat till började vi samla ihop oss för vi tänkte alla åka buss till TV-tornet för att åka upp ca 150 meter över marken och kolla på utsikten. Till tornet kom vi, men när vi såg kön var vi inte längre sugna på att åka upp. Så vi satte oss och åt istället. Sen gick jag med ett gäng på shoppingrunda. Det gigantiska varuhuset KaDeWe hade vi varit på en runda innan, men vi ville utforska det mer. Bl.a. översta våningen där serveringen ligger.
Vi skulle fika och jag tänkte slå till med en fet bakelse. Problemet var bara att utbudet var så gigantiskt och där var SÅ många godsaker som lockade att det var näst intill omöjligt att välja. Till slut tog jag en fet valnötsbakelse med mandelmassa på toppen och en grymt vacker jordgubbsbakelse. DET VAR SÅ JÄVLA GOTT! Det var inga små bitar, kan jag säga, men jag åt varenda liten smula och var nära att slicka tallriken också. Jag fick ett flertal munorgasmer som spred sig med härliga rysningar till resten av kroppen. Det var fan att jag inte orkade en till!
Sen vilade vi upp oss och gjorde vid oss inför kvällen. Efter ännu ett besök på Va piano så bar det av mot Berghain - en väldigt känd nattklubb som rankas som en av Europas bästa. Berghain låg lite avsides, i skuggorna, och det var tydligen ett gammalt kraftverk. De tuffa och väldigt slumpmässiga insläppsbestämmelserna gjorde att bara fyra av typ tolv man fick äran att komma in på den kusligaste klubb jag någonsin varit på. Det var som en blandning av fängelse, tom lagerbyggnad och tortyrkammare. Det kändes nästan som att i källaren, där slaktar man människor. Inredningen var mycket sparsam och det fanns t.ex. metallbänkar som hängde från taket i kedjor. Stort var det också, vilket gjorde att vi inte hann utforska hela stället. Men uppför en trappa låg en fikabar som serverade kakor och kulglass i bägare. Bara en sån sak!
Musiken var till stora delar techno, och det är väl inte min favoritgenre precis. Men stället, stämningen och alla konstiga och udda människor gjorde att jag inte riktigt brydde mig. Det var en upplevelse bara att vara där. Och människorna ja. Där fanns av alla sorter. En man hade bara korta, tajta lädershorts, kraftiga kängor och halsband och armband med nitar. Han höll i ett koppel som en kille med tajt läderklädsel var fastspänd i. Det var mycket läder, nitar, hud och svart. Men även finklädda människor - en salig blandning.
Vi stannade där ett par timmar innan vi drog vidare till en närbelägen klubb som vi hade hört skulle vara bra. Det var den också. Bara en våning, men över en väldigt stor yta och där fanns fyra dansgolv, två garderober och en hel drös med barer. Musiken var olika på dansgolven såklart, så man kunde nästan alltid hitta ett roligt ställe. Där mötte vi också en massa folk som vi träffat tidigare i helgen. Natten blev lång och rolig. Inte förrän strax innan sex såg vi hotellet igen och då ska man komma ihåg att vi hade dragit tillbaka klockan en timme också. Det uppdagades en liten skandal när vi kom tillbaka. Hotellreceptionisten som hade nattskiftet var en riktig fuling som försökte utnyttja situationen när vissa i laget kom hem med "sällskap." Han krävde 20 euro för att låta sällskapet följa med. Pengar han stoppade i egen ficka. Ett par betalade motvilligt medan ett par vägrade och fick skicka hem sina nyfunna bekantskaper. Dagen efter tog någon ett snack med övrig hotellpersonal och jag tror den receptionisten ligger illa till nu.
Personligen gick jag direkt till frukostbuffén som öppnade sex. Sedan var det nästan dags att packa inför bussresan som skulle påbörjas åtta. Sömn blev det mycket av för alla sen på bussen. Vi var nöjda med helgen som hade bjudit på mycket. Tonerna av Rihannas We found love ekade i våra sinnen och kanske beskrev hon Berlin - "We found love in a hopeless place."
Vi skulle fika och jag tänkte slå till med en fet bakelse. Problemet var bara att utbudet var så gigantiskt och där var SÅ många godsaker som lockade att det var näst intill omöjligt att välja. Till slut tog jag en fet valnötsbakelse med mandelmassa på toppen och en grymt vacker jordgubbsbakelse. DET VAR SÅ JÄVLA GOTT! Det var inga små bitar, kan jag säga, men jag åt varenda liten smula och var nära att slicka tallriken också. Jag fick ett flertal munorgasmer som spred sig med härliga rysningar till resten av kroppen. Det var fan att jag inte orkade en till!
Sen vilade vi upp oss och gjorde vid oss inför kvällen. Efter ännu ett besök på Va piano så bar det av mot Berghain - en väldigt känd nattklubb som rankas som en av Europas bästa. Berghain låg lite avsides, i skuggorna, och det var tydligen ett gammalt kraftverk. De tuffa och väldigt slumpmässiga insläppsbestämmelserna gjorde att bara fyra av typ tolv man fick äran att komma in på den kusligaste klubb jag någonsin varit på. Det var som en blandning av fängelse, tom lagerbyggnad och tortyrkammare. Det kändes nästan som att i källaren, där slaktar man människor. Inredningen var mycket sparsam och det fanns t.ex. metallbänkar som hängde från taket i kedjor. Stort var det också, vilket gjorde att vi inte hann utforska hela stället. Men uppför en trappa låg en fikabar som serverade kakor och kulglass i bägare. Bara en sån sak!
Musiken var till stora delar techno, och det är väl inte min favoritgenre precis. Men stället, stämningen och alla konstiga och udda människor gjorde att jag inte riktigt brydde mig. Det var en upplevelse bara att vara där. Och människorna ja. Där fanns av alla sorter. En man hade bara korta, tajta lädershorts, kraftiga kängor och halsband och armband med nitar. Han höll i ett koppel som en kille med tajt läderklädsel var fastspänd i. Det var mycket läder, nitar, hud och svart. Men även finklädda människor - en salig blandning.
Vi stannade där ett par timmar innan vi drog vidare till en närbelägen klubb som vi hade hört skulle vara bra. Det var den också. Bara en våning, men över en väldigt stor yta och där fanns fyra dansgolv, två garderober och en hel drös med barer. Musiken var olika på dansgolven såklart, så man kunde nästan alltid hitta ett roligt ställe. Där mötte vi också en massa folk som vi träffat tidigare i helgen. Natten blev lång och rolig. Inte förrän strax innan sex såg vi hotellet igen och då ska man komma ihåg att vi hade dragit tillbaka klockan en timme också. Det uppdagades en liten skandal när vi kom tillbaka. Hotellreceptionisten som hade nattskiftet var en riktig fuling som försökte utnyttja situationen när vissa i laget kom hem med "sällskap." Han krävde 20 euro för att låta sällskapet följa med. Pengar han stoppade i egen ficka. Ett par betalade motvilligt medan ett par vägrade och fick skicka hem sina nyfunna bekantskaper. Dagen efter tog någon ett snack med övrig hotellpersonal och jag tror den receptionisten ligger illa till nu.
Personligen gick jag direkt till frukostbuffén som öppnade sex. Sedan var det nästan dags att packa inför bussresan som skulle påbörjas åtta. Sömn blev det mycket av för alla sen på bussen. Vi var nöjda med helgen som hade bjudit på mycket. Tonerna av Rihannas We found love ekade i våra sinnen och kanske beskrev hon Berlin - "We found love in a hopeless place."
lördag 5 november 2011
Dag 125 - Berlin del 2
Vi kom ner till Berlin vid åttatiden på torsdagen. Då var det incheckning som gällde först och främst, sen gjorde alla sig i ordning för att gå ut och äta och, såklart, festa till det lite. Vi hade ingen bestämd destination utan kollade in restaurangerna vi gick förbi. Det verkade dock som att de flesta där vi gick var för små för att kunna ge vettig service åt nästan tjugo grabbar på en gång. Vi fick dock ett tips som vi följde upp och det visade sig leda till ett riktigt trevligt ställe - Va piano!
Det var ett italienskt ställe med ett rätt smart upplägg. Man fick varsitt kort där alla ens köp under kvällen registrerades och när man sedan skulle gå därifrån gick man till kassan och lämnade in kortet och betalade allt. Man fick själv gå och beställa mat vid olika diskar. Ville man ha pasta så gick man till en av pastadiskarna, beställde och fick se maten göras på ett par minuter mitt framför ögonen på en. Ville man ha pizza beställde man i pizzadisken och fick en bip-apparat som pep när det var färdigt. Det fanns flera barer på de två våningarna där man kunde beställa dricka och många olika typer av sittplatser - låga bord med fåtöljer, vanliga bord med soffa och/eller stolar, och höga bord med höga stolar. Det kändes modernt och praktiskt och maten var fantastiskt god.
Det blev mat och några drinkar på Va piano innan två tjejer, som några i laget lärde känna, tog med oss till ett populärt uteställe som låg i närheten. De berättade att det inte var lätt att få in ett så stort grabbgäng på en inneklubb, men de lyckades. Det var inte vilket disco som helst heller. Ett disco på typ 20e våningen, med magnifik utsikt. Kändisar som Rihanna och Bruno Mars har festat där och det var väldigt trångt för att vara en torsdag. Lyckligtvis slapp vi lyssna på den sistnämndes låtar (DÅ hade det blivit dansstrejk). Vi hade istället turen att höra, bland mycket annat, Rihannas 'We found love' som redan i bussen hade spelats och utnämnts till den officiella Berlin-låten.
Jag tror att alla kom hem till hotellet i någorlunda tid den natten, vilket var rätt smart då två tuffa nätter till låg framför oss. Andra kvällen var lite vildare. Efter att vi alla hade ätit tillsammans på ett ställe på andra sidan centrum splittrades gruppen upp lite. Den grupp jag gick med var på jakt efter en bra klubb, som tydligen gärna fick innehålla lättklädda damer. Vi hittade till slut en sådan efter en rätt så lång promenad. Efter en timme där var vi på jakt efter ett nytt ställe, gärna där man kunde dansa och festa lite vildare. Men det misslyckades vi med.
Det enda vi gick in på var ett disco under ett järnvägspår som var så otroligt tråkigt att vi lämnade efter typ tio minuter. Vissa åkte sedan hem medan andra, inklusive jag, fortsatte gå runt i stan och tramsa, träffa folk etc. Vi träffade en del människor som vi sedan på lördagen skulle festa med, så kvällen blev ändå lyckad och väldigt rolig. Men det var ju på lördagen som ALLT skulle satsas...
Jag får väl avsluta med ännu ett citat av citatmaskinen Nexhat Lika. Det slapp ur honom när vi pratade med engelska tvillingsystrar som inte var ett dugg lika:
"So you are two-egg twillings..?"
Det var ett italienskt ställe med ett rätt smart upplägg. Man fick varsitt kort där alla ens köp under kvällen registrerades och när man sedan skulle gå därifrån gick man till kassan och lämnade in kortet och betalade allt. Man fick själv gå och beställa mat vid olika diskar. Ville man ha pasta så gick man till en av pastadiskarna, beställde och fick se maten göras på ett par minuter mitt framför ögonen på en. Ville man ha pizza beställde man i pizzadisken och fick en bip-apparat som pep när det var färdigt. Det fanns flera barer på de två våningarna där man kunde beställa dricka och många olika typer av sittplatser - låga bord med fåtöljer, vanliga bord med soffa och/eller stolar, och höga bord med höga stolar. Det kändes modernt och praktiskt och maten var fantastiskt god.
Det blev mat och några drinkar på Va piano innan två tjejer, som några i laget lärde känna, tog med oss till ett populärt uteställe som låg i närheten. De berättade att det inte var lätt att få in ett så stort grabbgäng på en inneklubb, men de lyckades. Det var inte vilket disco som helst heller. Ett disco på typ 20e våningen, med magnifik utsikt. Kändisar som Rihanna och Bruno Mars har festat där och det var väldigt trångt för att vara en torsdag. Lyckligtvis slapp vi lyssna på den sistnämndes låtar (DÅ hade det blivit dansstrejk). Vi hade istället turen att höra, bland mycket annat, Rihannas 'We found love' som redan i bussen hade spelats och utnämnts till den officiella Berlin-låten.
Jag tror att alla kom hem till hotellet i någorlunda tid den natten, vilket var rätt smart då två tuffa nätter till låg framför oss. Andra kvällen var lite vildare. Efter att vi alla hade ätit tillsammans på ett ställe på andra sidan centrum splittrades gruppen upp lite. Den grupp jag gick med var på jakt efter en bra klubb, som tydligen gärna fick innehålla lättklädda damer. Vi hittade till slut en sådan efter en rätt så lång promenad. Efter en timme där var vi på jakt efter ett nytt ställe, gärna där man kunde dansa och festa lite vildare. Men det misslyckades vi med.
Det enda vi gick in på var ett disco under ett järnvägspår som var så otroligt tråkigt att vi lämnade efter typ tio minuter. Vissa åkte sedan hem medan andra, inklusive jag, fortsatte gå runt i stan och tramsa, träffa folk etc. Vi träffade en del människor som vi sedan på lördagen skulle festa med, så kvällen blev ändå lyckad och väldigt rolig. Men det var ju på lördagen som ALLT skulle satsas...
Jag får väl avsluta med ännu ett citat av citatmaskinen Nexhat Lika. Det slapp ur honom när vi pratade med engelska tvillingsystrar som inte var ett dugg lika:
"So you are two-egg twillings..?"
fredag 4 november 2011
Dag 124 - Berlin del 1
Berlin...var ska man börja..? Ja, jag blev inte direkt frälst av staden sådär ögonblickligen. Tyckte inte det var en fin stad och det luktade äckligt på sina håll. Dessutom var människorna rent ut sagt otrevliga. Nej, alla är säkert inte otrevliga men förvånansvärt ofta blev man chockad över folks bemötande. Det var inte direkt som att komma till London där stämningen är betydligt mer positiv. Men Berlin hade trots allt många positiva sidor också. Man måste bara leta lite längre in i kylskåpet för att hitta godsakerna.
Hotellet vi bodde på var fint. Vet inte hur många stjärnor, men det kändes som fyra. Men en sak var riktigt irriterande. Man fick för fan knappt andas där innan man fick klagomål. En dag när klockan närmade sig sex på kvällen satt jag och två lagkamrater på rummet, såg på tv, snackade och skrattade. Ingen var full och högljudd, vi spelade ingen musik, tvn var nästan ljudlös (för vem pallar lyssna på tyska mer än tre sekunder) och vi skrek inte. Ändå ringer det en kärring nerifrån receptionen och säger att de har fått klagomål från andra gäster och att det är vårt rum som ska skämmas. Debelog, tänkte jag och undrade om SVJ (JA, en Roald Dahl-referens...) bodde på hotellet. Sen att det blev folksamling i rummet en natt och vissa var högljudda, det gör att jag förstår varför receptionisten sa till oss, men han hade väl fan inte behövt plocka bort nyckelkortet som gav ljus i rummet och slänga bort det så att jag var tvungen att krypa runt i mörkret och leta efter det...?
Våra dagar var i stort sett oplanerade och det berodde väl mycket på att inga tränare eller ledare var med. Vi tog dagen som den kom, men försökte förstås hålla ihop gruppen hyfsat. Vi åt ju trots allt tillsammans varje kväll, men sen är det klart att alla fick välja för sig själva vad de ville göra. Jag tyckte det funkade fint och att alla blev nöjda. Jag var i alla fall nöjd med att bara ströva runt med ett gäng, kolla i affärer, äta mat och fika lite då och då osv. Lite kändes det som att dagarna var en väntan, eller uppbyggnad, inför kvällarnas festligheter. Kvällarna och nätterna bjöd på den ena höjdpunkten efter den andra, men mer om det i nästa del.
Jag vet för övrigt inte hur många delar det bli, för det hände så mycket. Men jag tror på tre. Inte fler. Ska försöka fixa nästa redan till imorgon. Men först ska jag avsluta denna del med ett citat som Nexhat levererade med en filosofisk gest upp mot höghusens tak:
"Vad fan gör duvorna här nere?! Hade jag varit duva hade jag varit där uppe hela tiden!"
Hotellet vi bodde på var fint. Vet inte hur många stjärnor, men det kändes som fyra. Men en sak var riktigt irriterande. Man fick för fan knappt andas där innan man fick klagomål. En dag när klockan närmade sig sex på kvällen satt jag och två lagkamrater på rummet, såg på tv, snackade och skrattade. Ingen var full och högljudd, vi spelade ingen musik, tvn var nästan ljudlös (för vem pallar lyssna på tyska mer än tre sekunder) och vi skrek inte. Ändå ringer det en kärring nerifrån receptionen och säger att de har fått klagomål från andra gäster och att det är vårt rum som ska skämmas. Debelog, tänkte jag och undrade om SVJ (JA, en Roald Dahl-referens...) bodde på hotellet. Sen att det blev folksamling i rummet en natt och vissa var högljudda, det gör att jag förstår varför receptionisten sa till oss, men han hade väl fan inte behövt plocka bort nyckelkortet som gav ljus i rummet och slänga bort det så att jag var tvungen att krypa runt i mörkret och leta efter det...?
Våra dagar var i stort sett oplanerade och det berodde väl mycket på att inga tränare eller ledare var med. Vi tog dagen som den kom, men försökte förstås hålla ihop gruppen hyfsat. Vi åt ju trots allt tillsammans varje kväll, men sen är det klart att alla fick välja för sig själva vad de ville göra. Jag tyckte det funkade fint och att alla blev nöjda. Jag var i alla fall nöjd med att bara ströva runt med ett gäng, kolla i affärer, äta mat och fika lite då och då osv. Lite kändes det som att dagarna var en väntan, eller uppbyggnad, inför kvällarnas festligheter. Kvällarna och nätterna bjöd på den ena höjdpunkten efter den andra, men mer om det i nästa del.
Jag vet för övrigt inte hur många delar det bli, för det hände så mycket. Men jag tror på tre. Inte fler. Ska försöka fixa nästa redan till imorgon. Men först ska jag avsluta denna del med ett citat som Nexhat levererade med en filosofisk gest upp mot höghusens tak:
"Vad fan gör duvorna här nere?! Hade jag varit duva hade jag varit där uppe hela tiden!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)