En gång satt jag på en plats och tittade ut genom ett fönster. Jag spanade förbi grannens garage upp mot den blå himlen och kände lycka. Det här var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade spenderat nästan hela min barndom där och det var det bästa stället jag visste - där var jag alltid välkommen. Min uppväxt var inte perfekt rakt igenom för en sådan uppväxt finns inte. Man har sina svackor; svåra perioder som man lär sig av och som gör en starkare. Jag var alltid älskad och det hjälpte mig att hitta rätt väg. Nu när jag tittade ut genom fönstret var jag lycklig. Jag var omgiven av familjen som jag älskade och vänner som var som en familj. Men en förändring knackade på dörren. Först ignorerade jag den omedvetet. Sen ignorerade jag den medvetet. Men till slut var jag tvungen att motvilligt släppa in den. Snart insåg jag att förändringen var en kärlek. Jag insåg också att mitt gamla hem alltid skulle finnas kvar som en del av mig, så jag började bygga mig ett nytt hem.
Några år senare satt jag på en annan plats, stirrandes ut genom ett annat fönster. Jag såg det gröna gräset där man på sommaren kan ligga i sol och värme med en kall, god glass och bara njuta. Detta var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade fortfarande min familj och mina vänner, om än inte lika nära till hands som innan. Jag hade nya vänner också, som mina kvicka fötter och mitt sunda förnuft hade lett mig till, och de var också som en familj. Dessutom hade jag min kärlek. Jag satt där i mitt hem och tänkte på hur lycklig jag var. Jag tänkte på de senaste årens minnen och upplevelser och skattade mig lycklig att få ha varit med om så mycket gott. Jag hade förändrats som person också och blivit varse att jag själv kunde vara med och styra den förändringen. Jag hade drömmar och visste att de kunde uppfyllas. Men det visade sig senare att om jag ville följa mina drömmar var jag tvungen att låta mitt liv förändras igen och den här gången var förändringen mycket svårare och tog lite längre tid.
Nu sitter jag på ännu en plats och tittar ut genom ännu ett fönster. Vyn är en helt annan men känslan är samma som innan - detta är mitt hem och här är jag trygg. Jag har inte en tanke på att byta ut det. Men mönstret är nu alltför tydligt för att ignorera. Förändringen kommer förr eller senare och jag vet inte vad den för med sig. Lyckligtvis har jag lärt mig att förändring inte är något man behöver frukta. Jag sitter här nu i min första helt egna lägenhet och jag älskar den. Jag har ett jobb jag alltid har drömt om och som tar mig till nya spännande utmaningar. Jag har nya vänner här och även om jag flyttat längre bort från min familj och mina gamla vänner så känns dem närmare än någonsin. Jag är förmodligen lyckligare än jag någonsin varit och för det tackar jag förändringen.
Det kommer en tid då jag kommer sitta på en ny plats, vid ett nytt fönster. Jag kan inte säga vad det är som kommer föra mig dit eller när det händer och jag vet inte vad jag kommer att se. Men det kommer vara mitt hem och där är jag trygg. Jag lär inte ha en tanke att byta ut det. Men om jag vill kan jag bara sluta ögonen och se ut genom det där första fönstret igen. Känna doften av mammas nybakade kanelbullar, höra pappa komma hem från jobbet och se systrarna leka på gräsmattan. Eller så kan jag titta ut genom det där andra fönstret. Se morgonsolen lysa upp den blomstrande balkongen och höra tjejens tunga andetag från soffan där hon somnat. Eller också kan jag spana ut genom det tredje fönstret. Lägga mig tillrätta i den provisoriska soffan, sätta på tvn och sänka ljudet till knappt hörbar nivå för att inte störa grannarna. När jag tänker efter så är kanske förändring inte ett passande ord - på ett sätt finns ju allt kvar ändå. Det är i alla fall så jag ser det och det hjälper mig att välkomna framtiden och göra den så lycklig som det bara går.
fredag 8 juni 2012
måndag 14 maj 2012
Dag 171 - Jag har det bra
Jag har så otroligt mycket glädje i kroppen nu. Roliga saker händer hela tiden och jag har inte tråkigt en sekund. Fotbollen rullar på. Vi har gjort bra resultat den senaste tiden och jag tror nog att det snart är dags för mig att hitta formen också. Nu fick jag visserligen en liten sträckning förra matchen så jag får väl bli frisk först, men sen jävlar i det!!
När jag inte spelar fotboll har jag också roligt. Här i Varberg fördriver jag mycket tid med kompisar, vilket innebär kortspel, film, mat, gym, spa, fotbollstittande och annat trevligt. Nu har jag och Thommie dessutom lite jobb på g och det ska vi på möte om imorgon. Som det är nu har jag ändå tid att göra saker på egen hand. Jag bloggar ju för Bois räkning på hn.se och har dessutom skrivit lite till Bois nya hemsida, boisfc.nu. Har nog ett par andra skrivuppdrag på gång också vilket är kul. Sen har jag ju denna bloggen också som dock har blivit lite bortglömd på senaste tiden.
Det är ju mycket träningar och matcher nuförtiden så jag kan inte hälsa på hemma i Skåne lika ofta. Så när jag väl är där har jag alltid fullt upp och försöker hinna träffa så många familjemedlemmar och kompisar som möjligt. Nu i lördags var jag ute och festade lite med Siiimooon och Rehn. Kul som alltid även om Cardan inte var så bra denna gången. Dagen efter insåg jag med glädje att det var HIF-match på Olympia och dissade därmed slutstriden i Premier League. Inget svårt val egenkligen, även om det såklart hade varit roligt att följa den spektakulära upplösningen. Det var ju så länge sen jag var på Olympia och det var helt underbart att vara tillbaka.
Jag stod med det vanliga gänget på södra stå. Julius var tyvärr upptagen med skönsång, men Juliana, Ronney och Jimmy var på plats. Vi fick se HIF ta en skön seger, 3-2, mot ett Häcken som imponerat i år. HIF var lite passiva vid baklängesmålen, slarviga i passningsspelet för ofta och hade inte den rätta tryggheten - men de kämpade bra, anföll friskt och bjöd på underhållning. Häckens mittbackar sprang bort sig totalt vid HIFs tre mål plus några gånger till och såg riktigt svajiga ut. Det blev liksom helt öppet i mitten, med en lucka på typ 20 meter. Fruktansvärt försvarsspel och ser man repriserna kan man bara skratta åt det. HIF tackade för utrymmet och vi fick jubla på läktaren.
Vi åkte sedan ut till Rydebäck och åt pizza. Jag hade glömt hur jävla goda pizzor de har där nere och jag njöt till sista tuggan. För min del var det ett firande av vår seger mot Degerfors, HIFs vinst och Arsenals säkrande av tredjeplatsen i PL före Tottenham. Därefter åkte jag in till min käre mor där jag sov som en stock hela natten. Nu har jag återvänt till Varberg där jag snart ska kolla upp min skada och sen ska träna så gott jag kan. Mitt härliga liv fortsätter...
När jag inte spelar fotboll har jag också roligt. Här i Varberg fördriver jag mycket tid med kompisar, vilket innebär kortspel, film, mat, gym, spa, fotbollstittande och annat trevligt. Nu har jag och Thommie dessutom lite jobb på g och det ska vi på möte om imorgon. Som det är nu har jag ändå tid att göra saker på egen hand. Jag bloggar ju för Bois räkning på hn.se och har dessutom skrivit lite till Bois nya hemsida, boisfc.nu. Har nog ett par andra skrivuppdrag på gång också vilket är kul. Sen har jag ju denna bloggen också som dock har blivit lite bortglömd på senaste tiden.
Det är ju mycket träningar och matcher nuförtiden så jag kan inte hälsa på hemma i Skåne lika ofta. Så när jag väl är där har jag alltid fullt upp och försöker hinna träffa så många familjemedlemmar och kompisar som möjligt. Nu i lördags var jag ute och festade lite med Siiimooon och Rehn. Kul som alltid även om Cardan inte var så bra denna gången. Dagen efter insåg jag med glädje att det var HIF-match på Olympia och dissade därmed slutstriden i Premier League. Inget svårt val egenkligen, även om det såklart hade varit roligt att följa den spektakulära upplösningen. Det var ju så länge sen jag var på Olympia och det var helt underbart att vara tillbaka.
Jag stod med det vanliga gänget på södra stå. Julius var tyvärr upptagen med skönsång, men Juliana, Ronney och Jimmy var på plats. Vi fick se HIF ta en skön seger, 3-2, mot ett Häcken som imponerat i år. HIF var lite passiva vid baklängesmålen, slarviga i passningsspelet för ofta och hade inte den rätta tryggheten - men de kämpade bra, anföll friskt och bjöd på underhållning. Häckens mittbackar sprang bort sig totalt vid HIFs tre mål plus några gånger till och såg riktigt svajiga ut. Det blev liksom helt öppet i mitten, med en lucka på typ 20 meter. Fruktansvärt försvarsspel och ser man repriserna kan man bara skratta åt det. HIF tackade för utrymmet och vi fick jubla på läktaren.
Vi åkte sedan ut till Rydebäck och åt pizza. Jag hade glömt hur jävla goda pizzor de har där nere och jag njöt till sista tuggan. För min del var det ett firande av vår seger mot Degerfors, HIFs vinst och Arsenals säkrande av tredjeplatsen i PL före Tottenham. Därefter åkte jag in till min käre mor där jag sov som en stock hela natten. Nu har jag återvänt till Varberg där jag snart ska kolla upp min skada och sen ska träna så gott jag kan. Mitt härliga liv fortsätter...
torsdag 3 maj 2012
Dag 170 - The return of the Bonnabränna
Ibland händer något härligt som leder till något roligt som leder till något underbart osv... Alltså det är som att det där första härliga utlöser en kedjereaktion av positiva händelser. I torsdags var det derby mot Falkenberg. Vi vann med 1-0 inför 3600 åskådare och många fler tv-tittare. Det var en härlig seger och den ledde till fler härliga saker. Tack vare segern fick vi ledigt på fredagen och resten av helgen. Det öppnade för ett litet firande och jag stack med ett gäng till Gbg. En go kväll på Peacock avrundades med en kebabrulle och en massa stimmande.
Fredagen förde med sig en ny chans att fira. Jag joinade några lagkompisar hos Hasse där det blev förfest, FIFA, facerape och annat trevligt. Vi gick ner till Oscars också och fortsatte njuta av segern. Det var en rätt lugn kväll, men väldigt mysig. Det fantastiskt goda humöret tog jag med med mig till Helsingborg på lördagen. Det stod grillkväll, uppdatering av toffellistan och utgång på schemat. Vi grillade hos Jocke och Alex, äckligt gott var det, och det var såklart en klockrehn början på kvällen. Jag, Simon, David och Basten åkte in till stadens nattliv via toffellistan hos Simon. Rehn fick för sig att vara nykter, vilket betydde tidig hemgång, och Basten fick för sig att toffla något så fruktansvärt! Men jag och Simon gjorde Cardan och hade fantastiskt kul.
På söndagen skulle jag äntligen göra ett besök på Julivallen. HBK skulle spela derby mot Råå och ta sin tredje raka seger. Det var helt underbart att vara tillbaka, snacka med grabbarna, tränarna, TÖ, Leffe, Micke mjukost m.fl... Gott var det också efter 3-0-vinsten att sjunga den goa HBK-sången så det ekade över hela Höganäs. Var dock lite pinsamt att se Jocke få kramp... Men han uppvägde det med en fin assist. Det blev chillaxing hos Simon på kvällen innan sovdags och måndagen innebar resa hem till Varberg och träning. Men hade den härliga vågen som börjat med derbyvinsten börjat avta? Nej, den bara fortsatte.
Ny vecka betydde Valborg och helt plötsligt kom sommaren på besök. Den bara trängde sig före våren lite sådär som de tuffa killarna tränger sig före alla andra i skolmatsalen. Våren vågade inte ens säga emot, för då hade den fått huvudet nertryckt i en toalett. Det blev en härlig kvällsträning och sedan såg jag och min granne nån jävla pissmatch på en pub. God mat åt vi i alla fall, gratis också eftersom jag gick 200 plus på black jack. Tisdagen började med en förmiddagsträning som de flesta avslutade med att ligga i gräset och steka. Därefter åt jag och min granne lunch för att sedan sticka ut på en golfrunda som blev mitt livs tredje. Sjöhage satsade självsäkert en matkupong, då han har grönt kort och har spelat lite mer än mig. Sedan hämtade jag upp tvåslagsunderläge tack vare briljant närspel och puttning. På sista hålet hade jag en 12-fotare och Jocke en 9-fotare. Jag klev fram, sa "oj, det här e så enkelt!" och rullade bollen i koppen. Pressen blev för hög för min kamrat som slog för kort och segern var min.
Nu blev det här ett jäkla långt inlägg, så jag kan sammanfatta resten av veckan med några enkla ord. Gym, spa, sol, kortspel, träning, grillning. Livet är underbart och vi får se om vågen kan forsa fram någon dag till. Ha det bra, gott folk, så hoppas jag att vi ses i Skärgården!!
Fredagen förde med sig en ny chans att fira. Jag joinade några lagkompisar hos Hasse där det blev förfest, FIFA, facerape och annat trevligt. Vi gick ner till Oscars också och fortsatte njuta av segern. Det var en rätt lugn kväll, men väldigt mysig. Det fantastiskt goda humöret tog jag med med mig till Helsingborg på lördagen. Det stod grillkväll, uppdatering av toffellistan och utgång på schemat. Vi grillade hos Jocke och Alex, äckligt gott var det, och det var såklart en klockrehn början på kvällen. Jag, Simon, David och Basten åkte in till stadens nattliv via toffellistan hos Simon. Rehn fick för sig att vara nykter, vilket betydde tidig hemgång, och Basten fick för sig att toffla något så fruktansvärt! Men jag och Simon gjorde Cardan och hade fantastiskt kul.
På söndagen skulle jag äntligen göra ett besök på Julivallen. HBK skulle spela derby mot Råå och ta sin tredje raka seger. Det var helt underbart att vara tillbaka, snacka med grabbarna, tränarna, TÖ, Leffe, Micke mjukost m.fl... Gott var det också efter 3-0-vinsten att sjunga den goa HBK-sången så det ekade över hela Höganäs. Var dock lite pinsamt att se Jocke få kramp... Men han uppvägde det med en fin assist. Det blev chillaxing hos Simon på kvällen innan sovdags och måndagen innebar resa hem till Varberg och träning. Men hade den härliga vågen som börjat med derbyvinsten börjat avta? Nej, den bara fortsatte.
Ny vecka betydde Valborg och helt plötsligt kom sommaren på besök. Den bara trängde sig före våren lite sådär som de tuffa killarna tränger sig före alla andra i skolmatsalen. Våren vågade inte ens säga emot, för då hade den fått huvudet nertryckt i en toalett. Det blev en härlig kvällsträning och sedan såg jag och min granne nån jävla pissmatch på en pub. God mat åt vi i alla fall, gratis också eftersom jag gick 200 plus på black jack. Tisdagen började med en förmiddagsträning som de flesta avslutade med att ligga i gräset och steka. Därefter åt jag och min granne lunch för att sedan sticka ut på en golfrunda som blev mitt livs tredje. Sjöhage satsade självsäkert en matkupong, då han har grönt kort och har spelat lite mer än mig. Sedan hämtade jag upp tvåslagsunderläge tack vare briljant närspel och puttning. På sista hålet hade jag en 12-fotare och Jocke en 9-fotare. Jag klev fram, sa "oj, det här e så enkelt!" och rullade bollen i koppen. Pressen blev för hög för min kamrat som slog för kort och segern var min.
Nu blev det här ett jäkla långt inlägg, så jag kan sammanfatta resten av veckan med några enkla ord. Gym, spa, sol, kortspel, träning, grillning. Livet är underbart och vi får se om vågen kan forsa fram någon dag till. Ha det bra, gott folk, så hoppas jag att vi ses i Skärgården!!
lördag 21 april 2012
Dag 169 - Bomben
Det har varit en rätt lugn vecka för mig. Jag blev lite småskadad efter matchen i lördags så jag har inte kunnat träna ordentligt, vilket betyder att jag mest har rehabat. Men igår kunde jag återigen vara med för fullt på träningen och det är ju skönt med tanke på att vi har match på måndag mot Landskrona Bois - en match jag verkligen inte vill missa. Det har blivit ett par besök på kurorten också och för er som har missat det är kurorten ett kusthotell vars spa och gym vi i Varbergs Bois har fri tillgång till. Det har nästan blivit tradition för mig och ett par andra att gå dit på onsdagar, när vi är träningslediga, för att ta hand om våra kroppar.
Igår efter träningen fick Thommie lust att sticka dit igen och jag tyckte det lät som en bra idé att ligga i en varm pool ett tag. Så vi stack dit och hade 40 minuter kvar på klockan innan den slog nio och de stängde. Först gick vi i stora bassängen som vi fick dela med tre danska ungdomar. Jag trodde först de var tyskar, men kom lyckligtvis på bättre tankar innan jag hann slå vad med Thommie och förlora en matkupong. Snart gick vi in till den mindre men något varmare poolen i rummet intill. Där finns också bubbelpoolen och kallbadet som har en temperatur på ca tio grader. Där var lite annat folk med, men när de hade begett sig därifrån intog vi bubbelpoolen. Så jävla gött med lite avslappning!
Snart kom de danska ungdomarna, en kille med sina två systrar, och hoppade i den varma poolen. De stoppade händerna i kallbadet men verkade ytterst tveksamma till ett dopp däri. Men när de alla hängde på kanten där till kallbadet fick jag en liten idé i huvudet - så roligt det hade varit att göra bomben i kallvattnet och riktigt skvätta ner de danska badkrukorna. "Vad får jag om jag gör bomben där", frågade jag Thommie. "Haha, det hade varit jäkligt kul", sa han. "Får jag en matkupong?" Men nej, det fick jag inte. Men jag tyckte idén var för bra för att gå miste om så jag smög lugnt upp på kanten till kallbadet. Danskarna anade inget förrän jag praktiskt taget låg i luften. Jag kröp ihop och träffade vattnet bara en halvmeter ifrån kanten de hängde över. De försökte fly i sista stund men lyckades inte undkomma.
Snart var tiden en bra bit över nio och till slut kom receptionisten och sa att de hade stängt för en kvart sedan. Det var en kvinna i 30-årsåldern som såg bra ut och när jag sneglade mot Thommie satte jag ett skratt i halsen. Han gick långsamt, lite svajande sådär från sida till sida och spände upp sig lagom mycket för att se mer muskulös och attraktiv ut. "Sluta gå o spänn dig Thommie, det e så uppenbart.." Men han skrattade bara åt mig och påstod att han hade gått helt normalt. Men jag kan ändå förstå honom lite - det var en snygg kvinna och han är ju trots allt en man. Men det var värre sen när vi hade duschat och bastat. Vi gick ut i korridoren på väg till omklädningsrummet med handdukarna om höfterna. Då går det förbi en tant 60+. Och vad ser jag i ögonvrån? Jo, Thommie börjar spänna upp sig igen. "Vafan, Thommie, du e fan sjuk. Spänner du upp dig för henne också nu?! Nu får du fan ge dig!!" Ännu en gång förnekar han det och försöker, i sin desperation att verka oskyldig, vända på det och säga att det är nåt fel på mig. Inte lätt för honom - han saknar väl sin flickvän...
Idag är det mycket fotboll på schemat. Jag ska till Nyfiket, en sportbar, och se Arsenal-Chelsea och Åtvidaberg-HIF. Sen ikväll är det ju el clasico. Blir nog en bra dag.
Igår efter träningen fick Thommie lust att sticka dit igen och jag tyckte det lät som en bra idé att ligga i en varm pool ett tag. Så vi stack dit och hade 40 minuter kvar på klockan innan den slog nio och de stängde. Först gick vi i stora bassängen som vi fick dela med tre danska ungdomar. Jag trodde först de var tyskar, men kom lyckligtvis på bättre tankar innan jag hann slå vad med Thommie och förlora en matkupong. Snart gick vi in till den mindre men något varmare poolen i rummet intill. Där finns också bubbelpoolen och kallbadet som har en temperatur på ca tio grader. Där var lite annat folk med, men när de hade begett sig därifrån intog vi bubbelpoolen. Så jävla gött med lite avslappning!
Snart kom de danska ungdomarna, en kille med sina två systrar, och hoppade i den varma poolen. De stoppade händerna i kallbadet men verkade ytterst tveksamma till ett dopp däri. Men när de alla hängde på kanten där till kallbadet fick jag en liten idé i huvudet - så roligt det hade varit att göra bomben i kallvattnet och riktigt skvätta ner de danska badkrukorna. "Vad får jag om jag gör bomben där", frågade jag Thommie. "Haha, det hade varit jäkligt kul", sa han. "Får jag en matkupong?" Men nej, det fick jag inte. Men jag tyckte idén var för bra för att gå miste om så jag smög lugnt upp på kanten till kallbadet. Danskarna anade inget förrän jag praktiskt taget låg i luften. Jag kröp ihop och träffade vattnet bara en halvmeter ifrån kanten de hängde över. De försökte fly i sista stund men lyckades inte undkomma.
Snart var tiden en bra bit över nio och till slut kom receptionisten och sa att de hade stängt för en kvart sedan. Det var en kvinna i 30-årsåldern som såg bra ut och när jag sneglade mot Thommie satte jag ett skratt i halsen. Han gick långsamt, lite svajande sådär från sida till sida och spände upp sig lagom mycket för att se mer muskulös och attraktiv ut. "Sluta gå o spänn dig Thommie, det e så uppenbart.." Men han skrattade bara åt mig och påstod att han hade gått helt normalt. Men jag kan ändå förstå honom lite - det var en snygg kvinna och han är ju trots allt en man. Men det var värre sen när vi hade duschat och bastat. Vi gick ut i korridoren på väg till omklädningsrummet med handdukarna om höfterna. Då går det förbi en tant 60+. Och vad ser jag i ögonvrån? Jo, Thommie börjar spänna upp sig igen. "Vafan, Thommie, du e fan sjuk. Spänner du upp dig för henne också nu?! Nu får du fan ge dig!!" Ännu en gång förnekar han det och försöker, i sin desperation att verka oskyldig, vända på det och säga att det är nåt fel på mig. Inte lätt för honom - han saknar väl sin flickvän...
Idag är det mycket fotboll på schemat. Jag ska till Nyfiket, en sportbar, och se Arsenal-Chelsea och Åtvidaberg-HIF. Sen ikväll är det ju el clasico. Blir nog en bra dag.
söndag 15 april 2012
Dag 168 - Fly från sorgen
Detta kunde blivit ett enda långt glädjeinlägg. Men något gick förfärligt snett igår. Jag tänker inte gå in på det i detalj här, men alla nyfikna kan ju gå in och läsa om det på min andra blogg som ni hittar här. Det är för övrigt den bloggen som gjort att jag inte varit så pigg i uppdaterandet av denna bloggen. Men det gäller ju att prioritera, och då är det bara att inse att denna bloggen faktiskt inte är så jävla seriös. Men det vet vi ju alla redan...
Jag gjorde i alla fall debut i Superettan igår då jag fick spela från start mot Assyriska. Det var såklart kul det, även om jag kanske inte var riktigt nöjd med mig själv. Men så blev det ju tyvärr så att vi förlorade efter att vi tappat ledningen i slutet. Sånt händer ju, men sättet det hände på var det värsta. Efter matchen ville man bara glömma och då var det tur att mamma, pappa och lilla Kajsa skulle hälsa på mig i min lägenhet. Vi åt, pratade och hade det mysigt. Klart tankarna återvände till matchen då och då, men det går inte att komma ifrån oavsett distraktion.
Sedan ville jag ju inte bli lämnad ensam med mina tankar så jag åkte med ner till Helsingborg. HBK hade ju lyckats vinna premiären och då ville jag ju vara med dem och fira. Så det blev utgång med supertrion och några andra grymma grabbar. Konstigt nog lämnade alla utom supertrion Pianobaren tidigt, men det gjorde inget för vi vet ju hur man gör en kväll fantastisk på egen hand. När timmarna började bli små var det plötsligt bara Skärgårdssökarna kvar - och då blev det förstås Skärgårdssökning deluxe!
Konstigt nog var det ingen som visste var den fanns, inte ens poliserna. Då gjorde vi som vi brukar och skapade oss en egen liten Skärgård. Med galna upptåg, sång, dans och discobil spred vi vår glädje. Vi livade upp Donkenpersonalens kväll med en felfri version av Snart är det jag som är kung och blev belönade med en extra cheeseburgare. Vi stod för stämningsfull, romantisk bakgrundssång till ett ungt kärlekspar som konstigt nog inte kunde sluta skratta. Vi var fan bäst, men...det är inte vi som säger det!
Tyvärr vaknade jag ju idag vid lunch med mindre roliga tankar i huvudet. Förlusten går inte att släppa. Mycket "tänk om" hit och dit. Tänk om vi vunnit. Då hade detta inlägg varit proppfullt med obegränsad glädje. Nu blev det inte så. Men nästa gång blir det kanske!
Jag gjorde i alla fall debut i Superettan igår då jag fick spela från start mot Assyriska. Det var såklart kul det, även om jag kanske inte var riktigt nöjd med mig själv. Men så blev det ju tyvärr så att vi förlorade efter att vi tappat ledningen i slutet. Sånt händer ju, men sättet det hände på var det värsta. Efter matchen ville man bara glömma och då var det tur att mamma, pappa och lilla Kajsa skulle hälsa på mig i min lägenhet. Vi åt, pratade och hade det mysigt. Klart tankarna återvände till matchen då och då, men det går inte att komma ifrån oavsett distraktion.
Sedan ville jag ju inte bli lämnad ensam med mina tankar så jag åkte med ner till Helsingborg. HBK hade ju lyckats vinna premiären och då ville jag ju vara med dem och fira. Så det blev utgång med supertrion och några andra grymma grabbar. Konstigt nog lämnade alla utom supertrion Pianobaren tidigt, men det gjorde inget för vi vet ju hur man gör en kväll fantastisk på egen hand. När timmarna började bli små var det plötsligt bara Skärgårdssökarna kvar - och då blev det förstås Skärgårdssökning deluxe!
Konstigt nog var det ingen som visste var den fanns, inte ens poliserna. Då gjorde vi som vi brukar och skapade oss en egen liten Skärgård. Med galna upptåg, sång, dans och discobil spred vi vår glädje. Vi livade upp Donkenpersonalens kväll med en felfri version av Snart är det jag som är kung och blev belönade med en extra cheeseburgare. Vi stod för stämningsfull, romantisk bakgrundssång till ett ungt kärlekspar som konstigt nog inte kunde sluta skratta. Vi var fan bäst, men...det är inte vi som säger det!
Tyvärr vaknade jag ju idag vid lunch med mindre roliga tankar i huvudet. Förlusten går inte att släppa. Mycket "tänk om" hit och dit. Tänk om vi vunnit. Då hade detta inlägg varit proppfullt med obegränsad glädje. Nu blev det inte så. Men nästa gång blir det kanske!
fredag 6 april 2012
Dag 167 - Spänning på spåret
Jag är inte en klantig person. Visst, ibland spiller jag sås på fina skjortan, ibland tappar jag ett glas så det går i tusen bitar och ibland glömmer jag biljetterna när jag ska på konsert i Halmstad och får vända vid Laholm (har bara hänt en gång!!). Men annars brukar jag ha bra koll på grejerna.
Men idag är visst ingen vanlig dag. Det är Kalle-klant-dagen. Jag sitter nu på tåget på väg till Helsingborg. Men jag skulle suttit här en timme tidigare egenkligen om det inte hade varit för ett litet missöde. Jag kom nämligen ner till stationen vid kvart över fyra, alltså sex minuter innan tåget skulle gå. Jag går fram till biljettautomaten och tar upp min plånbok. Men det gör jag inte, för där är ingen plånbok i fickan. Jag tog bara upp luft.
Förbannad på mig själv vräker jag ur mig en radda ord som vissa människor eventuellt skulle lägga i kategorin grova svordomar. Jag fick helt enkelt gå hem och vänta på nästa tåg. Men min klantighet slutade inte där. Ni som nu tänker att jag glömde plånboken nästa gång också kan ta er i röven. Jag är inte dum i huvudet. Dessutom skrev jag innan att jag sitter på tåget nu.
Nä, jag gick ner med plånboken i fickan. Jag köpte biljett, väntade in tåget och klev på i lugnan ro. Jag satte mig tillrätta, slog upp datorn och öppnade min Loranga. Jag hade musik i öronen och märkte inte direkt att tågvärdarna gick och kollade biljetter, så de gick bara förbi mig. Tur det. För helt plötsligt fick jag en känsla av att jag inte hade någon biljett. Men jag skrev ju att jag köpt biljett - ljög jag? Nej, jag hade köpt biljett. Men jag hade lagt ner mitt jojokort och låtit biljetten sitta kvar i automaten!!
Jag vet, klantigt som in i helvete. Men jag lugnade mig snabbt, för tågvärdarna trodde ju att jag redan visat min biljett. Dessutom hade jag en väldigt trovärdig historia som jag kunde dra om de skulle komma på mig. I värsta fall kan de nog kolla mitt kort med sin lilla apparat och se att jag hade betalt. Men ändå, lite spännande blev denna resan. Nu hoppas jag bara att min klantighet inte håller i sig...
Men idag är visst ingen vanlig dag. Det är Kalle-klant-dagen. Jag sitter nu på tåget på väg till Helsingborg. Men jag skulle suttit här en timme tidigare egenkligen om det inte hade varit för ett litet missöde. Jag kom nämligen ner till stationen vid kvart över fyra, alltså sex minuter innan tåget skulle gå. Jag går fram till biljettautomaten och tar upp min plånbok. Men det gör jag inte, för där är ingen plånbok i fickan. Jag tog bara upp luft.
Förbannad på mig själv vräker jag ur mig en radda ord som vissa människor eventuellt skulle lägga i kategorin grova svordomar. Jag fick helt enkelt gå hem och vänta på nästa tåg. Men min klantighet slutade inte där. Ni som nu tänker att jag glömde plånboken nästa gång också kan ta er i röven. Jag är inte dum i huvudet. Dessutom skrev jag innan att jag sitter på tåget nu.
Nä, jag gick ner med plånboken i fickan. Jag köpte biljett, väntade in tåget och klev på i lugnan ro. Jag satte mig tillrätta, slog upp datorn och öppnade min Loranga. Jag hade musik i öronen och märkte inte direkt att tågvärdarna gick och kollade biljetter, så de gick bara förbi mig. Tur det. För helt plötsligt fick jag en känsla av att jag inte hade någon biljett. Men jag skrev ju att jag köpt biljett - ljög jag? Nej, jag hade köpt biljett. Men jag hade lagt ner mitt jojokort och låtit biljetten sitta kvar i automaten!!
Jag vet, klantigt som in i helvete. Men jag lugnade mig snabbt, för tågvärdarna trodde ju att jag redan visat min biljett. Dessutom hade jag en väldigt trovärdig historia som jag kunde dra om de skulle komma på mig. I värsta fall kan de nog kolla mitt kort med sin lilla apparat och se att jag hade betalt. Men ändå, lite spännande blev denna resan. Nu hoppas jag bara att min klantighet inte håller i sig...
onsdag 4 april 2012
Dag 166 - En ny blogg
På många sätt har denna veckan varit precis som den förra. Träningar, luncher, vila, solsken, kortspel etc. Vissa grejer har dock varit annorlunda. Bland annat så har jag inte haft turen med mig alls och har gått back ett antal luncher. Korten har varit nedriga mot mig. Men jag är lycklig ändå. Som vanligt.
Jag har också fått ett extra fotbollsrelaterat uppdrag. Hallands Nyheter ville ha en från Varbergs Bois som skulle blogga om Varbergs Bois och allt som rör laget, klubben och dess omgivning. Det var inte precis så att jag var den första de vände sig till, men när ett par lagkompisar hade passat och rekommenderat mig så ringde de och erbjöd mig uppdraget. Jag accepterade självklart och ska kanske dra igång redan imorgon.
Men ni behöver inte vara oroliga, för den här bloggen fortsätter precis som den har gjort förut - genom att skriva ganska meningslösa, ibland lite internt lustiga, inlägg som alla kan vara utan men som ändå på något jävla sätt har lockat till sig fler och fler läsare. Men det är ju faktiskt bara kul. Jag har även märkt att fler har börjat följa mig på Twitter. Jag har liksom inte brytt mig innan och försökt göra reklam för mig på något vis, men det är ju trevligt att fler har hittat mig. Så nu tänkte jag bättra på det hela med lite reklam. Följ mig på Twitter! @kalinhol
Nä, nu ska jag gå och vattna min begonia. Och det är ingen jävla metafor.
Vi hörs
Jag har också fått ett extra fotbollsrelaterat uppdrag. Hallands Nyheter ville ha en från Varbergs Bois som skulle blogga om Varbergs Bois och allt som rör laget, klubben och dess omgivning. Det var inte precis så att jag var den första de vände sig till, men när ett par lagkompisar hade passat och rekommenderat mig så ringde de och erbjöd mig uppdraget. Jag accepterade självklart och ska kanske dra igång redan imorgon.
Men ni behöver inte vara oroliga, för den här bloggen fortsätter precis som den har gjort förut - genom att skriva ganska meningslösa, ibland lite internt lustiga, inlägg som alla kan vara utan men som ändå på något jävla sätt har lockat till sig fler och fler läsare. Men det är ju faktiskt bara kul. Jag har även märkt att fler har börjat följa mig på Twitter. Jag har liksom inte brytt mig innan och försökt göra reklam för mig på något vis, men det är ju trevligt att fler har hittat mig. Så nu tänkte jag bättra på det hela med lite reklam. Följ mig på Twitter! @kalinhol
Nä, nu ska jag gå och vattna min begonia. Och det är ingen jävla metafor.
Vi hörs
fredag 30 mars 2012
Dag 165 - Allt annat än gräsligt
Ja nu känns det väl lite som att våren börjar komma. Jag har haft några väldigt njutsamma dagar här hemma i Varberg denna vecka. I tisdags började solen skina och temperaturen steg. Morgonträningen var visserligen mestadels inomhus, men efter det kunde man njuta av vädret.
Efter lunchen på Hamnkocken var det dags för kortspel. Jockes uteplats var det perfekta stället då solen värmer och vinden aldrig kan leta sig in där. Jag slog mig ner vid bordet tillsammans med Sjöhage, Lalle och Tillman. Vi skulle spela en pokervariant med matkuponger som insats. Två timmar i solen och sen var man fyra luncher rikare. Så jävla rättvist!
Glad i hågen begav jag mig till träningen och det var äntligen dags för oss att beträda en riktig gräsplan. Självklart känns det grymt skönt att slippa konstgräset - det tror jag nog de flesta är rörande överens om. Sen blir förstås sällan den första grästräningen sådär jättelyckad eftersom det tar ett tag att vänja sig vid det nya underlaget. Så efter rätt många jobbiga studsar och missar så var träningen över, men trots att det inte gått jättebra för mig så kändes det positivt. På kvällen gjorde jag en underbar köttfärssås till mig och en vän och så softade vi till en film.
Onsdagen blev en väldigt trevlig dag den med trots att solen inte ville visa sig speciellt mycket. Sjöhage hade inga lunchplaner så jag tog på mig uppdraget att laga till något gott. Eftersom jag hade färska champinjoner kvar så tog jag det lyckade beslutet att göra en krämig svamprisotto. Jag stekte kycklingfilé till och Sjöhage kan intyga att det var en synnerligen välsmakande komposition. Lyxig lunch och sen lyxig middag på kvällen när våra kära hyresvärdar bjöd oss till John's place, en restaurang precis vid havet. Oxfilé med murkelsås är ju min melodi och chokladkakan till dessert var fantastisk.
Idag (eller igår) var solen tillbaka i högform och det blev käk på uteplatsen och en runda Rumble. Vår andra grästräning blev riktigt lyckad för min del och jag känner mig lättare nu. Formen är på väg och även om det blev en del felstudsar idag också så hanterade jag underlaget bättre. En bra träning gör att mitt humör blir på topp direkt så jag har bara njutit resten av kvällen.
Jag låter Queen avsluta kvällen i mina lurar och imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna redo för träning igen. Jag njuter av livet - gör det ni också!!
Efter lunchen på Hamnkocken var det dags för kortspel. Jockes uteplats var det perfekta stället då solen värmer och vinden aldrig kan leta sig in där. Jag slog mig ner vid bordet tillsammans med Sjöhage, Lalle och Tillman. Vi skulle spela en pokervariant med matkuponger som insats. Två timmar i solen och sen var man fyra luncher rikare. Så jävla rättvist!
Glad i hågen begav jag mig till träningen och det var äntligen dags för oss att beträda en riktig gräsplan. Självklart känns det grymt skönt att slippa konstgräset - det tror jag nog de flesta är rörande överens om. Sen blir förstås sällan den första grästräningen sådär jättelyckad eftersom det tar ett tag att vänja sig vid det nya underlaget. Så efter rätt många jobbiga studsar och missar så var träningen över, men trots att det inte gått jättebra för mig så kändes det positivt. På kvällen gjorde jag en underbar köttfärssås till mig och en vän och så softade vi till en film.
Onsdagen blev en väldigt trevlig dag den med trots att solen inte ville visa sig speciellt mycket. Sjöhage hade inga lunchplaner så jag tog på mig uppdraget att laga till något gott. Eftersom jag hade färska champinjoner kvar så tog jag det lyckade beslutet att göra en krämig svamprisotto. Jag stekte kycklingfilé till och Sjöhage kan intyga att det var en synnerligen välsmakande komposition. Lyxig lunch och sen lyxig middag på kvällen när våra kära hyresvärdar bjöd oss till John's place, en restaurang precis vid havet. Oxfilé med murkelsås är ju min melodi och chokladkakan till dessert var fantastisk.
Idag (eller igår) var solen tillbaka i högform och det blev käk på uteplatsen och en runda Rumble. Vår andra grästräning blev riktigt lyckad för min del och jag känner mig lättare nu. Formen är på väg och även om det blev en del felstudsar idag också så hanterade jag underlaget bättre. En bra träning gör att mitt humör blir på topp direkt så jag har bara njutit resten av kvällen.
Jag låter Queen avsluta kvällen i mina lurar och imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna redo för träning igen. Jag njuter av livet - gör det ni också!!
måndag 26 mars 2012
Dag 164 - I huvudet på en tonåring
Redan i morse planerade jag att jag skulle skriva ett nytt inlägg. Jag hade också ett ämne i åtanke, men efter dagens träning så fick jag helt plötsligt annat material som jag bara måste dela med mig av. I det förra inlägget fick ni bekanta er lite med en av Varbergs Bois unga profiler, Arif. Han är väldigt omtyckt av, ja, alla skulle jag tro, och han vågar bjuda på sig själv. Det gjorde han idag också. Ja, han till och med gav oss ett smakprov på vad som pågår i hans huvud.
Vi hade just avslutat vårt träningspass på en liten gräsplan vid sjukhuset. Alla var lätta i sinnet såsom man alltid är efter årets första naturgrästräning, även om det till stora delar var ett fyspass. Alla hade dock inte tagit med sig sin vattenflaska och Arif var en av dem, vilket fick honom att uppsöka Nexhat.
Arif: Hey, kan jag få lite H2O. (Arif går i skolan)
Nexhat: Ja. (Ger Arif flaskan)
Arif: Det smakar saft ju.
Nexhat: Ja jag har haft sånt pulver i den innan. Kosttillskott.
Arif (kanske med tankarna på annat håll redan): Jaha, sån push-up...
Nexhat och jag skrattade gott åt denna Freudianska felsägning och kunde inte låta bli att spinna vidare på den.
Jag: Arif, nu avslöjade du att du springer runt och tänker på behåar.
Nexhat: Tänker du på pattar nu, Arif?
Arif: Nej, fan. Jag rörde pattar idag...
Okeeeeej, du övertygade oss verkligen där! Jag får tacka Arif för att han fortsätter bidra med material till den här bloggen och att han är man nog att bjuda på det.
I övrigt bakade jag Skärgårdstårta hos Jocke och Alex igår. Så. Jävla. Gott. Men det var sista gången jag gjorde det, för nu är chokladen slut. Marabou Caribbean R.I.P.
Vi hade just avslutat vårt träningspass på en liten gräsplan vid sjukhuset. Alla var lätta i sinnet såsom man alltid är efter årets första naturgrästräning, även om det till stora delar var ett fyspass. Alla hade dock inte tagit med sig sin vattenflaska och Arif var en av dem, vilket fick honom att uppsöka Nexhat.
Arif: Hey, kan jag få lite H2O. (Arif går i skolan)
Nexhat: Ja. (Ger Arif flaskan)
Arif: Det smakar saft ju.
Nexhat: Ja jag har haft sånt pulver i den innan. Kosttillskott.
Arif (kanske med tankarna på annat håll redan): Jaha, sån push-up...
Nexhat och jag skrattade gott åt denna Freudianska felsägning och kunde inte låta bli att spinna vidare på den.
Jag: Arif, nu avslöjade du att du springer runt och tänker på behåar.
Nexhat: Tänker du på pattar nu, Arif?
Arif: Nej, fan. Jag rörde pattar idag...
Okeeeeej, du övertygade oss verkligen där! Jag får tacka Arif för att han fortsätter bidra med material till den här bloggen och att han är man nog att bjuda på det.
I övrigt bakade jag Skärgårdstårta hos Jocke och Alex igår. Så. Jävla. Gott. Men det var sista gången jag gjorde det, för nu är chokladen slut. Marabou Caribbean R.I.P.
lördag 24 mars 2012
Dag 163 - Det är som att gå
Jag är ju inte den som bloggar för att mitt liv är så intressant. Jag bloggar för jag tycker det är nice att skriva av sig lite då och då, och lite för att det trots allt finns några personer som tycker det är kul att läsa vad jag skriver. Ofta handlar det ju om roliga grejer jag har hittat på och när jag sen tittar tillbaka på tidigare inlägg får jag återuppleva roliga minnen.
Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.
Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....
Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!
Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.
Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....
Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!
onsdag 14 mars 2012
Dag 162 - Goda saker i livet
Det finns många goda saker här i livet, speciellt för en sådan gottegris som jag. Alla vet att Coca Cola är en helig dryck för mig och det är ju långt ifrån en nyhet. Och även om min alkoholkonsumtion är löjligt liten så slinker där ner en och annan aphjärna och äpplekaka för den goda smakens skull. Men nu ska jag berätta om en annan liten kärlek.
Jag kom just till min käre mors lägenhet där jag hade tänkt fördriva en timme innan jag ska luncha med min Skärgårdskamrat. Så råkar jag gå in i köket och se en korg ovanpå mikrovågsugnen. I korgen ligger två öppnade kexförpackningar [tjeks-] och en rysning börjar bakom vänster öra och sprider sig vidare ner genom kroppen. Den ena innehåller Oreos och den andra innehåller Ballerina Kladdkaka Vanilj (BKV). Oreos är ju väldigt goda, men...de slår inte BKV! Jag tvekar inte en sekund, utan snappar med flinka fingrar snabbt upp ett BKV-kex.
Jag hade nästan glömt hur gott det var... Jag får anstränga mig rejält för att inte bara fortsätta kränga i mig. Jag tar ett Oreo-kex också och, som sagt, det är gott men inte SÅ gott. Nu är ju tanken med båda dessa sorterna att man ska doppa dem i mjölk, men det är inget som intresserar mig nämnvärt. Ja, jag har provat och det är gott, men jag föredrar att äta dem som de är. Nu kan jag ju liksom inte hålla mig från att ta ett till BKV-kex, men sedan lyckas jag hejda mig.
Problemet nu är att jag suttit och skrivit om de här godsakerna, vilket inte har dämpat suget efter dem precis. Det oundvikliga kommer såklart att hända så fort jag har publicerat detta inlägg - jag kommer tjuva ett till. Kanske två. Eller tre. Max.
Jag kom just till min käre mors lägenhet där jag hade tänkt fördriva en timme innan jag ska luncha med min Skärgårdskamrat. Så råkar jag gå in i köket och se en korg ovanpå mikrovågsugnen. I korgen ligger två öppnade kexförpackningar [tjeks-] och en rysning börjar bakom vänster öra och sprider sig vidare ner genom kroppen. Den ena innehåller Oreos och den andra innehåller Ballerina Kladdkaka Vanilj (BKV). Oreos är ju väldigt goda, men...de slår inte BKV! Jag tvekar inte en sekund, utan snappar med flinka fingrar snabbt upp ett BKV-kex.
Jag hade nästan glömt hur gott det var... Jag får anstränga mig rejält för att inte bara fortsätta kränga i mig. Jag tar ett Oreo-kex också och, som sagt, det är gott men inte SÅ gott. Nu är ju tanken med båda dessa sorterna att man ska doppa dem i mjölk, men det är inget som intresserar mig nämnvärt. Ja, jag har provat och det är gott, men jag föredrar att äta dem som de är. Nu kan jag ju liksom inte hålla mig från att ta ett till BKV-kex, men sedan lyckas jag hejda mig.
Problemet nu är att jag suttit och skrivit om de här godsakerna, vilket inte har dämpat suget efter dem precis. Det oundvikliga kommer såklart att hända så fort jag har publicerat detta inlägg - jag kommer tjuva ett till. Kanske två. Eller tre. Max.
söndag 11 mars 2012
Dag 161 - Inflyttningsfesten
Jag visste att min inflyttningsfest skulle bli fantastisk och det blev den verkligen. Förutom att några gäster var tvungna att åka hem lite tidigare så tror jag alla var mer än nöjda. Min mysiga lägenhet, som jag verkligen trivs med, är kanske inte den ultimata festlokalen, men vad gjorde det? Okej, David slog i huvudet ett antal gånger då han hade svårt att inse att han var tvungen att ducka vid dörröppningarna, men det var ju otroligt underhållande för oss andra. Det blir liksom bara roligare för varje gång också.
Jag är fruktansvärt nöjd med hela kvällen som blev en enda lång glädjetripp. Vad var roligast? Omöjligt att säga, för det hände roliga saker hela tiden. Alla bjöd på sig själva och skrattanfallen avlöste varandra. Mitt generöst tilltagna snacksbord tog otroligt nog slut innan alla gästerna hade åkt hem, men drickan gjorde vi baske mig inte slut på. Med alla aphjärnor, äpplekakor, shottar, groggar etc. som fanns tillgängliga så blev ölkonsumtionen chockerande låg och jag har så mycket öl kvar att jag helt enkelt måste bjuda in till fest snart igen, som om det behövdes ännu ett skäl till detta.
Vi sjöng, vi skrattade, vi dansade och skojade. Hansen vräkte ur sig spontana saker som bara han kan. Vi fick höra Simons inlevelsefulla inspelning av Mollys låt. Jag o Jocke sjöng hejaramsor för främlingar på Oscars. Rehn drack upp en grogg med extra allt och han blev ju inte mindre sjuk av det. Ranelid kom också med på ett hörn, såklart, och inspirerade Simon som sågade Rehn med orden "Du ser inte ut som ett mirakel."
Basten var sliskig. Staffan och Vicky var mångsidiga DJs. Levi dök upp som gubben i lådan. Karro och Amelie hade INTE vin med sig så varför sprang jag runt och letade efter korkskruven i en halvtimme? Munk var nykter. Det var inte Linda. Alex? Vi sjöng hela vägen ner till stan. Vi dansstrejkade. Vi fick två timmar på Oscars att kännas som en kvart. Vi åt nattamat på Campino och Simon förstörde för mig när jag skulle skaffa nya vänner. Jag hade sex övernattningsgäster. Jag försvann. Klockan blev mycket och ingen sov särskilt länge. It was beautiful...
Men, min käre Skärgårdskamrat, vi sökte inte efter Skärgården. Varför? För den var väl med oss ända från början...?
Jag är fruktansvärt nöjd med hela kvällen som blev en enda lång glädjetripp. Vad var roligast? Omöjligt att säga, för det hände roliga saker hela tiden. Alla bjöd på sig själva och skrattanfallen avlöste varandra. Mitt generöst tilltagna snacksbord tog otroligt nog slut innan alla gästerna hade åkt hem, men drickan gjorde vi baske mig inte slut på. Med alla aphjärnor, äpplekakor, shottar, groggar etc. som fanns tillgängliga så blev ölkonsumtionen chockerande låg och jag har så mycket öl kvar att jag helt enkelt måste bjuda in till fest snart igen, som om det behövdes ännu ett skäl till detta.
Vi sjöng, vi skrattade, vi dansade och skojade. Hansen vräkte ur sig spontana saker som bara han kan. Vi fick höra Simons inlevelsefulla inspelning av Mollys låt. Jag o Jocke sjöng hejaramsor för främlingar på Oscars. Rehn drack upp en grogg med extra allt och han blev ju inte mindre sjuk av det. Ranelid kom också med på ett hörn, såklart, och inspirerade Simon som sågade Rehn med orden "Du ser inte ut som ett mirakel."
Basten var sliskig. Staffan och Vicky var mångsidiga DJs. Levi dök upp som gubben i lådan. Karro och Amelie hade INTE vin med sig så varför sprang jag runt och letade efter korkskruven i en halvtimme? Munk var nykter. Det var inte Linda. Alex? Vi sjöng hela vägen ner till stan. Vi dansstrejkade. Vi fick två timmar på Oscars att kännas som en kvart. Vi åt nattamat på Campino och Simon förstörde för mig när jag skulle skaffa nya vänner. Jag hade sex övernattningsgäster. Jag försvann. Klockan blev mycket och ingen sov särskilt länge. It was beautiful...
Men, min käre Skärgårdskamrat, vi sökte inte efter Skärgården. Varför? För den var väl med oss ända från början...?
lördag 3 mars 2012
Dag 160 - Bara en dålig sak
Ibland händer trista saker. Jag har t.ex. tappat en av mina tumringar ett antal gånger. Men den kom tillbaka om och om igen. Tills jag tappade den första gången jag besökte min lägenhet i Varberg. Det var en dryg månad sedan och ungefär samtidigt började vi förlora träningsmatcher. Idag förlorade vi ännu en och det känns så jävla frustrerande. Ingenting funkar som det ska och även om första halvlek var ok så gjorde vi inte mål. I andra halvlek tappade vi allt och förlorade med 2-0 mot ett lag som spelar en division under oss.
Jag var fruktansvärt arg och besviken efter matchen. Jag vet att mina lagkamrater känner detsamma så vi måste kämpa och slita och lära oss tills det vänder. Vi får inte tappa tron innan serien ens har börjat. Vi är duktiga fotbollsspelare, men vi har gått vilse och måste nu hitta tillbaka. Jag tänker jävlar i det inte ge mig.
Bussresan hem blev dyster till en början. Men snart började humöret återhämta sig. Tacka Arsenal för det. Segermål av RvP på övertid mot Liverpool och även om jag med min egen match i färskt minne inte kunde ställa mig upp och jubla så värmde det rejält ändå. Och nu började saker och ting gå min väg. Visst, förlusten glömmer jag inte, men det är svårt att vara arg när roliga saker händer.
Jag gick ner för att ta tåget till Helsingborg och när jag kliver in på stationen möts jag av en högljudd hälsning av en ung man, troligen ett par år yngre än mig, som är stenfull. Han och hans kompis sitter alltså i väntsalen och super. "Tjena" säger jag minst lika högljutt och går bort till biljettautomaten. Då frågar han mig vad jag har för mobil och jag säger att jag har iPhone 4. Han vill testa den för han har tydligen aldrig haft en sån fin mobil. Jag tar en kalkylerad risk när jag låter honom kika på den. Han vill spela så jag sätter igång Snake.
Han var ruskigt full, märker jag när han dör varannan sekund typ. Under tiden frågar hans kompis mig var jag är ifrån, var jag bor och vad jag gör i Varberg. Mobilälskaren vräker ur sig en fråga som får mig att skratta: "Är du gangster?" Jag var lite sugen på att säga ja bara för skojs skull men är ärlig istället. "Varför inte?" undrar han och jag säger att jag är nöjd med mitt hederliga liv. "Jag är gangster. Har suttit inne fyra år." "För vad?" undrar jag. "Rån." Jaha, han verkar ju vara en annars trevlig kille så jag misstänker att missbruk och fel umgängeskretsar har tagit greppet om hans liv. När jag sedan gick till tåget så tackade han mig hjärtligt för att han fick testa min mobil och önskade mig en trevlig helg...
En rolig händelse, får jag säga, och jag var nu på hyfsat bra humör. Jag satte mig på tåget och slog upp datorn. Snart kom kontrollanten och jag drog upp biljetten. "Detta är ett laddningskvitto" sa han. Helvetes röv... När jag snackat med mobilälskaren hade jag laddat mitt resekort men blivit distraherad nog att glömma köpa biljett. Jag insåg detta och sa som det var. Lyckligtvis kunde han skriva ett inbetalningskort som jag får betala sen så jag slapp straffavgift. Jag skrattade bara åt att jag undkommit med blotta förskräckelsen.
Snart fick jag Heytell från Jocke. West Bromwich hade gjort 1-0 på Chelsea och därmed är Arsenals fjärdeplats något stabilare. Fan, allting går min väg helt plötsligt. Nu blir jag ännu mer laddad för inflyttningsfesten jag ska på ikväll, jag menar det pekar ju bara uppåt just nu. Dock finns förlusten kvar i bakhuvudet. Jag rotade i väskan efter bananen jag hade lagt i ett fack jag knappt använder. Vad hittar jag..? Ringen. Så den hittade tillbaka till slut. Med tanke på att den försvann samtidigt som vår form är det kanske ett tecken. Nu kanske formen kommer tillbaka också? Mmm, vi får väl se...nästa match är mot Häcken... :P
Jag var fruktansvärt arg och besviken efter matchen. Jag vet att mina lagkamrater känner detsamma så vi måste kämpa och slita och lära oss tills det vänder. Vi får inte tappa tron innan serien ens har börjat. Vi är duktiga fotbollsspelare, men vi har gått vilse och måste nu hitta tillbaka. Jag tänker jävlar i det inte ge mig.
Bussresan hem blev dyster till en början. Men snart började humöret återhämta sig. Tacka Arsenal för det. Segermål av RvP på övertid mot Liverpool och även om jag med min egen match i färskt minne inte kunde ställa mig upp och jubla så värmde det rejält ändå. Och nu började saker och ting gå min väg. Visst, förlusten glömmer jag inte, men det är svårt att vara arg när roliga saker händer.
Jag gick ner för att ta tåget till Helsingborg och när jag kliver in på stationen möts jag av en högljudd hälsning av en ung man, troligen ett par år yngre än mig, som är stenfull. Han och hans kompis sitter alltså i väntsalen och super. "Tjena" säger jag minst lika högljutt och går bort till biljettautomaten. Då frågar han mig vad jag har för mobil och jag säger att jag har iPhone 4. Han vill testa den för han har tydligen aldrig haft en sån fin mobil. Jag tar en kalkylerad risk när jag låter honom kika på den. Han vill spela så jag sätter igång Snake.
Han var ruskigt full, märker jag när han dör varannan sekund typ. Under tiden frågar hans kompis mig var jag är ifrån, var jag bor och vad jag gör i Varberg. Mobilälskaren vräker ur sig en fråga som får mig att skratta: "Är du gangster?" Jag var lite sugen på att säga ja bara för skojs skull men är ärlig istället. "Varför inte?" undrar han och jag säger att jag är nöjd med mitt hederliga liv. "Jag är gangster. Har suttit inne fyra år." "För vad?" undrar jag. "Rån." Jaha, han verkar ju vara en annars trevlig kille så jag misstänker att missbruk och fel umgängeskretsar har tagit greppet om hans liv. När jag sedan gick till tåget så tackade han mig hjärtligt för att han fick testa min mobil och önskade mig en trevlig helg...
En rolig händelse, får jag säga, och jag var nu på hyfsat bra humör. Jag satte mig på tåget och slog upp datorn. Snart kom kontrollanten och jag drog upp biljetten. "Detta är ett laddningskvitto" sa han. Helvetes röv... När jag snackat med mobilälskaren hade jag laddat mitt resekort men blivit distraherad nog att glömma köpa biljett. Jag insåg detta och sa som det var. Lyckligtvis kunde han skriva ett inbetalningskort som jag får betala sen så jag slapp straffavgift. Jag skrattade bara åt att jag undkommit med blotta förskräckelsen.
Snart fick jag Heytell från Jocke. West Bromwich hade gjort 1-0 på Chelsea och därmed är Arsenals fjärdeplats något stabilare. Fan, allting går min väg helt plötsligt. Nu blir jag ännu mer laddad för inflyttningsfesten jag ska på ikväll, jag menar det pekar ju bara uppåt just nu. Dock finns förlusten kvar i bakhuvudet. Jag rotade i väskan efter bananen jag hade lagt i ett fack jag knappt använder. Vad hittar jag..? Ringen. Så den hittade tillbaka till slut. Med tanke på att den försvann samtidigt som vår form är det kanske ett tecken. Nu kanske formen kommer tillbaka också? Mmm, vi får väl se...nästa match är mot Häcken... :P
torsdag 1 mars 2012
Dag 159 - En magisk helg
Februari blev ingen bra bloggmånad. Jag skrev bara fem inlägg. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag aldrig kan skylla på att jag inte har haft tid. Jag kan heller inte skylla på att jag inte haft grejer att skriva om. Ibland blir det helt enkelt bara inte av. Men nu ska jag skriva om en helg som blev så rackarns fantastisk.
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
lördag 18 februari 2012
Dag 158 - Ranelid hos Ljung
Ja, det stämmer, jag ska nu skriva om Melodifestivalen! Det går liksom inte att undvika av flera olika anledningar. För det första var ju Ranelid med. Eller ja, han är ju fortfarande i allra högsta grad med eftersom han gick till final. Björn har, som pålästa människor vet, ett förflutet som fotbollsspelare i den finaste av alla klubbar - Höganäs BK. Bara en sådan grej gör ju att jag höll en extra tumme för honom ikväll.
Jag vet inte om jag behöver säga något om låten eller uppträdandet - jag tror nog det mesta var sagt redan innan hans namn ropades upp som finalist. Har vi någonsin fått vara med om en större skräll? Men va fan, kunde Rumänien ta en andraplats med en bunke tramsiga teletubbies så förstår jag inte varför vi skulle skämmas om vi skulle skicka Ranelid. Och en sak kan jag jävlar i det garantera: denna låten kommer vi få stå ut med ett bra tag framöver! Den kommer bli en hit, var så säkra!
Ranelid lade grunden till denna triumfen långt innan han ens kom på tanken att ställa upp. Som fotbollsspelare var han väl ingen jättestjärna precis, men som författare och personlighet har han gjort sig känd för en bred publik. Jag sitter på tåget nu och här satt innan ett par pensionärer och såhär gick deras samtal:
P1: Undrar hur det gick för Ranelid. Han skulle ju vara med i den där Melodifestivalen.
P2: Ja, jag hörde det, men han kan väl inte sjunga?
P1: Nej, prata kan han ju, men inte sjunga.
Känns som att de hade stenkoll. Men de hade nog inte väntat sig en sådan skräll. Jag satt och skrattade åt Ranelid-spektaklet i Ljungs soffa. Ja, jag vet vad ni tänker - vem fan e Ljung? Men jag tror jag börjar inse vem det är. Han bjöd på mat. Som han lagade själv. Jag är imponerad. Simon, Munk och Stoffe Levi var också där. Fem grabbar, fin middag, Coca Cola, Melodifestivalen och levande ljus...
Innan idag var jag och såg HBK ute i Lerberget när de tog ännu en seger i träningsmatchen mot IFK Hässleholm. 2-1 blev det, men jag tycker vinstmarginalen borde varit lite större. Höganäs spelade stabilt och släppte bara till två målchanser på hela matchen medan de själv skapade ett flertal bra lägen. IFK imponerade inte och där har Bosse Nilsson lite att jobba med. Det var i alla fall kul att se gruestadens stolthet igen och det är fortfarande ett jäkla gott gäng.
Imorgon ska jag få sparka boll igen när Varbergs Bois åker till Värnamo för träningsmatch. Jag ska spela från start och jag är laddad som in i fucking helvete!
Jag vet inte om jag behöver säga något om låten eller uppträdandet - jag tror nog det mesta var sagt redan innan hans namn ropades upp som finalist. Har vi någonsin fått vara med om en större skräll? Men va fan, kunde Rumänien ta en andraplats med en bunke tramsiga teletubbies så förstår jag inte varför vi skulle skämmas om vi skulle skicka Ranelid. Och en sak kan jag jävlar i det garantera: denna låten kommer vi få stå ut med ett bra tag framöver! Den kommer bli en hit, var så säkra!
Ranelid lade grunden till denna triumfen långt innan han ens kom på tanken att ställa upp. Som fotbollsspelare var han väl ingen jättestjärna precis, men som författare och personlighet har han gjort sig känd för en bred publik. Jag sitter på tåget nu och här satt innan ett par pensionärer och såhär gick deras samtal:
P1: Undrar hur det gick för Ranelid. Han skulle ju vara med i den där Melodifestivalen.
P2: Ja, jag hörde det, men han kan väl inte sjunga?
P1: Nej, prata kan han ju, men inte sjunga.
Känns som att de hade stenkoll. Men de hade nog inte väntat sig en sådan skräll. Jag satt och skrattade åt Ranelid-spektaklet i Ljungs soffa. Ja, jag vet vad ni tänker - vem fan e Ljung? Men jag tror jag börjar inse vem det är. Han bjöd på mat. Som han lagade själv. Jag är imponerad. Simon, Munk och Stoffe Levi var också där. Fem grabbar, fin middag, Coca Cola, Melodifestivalen och levande ljus...
Innan idag var jag och såg HBK ute i Lerberget när de tog ännu en seger i träningsmatchen mot IFK Hässleholm. 2-1 blev det, men jag tycker vinstmarginalen borde varit lite större. Höganäs spelade stabilt och släppte bara till två målchanser på hela matchen medan de själv skapade ett flertal bra lägen. IFK imponerade inte och där har Bosse Nilsson lite att jobba med. Det var i alla fall kul att se gruestadens stolthet igen och det är fortfarande ett jäkla gott gäng.
Imorgon ska jag få sparka boll igen när Varbergs Bois åker till Värnamo för träningsmatch. Jag ska spela från start och jag är laddad som in i fucking helvete!
torsdag 16 februari 2012
Dag 157 - I love you Arsenal
Jag hoppas inte det har undgått någon att jag älskar Arsenal. Då kan ni säkert förstå också att jag just nu inte mår så jävla bra. Fy fan va besviken och ledsen jag är. Att det skulle kunna gå såhär åt helvete hade inte ens min mest pessimistiska sida kunnat tro. Jösses vad allt blev fel.
Jag kan dock inte hylla motståndarna idag. Så jävla bra var de inte. Det var Arsenal som var riktigt dåliga. Tänk om det hade varit Barca. Det hade fan blivit 10-0. På 90 minuter sköt Milan fyra skott på mål. Alla gick in. Det är ju fantastiskt bra såklart, men varför skapade de inte mer? Det var inte precis ont om ytor.
Nej, jag är grymt ledsen på mitt älskade lag. Det är så jävla hemskt att behöva genomlida något sådant här. Jag skiter i om Vermaelen har glömt hur man spelar mittback. Jag klandrar ingen om de får ett offsidemål. Jag bryr mig inte om Arteta missar en passning. Jag blir inte sur när Walcott snubblar bort bollen. Men fan vad jag hatar när spelarna inte visar hjärta.
Plocka fram din brutala vilja och inställning, Vermaelen. Sagna, kuta efter, tackla, såga, kötta bort bollen SEN kan du undra vad domaren pysslar med. Arteta, Walcott, kämpa tillbaka bollen och ta nya tag istället för att lunka hem som om allt redan är förlorat. Jag hoppas de själva förstår hur brutalt dåligt det här såg ut. Det finns inga bortförklaringar.
Nu är det bara en sak som gäller - visa i returen, inför egna supportrarna, att ni är bättre. Jag kan som hopplös optimist inte säga att det är avgjort, men det är inte långt ifrån. Jag kräver dock inget mirakel. Jag tror inte på det. Det jag tror på är att det finns en liten strimma av hopp och att hur liten den lilla strimman än är, så är den värd att kämpa för. Skulle strimman försvinna helt finns det fortfarande något att kämpa för - stolthet och upprättelse. Visa varför jag älskar Arsenal.
En sådan här kväll gör inte att jag slutar att älska mitt lag - den påminner mig, på ett smärtsamt vis, hur stark min kärlek är.
I love you Arsenal <3
Jag kan dock inte hylla motståndarna idag. Så jävla bra var de inte. Det var Arsenal som var riktigt dåliga. Tänk om det hade varit Barca. Det hade fan blivit 10-0. På 90 minuter sköt Milan fyra skott på mål. Alla gick in. Det är ju fantastiskt bra såklart, men varför skapade de inte mer? Det var inte precis ont om ytor.
Nej, jag är grymt ledsen på mitt älskade lag. Det är så jävla hemskt att behöva genomlida något sådant här. Jag skiter i om Vermaelen har glömt hur man spelar mittback. Jag klandrar ingen om de får ett offsidemål. Jag bryr mig inte om Arteta missar en passning. Jag blir inte sur när Walcott snubblar bort bollen. Men fan vad jag hatar när spelarna inte visar hjärta.
Plocka fram din brutala vilja och inställning, Vermaelen. Sagna, kuta efter, tackla, såga, kötta bort bollen SEN kan du undra vad domaren pysslar med. Arteta, Walcott, kämpa tillbaka bollen och ta nya tag istället för att lunka hem som om allt redan är förlorat. Jag hoppas de själva förstår hur brutalt dåligt det här såg ut. Det finns inga bortförklaringar.
Nu är det bara en sak som gäller - visa i returen, inför egna supportrarna, att ni är bättre. Jag kan som hopplös optimist inte säga att det är avgjort, men det är inte långt ifrån. Jag kräver dock inget mirakel. Jag tror inte på det. Det jag tror på är att det finns en liten strimma av hopp och att hur liten den lilla strimman än är, så är den värd att kämpa för. Skulle strimman försvinna helt finns det fortfarande något att kämpa för - stolthet och upprättelse. Visa varför jag älskar Arsenal.
En sådan här kväll gör inte att jag slutar att älska mitt lag - den påminner mig, på ett smärtsamt vis, hur stark min kärlek är.
I love you Arsenal <3
lördag 11 februari 2012
Dag 156 - In the Skåne of my life
Jag sitter nu på spelarbussen på väg till Landskrona där vi ska möta den stadens svartvita stolthet. Jag tittar ut genom fönstret och ser att vi befinner oss mellan Ängelholm och Helsingborg på en väg som är minst sagt bekant för mig. Det är klart jag saknar Skåne. Jag menar, Helsingborg, Rydebäck, Höganäs BK...här är så många underbara saker. Min familj är här, många av mina underbara vänner likaså. Vi passerar Erikslund och minnen av samlingar vi hade där med HBK får mig att känna samma känslor som då: förväntningar inför match, spelsuget, glädjen.
Nu spelar jag i ett annat fantastiskt lag. Vi kämpar tillsammans för att lyckas i Superettan kommande säsong, som nykomlingar. Vi har mycket hårt jobb framför oss och det är grymt motiverande. Vi möter idag alltså Landskrona BoIS, morsans favoritlag, och en klubb som varit etablerad högt upp i seriesystemet i många år. Det lär bli en riktigt svår match, men efter vår blygsamma insats förra helgen så tror jag det är många som är revanschsugna. Jag själv är grymt sugen nu. Jag börjar ju på bänken idag, men förhoppningsvis får jag också springa av mig rejält så småningom.
Jag vill också gratulera slisk-David på födelsedagen. Jag ska ikväll vara sliskigare än honom - en utmaning som heter duga!
Nu spelar jag i ett annat fantastiskt lag. Vi kämpar tillsammans för att lyckas i Superettan kommande säsong, som nykomlingar. Vi har mycket hårt jobb framför oss och det är grymt motiverande. Vi möter idag alltså Landskrona BoIS, morsans favoritlag, och en klubb som varit etablerad högt upp i seriesystemet i många år. Det lär bli en riktigt svår match, men efter vår blygsamma insats förra helgen så tror jag det är många som är revanschsugna. Jag själv är grymt sugen nu. Jag börjar ju på bänken idag, men förhoppningsvis får jag också springa av mig rejält så småningom.
Jag vill också gratulera slisk-David på födelsedagen. Jag ska ikväll vara sliskigare än honom - en utmaning som heter duga!
onsdag 8 februari 2012
Dag 155 - Det går bra nu
Det är nu en vecka sedan jag flyttade in i min nya lägenhet i Varberg. Jag körde runt i nordvästra Skåne och köpte och hämtade upp saker med en skåpbil från Hertz. När Jocke slutat jobba blev han min flyttgubbe och trots att radion på skåpbilen inte fungerade, och det därmed inte blev någon discoskåpbil, så hade vi det trevligt hela vägen upp till Varberg och tillbaka. Men allt gick ju inte riktigt som planerat. Sängen och soffan gick inte att få upp för den trånga trappuppgången. Katastrof!
Min nya, stora, härliga säng blev oanvändbar, liksom soffan. Vad skulle jag ta mig till? Vad var det här för lägenhet som man inte kunde ta in ordentliga möbler i? Men problemen slutade inte där. Jag fick se det nya "köket" där jag alltså skulle laga mat etc. Det var en vask och två spisplattor med ett minikylskåp och ett soputrymme under. Det var allt. Exakt allt. Ingen ugn. Ingen fläkt. Inga köksskåp och lådor. Kylskåpet var så litet att jag fyllde det till bristningsgränsen med resterna från den gamla lägenheten och frysfacket var inte mycket större än en skolåda. Skulle jag bo såhär?
Jag pratade med hyresvärden och det enda hon hade planerat var att fixa fläkt och sätta upp två köksskåp över vasken/spisen. Dagen efter ringde jag till ett par personer inom klubben, som hade fixat lägenheten till mig, och till slut hamnade jag hos den nya klubbchefen, Fredrik Molin. När jag förklarade situationen blev han rent ut sagt chockad. Han lovade direkt att problemen skulle lösas, men eftersom detta var nyheter för honom så skulle han återkomma med en plan. Och det gjorde han.
Jag fick tillåtelse att hyra en skåpbil och köra och köpa mig en säng jag kunde trivas med. Så jag hyrde en skåpbil på studs och körde till Ikea utanför Göteborg. Jag tog med mig sängdelarna jag köpt på Ikea och bytte dem mot nya. Istället för en 140-säng tog jag en 2x80-säng. Så den biten löste sig galant. Molin har nu också fixat en ugn till mig som de ska sätta in i veckan och jag ska själv få välja ut en kyl/frys-lösning som passar mig. Med andra ord så kommer köket snart vara i ordning. Om hyresvärden sätter in fläkten alltså.
Så nu är det väl snart bara en soffa som återstår och det skulle jag också få en. Så det blir nog asbra. Nu när jag har börjat komma i ordning så har jag också börjat trivas. Igår köpte jag en tv - en Samsung 40" lcd med full HD för bara 2990kr. Jag kan nu börja slappna av igen och jag måste bara tacka Fredrik Molin och Varbergs Bois som löst detta på ett väldigt snabbt och bra sätt. Nu är det full fokus på fotbollen som gäller och jag är grymt jävla motiverad!
På lördag möter vi Landskrona Bois i en träningsmatch, nere i Landskrona. Sedan blir det fest i Helsingborg. Butterfly fyller år. Utan sk.
Funderar på Playstation 3...
Ullared snart...?
Okey, take care, bye bye then
Min nya, stora, härliga säng blev oanvändbar, liksom soffan. Vad skulle jag ta mig till? Vad var det här för lägenhet som man inte kunde ta in ordentliga möbler i? Men problemen slutade inte där. Jag fick se det nya "köket" där jag alltså skulle laga mat etc. Det var en vask och två spisplattor med ett minikylskåp och ett soputrymme under. Det var allt. Exakt allt. Ingen ugn. Ingen fläkt. Inga köksskåp och lådor. Kylskåpet var så litet att jag fyllde det till bristningsgränsen med resterna från den gamla lägenheten och frysfacket var inte mycket större än en skolåda. Skulle jag bo såhär?
Jag pratade med hyresvärden och det enda hon hade planerat var att fixa fläkt och sätta upp två köksskåp över vasken/spisen. Dagen efter ringde jag till ett par personer inom klubben, som hade fixat lägenheten till mig, och till slut hamnade jag hos den nya klubbchefen, Fredrik Molin. När jag förklarade situationen blev han rent ut sagt chockad. Han lovade direkt att problemen skulle lösas, men eftersom detta var nyheter för honom så skulle han återkomma med en plan. Och det gjorde han.
Jag fick tillåtelse att hyra en skåpbil och köra och köpa mig en säng jag kunde trivas med. Så jag hyrde en skåpbil på studs och körde till Ikea utanför Göteborg. Jag tog med mig sängdelarna jag köpt på Ikea och bytte dem mot nya. Istället för en 140-säng tog jag en 2x80-säng. Så den biten löste sig galant. Molin har nu också fixat en ugn till mig som de ska sätta in i veckan och jag ska själv få välja ut en kyl/frys-lösning som passar mig. Med andra ord så kommer köket snart vara i ordning. Om hyresvärden sätter in fläkten alltså.
Så nu är det väl snart bara en soffa som återstår och det skulle jag också få en. Så det blir nog asbra. Nu när jag har börjat komma i ordning så har jag också börjat trivas. Igår köpte jag en tv - en Samsung 40" lcd med full HD för bara 2990kr. Jag kan nu börja slappna av igen och jag måste bara tacka Fredrik Molin och Varbergs Bois som löst detta på ett väldigt snabbt och bra sätt. Nu är det full fokus på fotbollen som gäller och jag är grymt jävla motiverad!
På lördag möter vi Landskrona Bois i en träningsmatch, nere i Landskrona. Sedan blir det fest i Helsingborg. Butterfly fyller år. Utan sk.
Funderar på Playstation 3...
Ullared snart...?
Okey, take care, bye bye then
söndag 5 februari 2012
Dag 154 - Tummen suger
Här hade jag tänkt skriva ett lite längre inlägg. Men jag skadade tummen på matchen idag så det är för jävla jobbigt att skriva. Det är väl bara en stukning, men det gör tillräckligt ont minsta millimeter jag rör den för att jag ska låta bli. Matchen förlorade vi, mot Öster, med 1-0.
Jag hade annars tänkt berätta lite hur min vecka har varit med alla turerna kring den nya lägenheten, men jag sparar det. Istället nöjer jag mig med att skriva att jag älskar min nya säng. Så pass mycket att jag inte kommer låta vem som helst sova där.
Jag ska köpa tv också. Det blir ett svårt beslut...
Zlatan fick rött kort idag. Men alla som älskar honom tycker ju bara det är coolt. Han är liksom kung ändå.
Jag har haft Loreens låt på huvudet hela dagen. Betyder det att den är bra eller dålig? I det här fallet: bra.
Det var allt från mitt pekfinger. Puss o kram
Jag hade annars tänkt berätta lite hur min vecka har varit med alla turerna kring den nya lägenheten, men jag sparar det. Istället nöjer jag mig med att skriva att jag älskar min nya säng. Så pass mycket att jag inte kommer låta vem som helst sova där.
Jag ska köpa tv också. Det blir ett svårt beslut...
Zlatan fick rött kort idag. Men alla som älskar honom tycker ju bara det är coolt. Han är liksom kung ändå.
Jag har haft Loreens låt på huvudet hela dagen. Betyder det att den är bra eller dålig? I det här fallet: bra.
Det var allt från mitt pekfinger. Puss o kram
måndag 30 januari 2012
Dag 153 - Snart flytt
Jaha då har det gått en vecka sedan mitt senaste inlägg. Verkar som att min inspiration inte riktigt är på topp. Vad har då hänt senaste veckan? Egenkligen inte speciellt mycket, om jag ska vara ärlig. Inte något ovanligt i alla fall. Det har varit samma gamla visa. Inte för att det är något tråkigt med det - jag har haft jävligt roligt.
Det som har varit mindre kul är förkylningen jag går runt med. Den vill fa-an inte släppa och den hindrar mig från att träna. Jag vill så helvetes gärna träna för fullt igen så det är frustrerande att jag vaknar varenda jävla morgon utan att det känns bättre. I början försökte jag ändå träna så gott jag kunde, men till slut blev det bara värre så nu avstår jag helt tills jag känner mig frisk igen.
Nu missade jag vår första träningsmatch i helgen. Vi mötte nyblivna division 1-laget Gauthiod och det blev en lätt start på träningsmatchandet. Seger blev det, med 5-1, och det var tydlig klasskillnad. Kunde faktiskt blivit större siffror och det känns dessutom lite onödigt att vi slog av på takten så pass mycket på slutet så att de fick kontra in ett mål också. Men jag antar att vi får vara nöjda med både spel och resultat. Vi förde matchen hela tiden och skapade många chanser även om det såklart finns massor med grejer att förbättra. Det lär bli mer intressant på söndag när vi möter Öster.
På onsdag är det tänkt att jag ska flytta in i min nya lägenhet. Jag har visserligen dålig koll på om de har blivit klara med den än, men de har ju sagt att den skulle bli klar till den 1 februari så det räknar jag med. Då har jag tänkt ägna hela dagen åt att köpa och samla ihop möbler som finns lite varstans och köra upp dem till Varberg i en skåpbil från Hertz. Det är redan flera vänliga själar som har bidragit med möbler till mig, men om det är någon mer som har något som ligger och skräpar så hör av er.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få en egen lya - min första alldeles egna lägenhet. Och det är jag som bestämmer precis hur där ska se ut! Sen blir det väl inflyttningsfest också så småningom...
Det som har varit mindre kul är förkylningen jag går runt med. Den vill fa-an inte släppa och den hindrar mig från att träna. Jag vill så helvetes gärna träna för fullt igen så det är frustrerande att jag vaknar varenda jävla morgon utan att det känns bättre. I början försökte jag ändå träna så gott jag kunde, men till slut blev det bara värre så nu avstår jag helt tills jag känner mig frisk igen.
Nu missade jag vår första träningsmatch i helgen. Vi mötte nyblivna division 1-laget Gauthiod och det blev en lätt start på träningsmatchandet. Seger blev det, med 5-1, och det var tydlig klasskillnad. Kunde faktiskt blivit större siffror och det känns dessutom lite onödigt att vi slog av på takten så pass mycket på slutet så att de fick kontra in ett mål också. Men jag antar att vi får vara nöjda med både spel och resultat. Vi förde matchen hela tiden och skapade många chanser även om det såklart finns massor med grejer att förbättra. Det lär bli mer intressant på söndag när vi möter Öster.
På onsdag är det tänkt att jag ska flytta in i min nya lägenhet. Jag har visserligen dålig koll på om de har blivit klara med den än, men de har ju sagt att den skulle bli klar till den 1 februari så det räknar jag med. Då har jag tänkt ägna hela dagen åt att köpa och samla ihop möbler som finns lite varstans och köra upp dem till Varberg i en skåpbil från Hertz. Det är redan flera vänliga själar som har bidragit med möbler till mig, men om det är någon mer som har något som ligger och skräpar så hör av er.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få en egen lya - min första alldeles egna lägenhet. Och det är jag som bestämmer precis hur där ska se ut! Sen blir det väl inflyttningsfest också så småningom...
måndag 23 januari 2012
Dag 152 - Fredag
Jag är lite seg med bloggandet nuförtiden. Vet inte vad det beror på. Jag började skriva i fredags men blev inte färdig och nu blir det alltså ett fredagsinlägg på en måndag.
Jag gillar fredagar mycket för att de har en så positiv effekt på folk. Många avslutar en tuff arbetsvecka på fredagen och utstrålar glädje. Det syns inte minst på facebook där det dyker upp en massa lyckliga statusar. Det ska bli ledigt, det ska bli mys, det ska bli fest. Nu har jag ju inte ett vanligt jobb så fredagarna är inte riktigt lika speciella för mig. Fast jag har världens bästa jobb och mycket ledighet ändå så det gör ju inte mig något. Jag har dessutom lätt att glädjas med andra.
I fredags kunde jag inte träna för jag var kraftigt förkyld även om jag blivit av med febern. Så jag gick hem till lägenheten i Varberg och hade några timmar att underhålla mig själv innan läggdags. Nu är det ju så att jag inte har TV eller dator där så jag försöker hela tiden komma på roliga grejer att hitta på. Jag har börjat läsa en del. Fick ju Zlatan-boken i julklapp så den har jag börjat på. Har börjat på en annan bok också som ska ge mig mentala superkrafter. Har inte kommit så långt i den, men den verkar synnerligen intressant.
Men jag hade nu släpat med min gitarr upp till Varberg. Den har ju tyvärr stått oanvänd ett bra tag, så den var ostämd och jag kan inte stämma utan stämmaren. Men då hörde jag en stämma i mitt huvud som sa "använd mobilen!" Det ska jag göra, tänkte jag bestämt och hittade en stämmare i appstore. Med hjälp av den stämde jag gitarren så den lät som den skulle. Jag hittade ett par andra smarta appar också som kunde lära mig spela. Kvällen var räddad och jag satt med min gitarr och plinkade tills jag fick ont i fingrarna. Jag har verkligen fått tillbaka suget att spela nu så när jag har tid över i Varberg igen så vet jag exakt vad jag ska göra!
Förhoppningsvis lär jag mig till slut att spela ordentligt och då kan jag väl bjuda på en melodi eller två...
Jag gillar fredagar mycket för att de har en så positiv effekt på folk. Många avslutar en tuff arbetsvecka på fredagen och utstrålar glädje. Det syns inte minst på facebook där det dyker upp en massa lyckliga statusar. Det ska bli ledigt, det ska bli mys, det ska bli fest. Nu har jag ju inte ett vanligt jobb så fredagarna är inte riktigt lika speciella för mig. Fast jag har världens bästa jobb och mycket ledighet ändå så det gör ju inte mig något. Jag har dessutom lätt att glädjas med andra.
I fredags kunde jag inte träna för jag var kraftigt förkyld även om jag blivit av med febern. Så jag gick hem till lägenheten i Varberg och hade några timmar att underhålla mig själv innan läggdags. Nu är det ju så att jag inte har TV eller dator där så jag försöker hela tiden komma på roliga grejer att hitta på. Jag har börjat läsa en del. Fick ju Zlatan-boken i julklapp så den har jag börjat på. Har börjat på en annan bok också som ska ge mig mentala superkrafter. Har inte kommit så långt i den, men den verkar synnerligen intressant.
Men jag hade nu släpat med min gitarr upp till Varberg. Den har ju tyvärr stått oanvänd ett bra tag, så den var ostämd och jag kan inte stämma utan stämmaren. Men då hörde jag en stämma i mitt huvud som sa "använd mobilen!" Det ska jag göra, tänkte jag bestämt och hittade en stämmare i appstore. Med hjälp av den stämde jag gitarren så den lät som den skulle. Jag hittade ett par andra smarta appar också som kunde lära mig spela. Kvällen var räddad och jag satt med min gitarr och plinkade tills jag fick ont i fingrarna. Jag har verkligen fått tillbaka suget att spela nu så när jag har tid över i Varberg igen så vet jag exakt vad jag ska göra!
Förhoppningsvis lär jag mig till slut att spela ordentligt och då kan jag väl bjuda på en melodi eller två...
torsdag 19 januari 2012
Dag 151 - Abidabidal
Igår var det dags för ännu ett möte mellan de spanska storheterna. Real Madrid tog emot Barcelona i spanska hufvudstaden och det slutade inte helt oväntat med Barca-seger. Nu hade det ju varit lätt för mig som gillar Barca och ogillar Real att skriva en massa kaxiga och hånfulla saker, men jag tror jag avstår från det. Jag ska istället göra en liten, hyfsat diplomatisk, analys av matchen - för jag vill ju inte provocera.
Real gjorde ju 1-0 tidigt i matchen och många, inklusive TV4 Sports kommentator, hyllade Mourinhos genialiska strategi. Okej, det var säkerligen ett väldigt medvetet val att låta Ronaldo fiska efter kontringar på Dani Alves kant, men om det är ett genidrag eller en ren självklarhet låter jag vara osagt. Däremot kan jag konstatera att det var en målvaktstavla att släppa in det skottet. Men ni som vill hylla Ronaldos prestation istället, gör det.
Nu var ju såklart Real nöjda och gick ner i försvarsställning. Det får man göra. Gör man det på rätt sätt kan det rentav betraktas som smart, speciellt mot Barca som man helst inte ska ge för stora ytor. Men jag tycker inte att Real gjorde det riktigt bra. Barca fick ett lite för stort övertag och Real misslyckades alltsomoftast totalt med sina omställningar. Men Barca var lite oskärpta i avgörande lägen, plus att de hade lite oflyt, så 1-0 stod sig halvleken ut.
Inget av lagen ändrade något inför andra halvlek. Barca fortsatte sin vanliga stil och litade på att chanserna skulle komma och Real fortsatte försvara sin ledning. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att Real kändes så ofarliga. De borde vara ett större hot när de vinner boll, men någonting saknades, kanske en kreativ mittfältare? Barca kunde vinna tillbaka bollen snabbt och lätt nästan hela tiden och fick därmed ett ofantligt bollinnehav på 73%. Jo, jag vet, Real behöver inte ha mest boll för att vinna, men en av följderna blev att Barca fick många hörnor - och på en hörna blev det mål. Puyol!!
En annan konsekvens av att man knappt får låna bollen är att man lätt blir frustrerad. Nu är ju Pepe lite av ett psykfall redan från början, och nu började det rinna över för honom. Utan att ta till stora ord kan vi väl tillsammans konstatera att Real bör vara glada att de slapp avsluta matchen med tio man. Men Barca behövde inte ett numerärt överläge för att vinna. Messi, som gjorde en i övrigt rätt slätstruken insats, fick för mycket tid och hittade med en delikat framspelning framstormande Abidal som mycket behärskat rullade bollen i mål. Det var ett mål som visade på en hel del brister i Reals försvar och som får mig att undra om Real verkligen lämpar sig för Mourinhos klassiska köttmurstaktik.
Nu spelade Barca av matchen utan några större bekymmer och har ett ypperligt fint utgångsläge inför returen. Nu ska jag inte säga att Real inte skapade någonting alls i andra halvlek, för det gjorde de ju. De skapade en chans, och jag vet att en chans kan räcka. Men nackdelen med att bara skapa en chans är att om man missar den så har man inga fler...och det var precis det som hände. Så Barcelona vann. Igen. Och jag säger inte att Mourinhos taktik var fel. Men om nu Real är ungefär likvärdiga med Barca, vilket ligatabellen antyder, varför har då Mourinho så förbannat svårt att leda sitt lag till seger mot ärkerivalen? Han kan väl inte ha otur varenda jävla match??
Jag läste någonstans att detta var Abidals blott fjärde mål i proffskarriären. Abidabidal!!!
Real gjorde ju 1-0 tidigt i matchen och många, inklusive TV4 Sports kommentator, hyllade Mourinhos genialiska strategi. Okej, det var säkerligen ett väldigt medvetet val att låta Ronaldo fiska efter kontringar på Dani Alves kant, men om det är ett genidrag eller en ren självklarhet låter jag vara osagt. Däremot kan jag konstatera att det var en målvaktstavla att släppa in det skottet. Men ni som vill hylla Ronaldos prestation istället, gör det.
Nu var ju såklart Real nöjda och gick ner i försvarsställning. Det får man göra. Gör man det på rätt sätt kan det rentav betraktas som smart, speciellt mot Barca som man helst inte ska ge för stora ytor. Men jag tycker inte att Real gjorde det riktigt bra. Barca fick ett lite för stort övertag och Real misslyckades alltsomoftast totalt med sina omställningar. Men Barca var lite oskärpta i avgörande lägen, plus att de hade lite oflyt, så 1-0 stod sig halvleken ut.
Inget av lagen ändrade något inför andra halvlek. Barca fortsatte sin vanliga stil och litade på att chanserna skulle komma och Real fortsatte försvara sin ledning. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att Real kändes så ofarliga. De borde vara ett större hot när de vinner boll, men någonting saknades, kanske en kreativ mittfältare? Barca kunde vinna tillbaka bollen snabbt och lätt nästan hela tiden och fick därmed ett ofantligt bollinnehav på 73%. Jo, jag vet, Real behöver inte ha mest boll för att vinna, men en av följderna blev att Barca fick många hörnor - och på en hörna blev det mål. Puyol!!
En annan konsekvens av att man knappt får låna bollen är att man lätt blir frustrerad. Nu är ju Pepe lite av ett psykfall redan från början, och nu började det rinna över för honom. Utan att ta till stora ord kan vi väl tillsammans konstatera att Real bör vara glada att de slapp avsluta matchen med tio man. Men Barca behövde inte ett numerärt överläge för att vinna. Messi, som gjorde en i övrigt rätt slätstruken insats, fick för mycket tid och hittade med en delikat framspelning framstormande Abidal som mycket behärskat rullade bollen i mål. Det var ett mål som visade på en hel del brister i Reals försvar och som får mig att undra om Real verkligen lämpar sig för Mourinhos klassiska köttmurstaktik.
Nu spelade Barca av matchen utan några större bekymmer och har ett ypperligt fint utgångsläge inför returen. Nu ska jag inte säga att Real inte skapade någonting alls i andra halvlek, för det gjorde de ju. De skapade en chans, och jag vet att en chans kan räcka. Men nackdelen med att bara skapa en chans är att om man missar den så har man inga fler...och det var precis det som hände. Så Barcelona vann. Igen. Och jag säger inte att Mourinhos taktik var fel. Men om nu Real är ungefär likvärdiga med Barca, vilket ligatabellen antyder, varför har då Mourinho så förbannat svårt att leda sitt lag till seger mot ärkerivalen? Han kan väl inte ha otur varenda jävla match??
Jag läste någonstans att detta var Abidals blott fjärde mål i proffskarriären. Abidabidal!!!
lördag 14 januari 2012
Dag 150 - En god läsk
Som de flesta som känner mig vet så har jag en viss kärlek till läsk i allmänhet och till Coca Cola i synnerhet. Just mitt förhållande till Coca har av vissa beskrivits som en besatthet, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Det måste ju inte alltid vara Coca, andra favoriter är Champis och Kalle Sprätt. Sedan jag tog steget från Höganäs BK till Varbergs Bois har jag stiftat närmare bekantskap med en apelsinläsk som kanske inte riktigt har samma stjärnstatus som Fanta och Zingo - men det betyder inte att den smakar sämre. Snarare tvärtom, vill jag säga.
Det är Loranga jag pratar om. Den finns alltid i kylen i omklädningsrummet och när jag första gången stod där och insåg att Cuba Cola var det andra alternativet så blev valet ganska lätt. Nu har jag insett att jag typ alltid hade valt Loranga även om där hade funnits tungviktsalternativ som Sprite, Fanta och Zingo. Jag har alltså funnit ännu en favorit. Nu står jag dock inför ett svårt val - ska jag börja köpa Loranga privat också och använda som måltids- och festdryck, eller ska jag låta Loranga vara associerat med den där härliga känslan när man sätter sig ner efter ett tufft träningspass och låter törsten släckas? Ett väldigt svårt val...
När jag festar har läsken en väldigt viktig uppgift. Det är den som ska få mig full. Eftersom jag inte dricker mig full på alkohol så litar jag på att läsken kan få mig i den sinnesstämning jag behöver för att kunna släppa loss och ha riktigt roligt. Oftast blir det ju Coca som får dra det tunga lasset, men det klarar denna gudadryck galant. En Cocafylla är inte att leka med! Förra helgen var inget undantag. Tack vare Cocan, med viss hjälp av lite Sprite, fick jag till en präktig jävla läskfylla och innan jag visste ordet av det så dansade jag på bordet på Utposten! Det var en väldigt speciell kväll när jag och min Skärgårdskamrat var på Utposten från elva ända till de stängde klockan två. Anmärkningsvärt med tanke på att vi bara brukar använda Utposten som ett mellanlandningsställe. Men vi hade så jäkla kul med folket vi träffade där och musiken var precis i vår smak, så varför skulle vi då gå därifrån?
Till slut blev vi ju tvungna och då tappade vi flytet. Skärgården, som ännu en gång hade fyllt våra hjärtan, försvann och vi kom inte ens in på Cardinal. Vakten hade en fis på tvären eller nåt för han sa att Jocke var för full - det var han inte. Väldigt märkligt, men det är bara dumt att tjafsa med en sån idiot, så vi drog vidare. Vi hade ganska kul, men vi var inte nöjda med det, så vi gick och sökte efter en sista glädjekick, en sista sjuk händelse så vi kunde åka hem med humöret på topp. Vi var på Knutan och började så sakta tappa hoppet - då hände det!
In på Knutan kom ett gäng ungdomar. Jag såg en kille i gänget och sa helt spontant "han är säkert från Bjuv." Jocke reagerade direkt och sa att han hade tänkt exakt samma sak så vi bestämde oss för att gå och fråga. Självklart hade vi rätt. Så då kom vår följdfråga: "Känner du Vasken?" Varför vi använder smeknamnet Vasken istället för HBK-legendens riktiga namn, det vet jag inte. Lite dumt kanske eftersom det endast är i HBK-kretsar han kallas Vasken. Men svaret vi fick chockade oss. "Ja det är min bror." Sen skrattade han det där lustiga skrattet som han uppenbarligen har lärt sig av sin bror. Vi kunde fan knappt tro det var sant. Vi har aldrig träffat människan förr, men vårt undermedvetna såg likheten och fick oss att tänka på Bjuv. Vi tog ett foto med legendens brorsa och begav oss sedan hem nöjda som in i helvete. Vi bad om en sista sjuk händelse och vi fick den!
Det är Loranga jag pratar om. Den finns alltid i kylen i omklädningsrummet och när jag första gången stod där och insåg att Cuba Cola var det andra alternativet så blev valet ganska lätt. Nu har jag insett att jag typ alltid hade valt Loranga även om där hade funnits tungviktsalternativ som Sprite, Fanta och Zingo. Jag har alltså funnit ännu en favorit. Nu står jag dock inför ett svårt val - ska jag börja köpa Loranga privat också och använda som måltids- och festdryck, eller ska jag låta Loranga vara associerat med den där härliga känslan när man sätter sig ner efter ett tufft träningspass och låter törsten släckas? Ett väldigt svårt val...
När jag festar har läsken en väldigt viktig uppgift. Det är den som ska få mig full. Eftersom jag inte dricker mig full på alkohol så litar jag på att läsken kan få mig i den sinnesstämning jag behöver för att kunna släppa loss och ha riktigt roligt. Oftast blir det ju Coca som får dra det tunga lasset, men det klarar denna gudadryck galant. En Cocafylla är inte att leka med! Förra helgen var inget undantag. Tack vare Cocan, med viss hjälp av lite Sprite, fick jag till en präktig jävla läskfylla och innan jag visste ordet av det så dansade jag på bordet på Utposten! Det var en väldigt speciell kväll när jag och min Skärgårdskamrat var på Utposten från elva ända till de stängde klockan två. Anmärkningsvärt med tanke på att vi bara brukar använda Utposten som ett mellanlandningsställe. Men vi hade så jäkla kul med folket vi träffade där och musiken var precis i vår smak, så varför skulle vi då gå därifrån?
Till slut blev vi ju tvungna och då tappade vi flytet. Skärgården, som ännu en gång hade fyllt våra hjärtan, försvann och vi kom inte ens in på Cardinal. Vakten hade en fis på tvären eller nåt för han sa att Jocke var för full - det var han inte. Väldigt märkligt, men det är bara dumt att tjafsa med en sån idiot, så vi drog vidare. Vi hade ganska kul, men vi var inte nöjda med det, så vi gick och sökte efter en sista glädjekick, en sista sjuk händelse så vi kunde åka hem med humöret på topp. Vi var på Knutan och började så sakta tappa hoppet - då hände det!
In på Knutan kom ett gäng ungdomar. Jag såg en kille i gänget och sa helt spontant "han är säkert från Bjuv." Jocke reagerade direkt och sa att han hade tänkt exakt samma sak så vi bestämde oss för att gå och fråga. Självklart hade vi rätt. Så då kom vår följdfråga: "Känner du Vasken?" Varför vi använder smeknamnet Vasken istället för HBK-legendens riktiga namn, det vet jag inte. Lite dumt kanske eftersom det endast är i HBK-kretsar han kallas Vasken. Men svaret vi fick chockade oss. "Ja det är min bror." Sen skrattade han det där lustiga skrattet som han uppenbarligen har lärt sig av sin bror. Vi kunde fan knappt tro det var sant. Vi har aldrig träffat människan förr, men vårt undermedvetna såg likheten och fick oss att tänka på Bjuv. Vi tog ett foto med legendens brorsa och begav oss sedan hem nöjda som in i helvete. Vi bad om en sista sjuk händelse och vi fick den!
onsdag 11 januari 2012
Dag 149 - The return of the king
Som jag kämpade i måndags. Kämpade, kämpade och kämpade ännu mer. Ja, du hade väl fyspass då, tänker ni...men det är inte det jag syftar på i det här fallet. Nej, grejen var ju att en sann legendar åter skulle beträda Emirates gröna matta - i rätt matchdress dessutom. Thierry Henry satt på bänken i Arsenals FA-cupmatch mot Leeds och förväntades göra comeback. Så vad kämpade jag med?
Jo, jag ville förstås se matchen. Och där satt jag i lägenheten i Varberg med varken rätt kanal på TVn eller en internetuppkoppling på datorn. Så jag fick alltså dela iPhonens 3G-anslutning (som inte har speciellt bra täckning just där) med datorn och därifrån försöka hitta en stream. Inte svårt att hitta en stream - otroligt svårt att hitta en stream som fungerade, inte hackade pga den dåliga anslutningen och dessutom ändå var i så pass bra upplösning att man kunde se bollen.
I en halvtimme kämpade jag. Men jag lyckades till slut - och det tackar jag högre makter för. Hela andra halvlek fick jag se. Arsenal dominerade såklart, men det såg ut att saknas något liksom. En målgörare kanske? Kanske. En sådan fanns ju på bänken. Eller? Klockan tickade upp mot 68 minuter när han gjorde storslagen entré. Publiken stod upp och hyllade Henry som såg extremt taggad ut. Avblåst för offside - någon slog passningen för sent. Enkelt tillbakaspel - publiken jublade.
Henry hade varit på planen i tio minuter när ett stycke magi bländade våra hjärtan. Song fick bollen på offensiv planhalva, tog beslutsamt några steg framåt och ville skapa något. Precis när man trodde att han skulle tvingas vända tillbaka såg han luckan. Passningen var perfekt både i riktning och i kraft, bollen skar genom Leeds backlinje som en laserstråle hade skurit genom Bond om bara Goldfingers medhjälpare hade spänt fast honom ordentligt och, viktigast av allt, den gick till rätt medspelare.
Henry hade befunnit sig långt ner på vänsterkanten vid ett inkast och lunkade tillbaka snett inåt i planen. Han var offside när Song fick bollen men tog några smygande lätta steg upp på rätt sida, sträckte ut armarna som tecken på att han var spelbar och löpte i exakt rätt ögonblick. Han fick bollen bakom backlinjen i luckan mellan ytterback och mittback, tog emot den och lade den till rätta med en och samma touch och smekte sedan in den i bortre burgaveln med en klassisk Henry-knorr. Priceless.
Jublet visste inga gränser, inte för Henry, inte för publiken, inte för mig. Två timmars fyspass var som bortblåst ur kroppen och jag ville för en stund bara ut och sparka på en bolljävel. Hur fan kunde detta hända? Helt plötsligt var han tillbaka och det var som att han aldrig lämnat. Flashbacks från hans storhetstid blixtrade till framför mina ögon. Jag vet att han inte är samma spelare som han var och det är dumt att förvänta sig att han ska prestera lika bra som förr. Men för den kvällen var han det. Exakt samma. It's a kind of magic.
Jo, jag ville förstås se matchen. Och där satt jag i lägenheten i Varberg med varken rätt kanal på TVn eller en internetuppkoppling på datorn. Så jag fick alltså dela iPhonens 3G-anslutning (som inte har speciellt bra täckning just där) med datorn och därifrån försöka hitta en stream. Inte svårt att hitta en stream - otroligt svårt att hitta en stream som fungerade, inte hackade pga den dåliga anslutningen och dessutom ändå var i så pass bra upplösning att man kunde se bollen.
I en halvtimme kämpade jag. Men jag lyckades till slut - och det tackar jag högre makter för. Hela andra halvlek fick jag se. Arsenal dominerade såklart, men det såg ut att saknas något liksom. En målgörare kanske? Kanske. En sådan fanns ju på bänken. Eller? Klockan tickade upp mot 68 minuter när han gjorde storslagen entré. Publiken stod upp och hyllade Henry som såg extremt taggad ut. Avblåst för offside - någon slog passningen för sent. Enkelt tillbakaspel - publiken jublade.
Henry hade varit på planen i tio minuter när ett stycke magi bländade våra hjärtan. Song fick bollen på offensiv planhalva, tog beslutsamt några steg framåt och ville skapa något. Precis när man trodde att han skulle tvingas vända tillbaka såg han luckan. Passningen var perfekt både i riktning och i kraft, bollen skar genom Leeds backlinje som en laserstråle hade skurit genom Bond om bara Goldfingers medhjälpare hade spänt fast honom ordentligt och, viktigast av allt, den gick till rätt medspelare.
Henry hade befunnit sig långt ner på vänsterkanten vid ett inkast och lunkade tillbaka snett inåt i planen. Han var offside när Song fick bollen men tog några smygande lätta steg upp på rätt sida, sträckte ut armarna som tecken på att han var spelbar och löpte i exakt rätt ögonblick. Han fick bollen bakom backlinjen i luckan mellan ytterback och mittback, tog emot den och lade den till rätta med en och samma touch och smekte sedan in den i bortre burgaveln med en klassisk Henry-knorr. Priceless.
Jublet visste inga gränser, inte för Henry, inte för publiken, inte för mig. Två timmars fyspass var som bortblåst ur kroppen och jag ville för en stund bara ut och sparka på en bolljävel. Hur fan kunde detta hända? Helt plötsligt var han tillbaka och det var som att han aldrig lämnat. Flashbacks från hans storhetstid blixtrade till framför mina ögon. Jag vet att han inte är samma spelare som han var och det är dumt att förvänta sig att han ska prestera lika bra som förr. Men för den kvällen var han det. Exakt samma. It's a kind of magic.
fredag 6 januari 2012
Dag 148 - Premiären
Jag vaknade med en sådan underbar känsla i morse. Den stora dagen var kommen. Jocke var också på bästa humör. Vi hade sett JVM-finalen som ju faktiskt blev lagom spännande, men hallå...0-0.. I hockey. Underbart gött när det avgörande målet kom, dock, och det var faktiskt helt rättvist även om man kanske inte ska stirra sig blind på skottstatistiken. Matchen varade ju nästan till fem så vi vaknade inte förrän elva typ. Men vi blev snabbt pigga - för vi visste vad som väntade.
Vi började spela filmmusiken direkt och taggade rejält. Sedan satte vi oss i bilen och körde upp till Ängelholm. Det blev "frukost" på BK innan vi tog oss till Red Mill. Popcorn är givet när man är på bio även om filmen går kvart över ett. Jag valde noga ut ett par 3D-glasögon som var riktigt fina, utan repor eller liknande, för ingenting skulle få förstöra detta mästerverk. Efter några trailers var det dags. Tiden var inne.
Jag och Jocke försvann in i denna fantastiskt underbara film - ingenting annat existerade. Den var lika ofattbart magisk som den alltid har varit - men nu ännu snyggare. Inte bara för att det var 3D. De fantastiskt vackra animationerna var skarpare än någonsin och det märks att filmskaparna verkligen gjort allt för att föra detta visuella mästerverk ett steg närmare perfektion. Det var verkligen en fantastisk filmupplevelse - så fantastisk att tiden bara forsade iväg. När slutet kom och Simba klev upp på sin tron, då blev ögonen fuktiga och rysningarna svepte över kroppen. Skärgårdiskt!!
Originalet kom 1994 och blev en stor succé. Jag kommer ihåg att jag såg den på bio och blev redan då frälst. Nu får alltså en annan generation chansen att uppleva det jag fick uppleva. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar den chansen. Jag hoppas också att alla förstår vad det är för film jag pratar om - det kan väl inte gå att missa...?
Vi började spela filmmusiken direkt och taggade rejält. Sedan satte vi oss i bilen och körde upp till Ängelholm. Det blev "frukost" på BK innan vi tog oss till Red Mill. Popcorn är givet när man är på bio även om filmen går kvart över ett. Jag valde noga ut ett par 3D-glasögon som var riktigt fina, utan repor eller liknande, för ingenting skulle få förstöra detta mästerverk. Efter några trailers var det dags. Tiden var inne.
Jag och Jocke försvann in i denna fantastiskt underbara film - ingenting annat existerade. Den var lika ofattbart magisk som den alltid har varit - men nu ännu snyggare. Inte bara för att det var 3D. De fantastiskt vackra animationerna var skarpare än någonsin och det märks att filmskaparna verkligen gjort allt för att föra detta visuella mästerverk ett steg närmare perfektion. Det var verkligen en fantastisk filmupplevelse - så fantastisk att tiden bara forsade iväg. När slutet kom och Simba klev upp på sin tron, då blev ögonen fuktiga och rysningarna svepte över kroppen. Skärgårdiskt!!
Originalet kom 1994 och blev en stor succé. Jag kommer ihåg att jag såg den på bio och blev redan då frälst. Nu får alltså en annan generation chansen att uppleva det jag fick uppleva. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar den chansen. Jag hoppas också att alla förstår vad det är för film jag pratar om - det kan väl inte gå att missa...?
torsdag 5 januari 2012
147 - Nu har vi börjat
Jag tänker inte göra någon stor grej av årets första inlägg. Det enda som egenkligen är roligt med nyår är själva festen (och den ska jag nog berätta om någon gång snart). Livet fortsätter ju som vanligt sedan. Men nu är det ju en del som förändras, åtminstone för mig. I måndags drog försäsongen igång med en lätt fotbollsträning på konstgräs. Igår fortsatte den med ett inte så lätt fyspass i en liten hall som mer påminde om en danspaviljong. Allt detta, såklart, i Varberg, som jag nu får betrakta som min nya hemstad.
Jag bor fram till den 1 februari i samma lägenhet jag bott i tidigare när jag övernattat i Varberg. När jag kom dit i måndags möttes jag av skit. Jag väljer att inte beskriva det mer - skit duger väl. Så jag har städat en hel del nu de senaste dagarna. Ska ändå bo där nästan en månad så då får man ju se till att man ska kunna trivas. Därefter ska jag flytta till en annan lägenhet, en tvåa, men den har jag inte sett än. Tydligen håller de just nu på att bygga upp köket från grunden och det låter ju inte helt fel. Bara de blir klara i tid. Ser i alla fall fram emot att bosätta mig lite fastare.
Igår var jag i Hbg och tittade på Nyårssaluten med Jocke. Simon och Bastu joinade oss sedan och snart även Munk. Det var väl inga direkta höjdarmatcher vi fick se, men det händer alltid några roliga saker och det görs alltid några snygga mål. Fjolårsvinnaren Bosna var segstartade mot lätt motstånd men kom igång rätt bra till slut utan att imponera jättemycket. Jag måste hylla Memen där för hans tre skitmål!
Imorgon drar jag till Varberg igen, men jag ska se om jag kanske hinner se kusse Alex spela HM-final. På kvällen väntar ett fotbollspass, men det skulle inte förvåna mig om det blir ett rätt jobbigt sådant. Man får ju trots allt vila upp sig över helgen. Helgen ja... På fredag är det äntligen dags - LEJONKUNGEN 3D!!! Sen på lördag ska jag på 20-årsfest så då blir det nog lite utgång också.
Men vi hörs. Ta det lugnt.
Skärgårdssökaren mot ett sanslöst fantastiskt 2012
Jag bor fram till den 1 februari i samma lägenhet jag bott i tidigare när jag övernattat i Varberg. När jag kom dit i måndags möttes jag av skit. Jag väljer att inte beskriva det mer - skit duger väl. Så jag har städat en hel del nu de senaste dagarna. Ska ändå bo där nästan en månad så då får man ju se till att man ska kunna trivas. Därefter ska jag flytta till en annan lägenhet, en tvåa, men den har jag inte sett än. Tydligen håller de just nu på att bygga upp köket från grunden och det låter ju inte helt fel. Bara de blir klara i tid. Ser i alla fall fram emot att bosätta mig lite fastare.
Igår var jag i Hbg och tittade på Nyårssaluten med Jocke. Simon och Bastu joinade oss sedan och snart även Munk. Det var väl inga direkta höjdarmatcher vi fick se, men det händer alltid några roliga saker och det görs alltid några snygga mål. Fjolårsvinnaren Bosna var segstartade mot lätt motstånd men kom igång rätt bra till slut utan att imponera jättemycket. Jag måste hylla Memen där för hans tre skitmål!
Imorgon drar jag till Varberg igen, men jag ska se om jag kanske hinner se kusse Alex spela HM-final. På kvällen väntar ett fotbollspass, men det skulle inte förvåna mig om det blir ett rätt jobbigt sådant. Man får ju trots allt vila upp sig över helgen. Helgen ja... På fredag är det äntligen dags - LEJONKUNGEN 3D!!! Sen på lördag ska jag på 20-årsfest så då blir det nog lite utgång också.
Men vi hörs. Ta det lugnt.
Skärgårdssökaren mot ett sanslöst fantastiskt 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)