Dag 172 - Förändring god

En gång satt jag på en plats och tittade ut genom ett fönster. Jag spanade förbi grannens garage upp mot den blå himlen och kände lycka. Det här var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade spenderat nästan hela min barndom där och det var det bästa stället jag visste - där var jag alltid välkommen. Min uppväxt var inte perfekt rakt igenom för en sådan uppväxt finns inte. Man har sina svackor; svåra perioder som man lär sig av och som gör en starkare. Jag var alltid älskad och det hjälpte mig att hitta rätt väg. Nu när jag tittade ut genom fönstret var jag lycklig. Jag var omgiven av familjen som jag älskade och vänner som var som en familj. Men en förändring knackade på dörren. Först ignorerade jag den omedvetet. Sen ignorerade jag den medvetet. Men till slut var jag tvungen att motvilligt släppa in den. Snart insåg jag att förändringen var en kärlek. Jag insåg också att mitt gamla hem alltid skulle finnas kvar som en del av mig, så jag började bygga mig ett nytt hem.

Några år senare satt jag på en annan plats, stirrandes ut genom ett annat fönster. Jag såg det gröna gräset där man på sommaren kan ligga i sol och värme med en kall, god glass och bara njuta. Detta var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade fortfarande min familj och mina vänner, om än inte lika nära till hands som innan. Jag hade nya vänner också, som mina kvicka fötter och mitt sunda förnuft hade lett mig till, och de var också som en familj. Dessutom hade jag min kärlek. Jag satt där i mitt hem och tänkte på hur lycklig jag var. Jag tänkte på de senaste årens minnen och upplevelser och skattade mig lycklig att få ha varit med om så mycket gott. Jag hade förändrats som person också och blivit varse att jag själv kunde vara med och styra den förändringen. Jag hade drömmar och visste att de kunde uppfyllas. Men det visade sig senare att om jag ville följa mina drömmar var jag tvungen att låta mitt liv förändras igen och den här gången var förändringen mycket svårare och tog lite längre tid.

Nu sitter jag på ännu en plats och tittar ut genom ännu ett fönster. Vyn är en helt annan men känslan är samma som innan - detta är mitt hem och här är jag trygg. Jag har inte en tanke på att byta ut det. Men mönstret är nu alltför tydligt för att ignorera. Förändringen kommer förr eller senare och jag vet inte vad den för med sig. Lyckligtvis har jag lärt mig att förändring inte är något man behöver frukta. Jag sitter här nu i min första helt egna lägenhet och jag älskar den. Jag har ett jobb jag alltid har drömt om och som tar mig till nya spännande utmaningar. Jag har nya vänner här och även om jag flyttat längre bort från min familj och mina gamla vänner så känns dem närmare än någonsin. Jag är förmodligen lyckligare än jag någonsin varit och för det tackar jag förändringen.

Det kommer en tid då jag kommer sitta på en ny plats, vid ett nytt fönster. Jag kan inte säga vad det är som kommer föra mig dit eller när det händer och jag vet inte vad jag kommer att se. Men det kommer vara mitt hem och där är jag trygg. Jag lär inte ha en tanke att byta ut det. Men om jag vill kan jag bara sluta ögonen och se ut genom det där första fönstret igen. Känna doften av mammas nybakade kanelbullar, höra pappa komma hem från jobbet och se systrarna leka på gräsmattan. Eller så kan jag titta ut genom det där andra fönstret. Se morgonsolen lysa upp den blomstrande balkongen och höra tjejens tunga andetag från soffan där hon somnat. Eller också kan jag spana ut genom det tredje fönstret. Lägga mig tillrätta i den provisoriska soffan, sätta på tvn och sänka ljudet till knappt hörbar nivå för att inte störa grannarna. När jag tänker efter så är kanske förändring inte ett passande ord - på ett sätt finns ju allt kvar ändå. Det är i alla fall så jag ser det och det hjälper mig att välkomna framtiden och göra den så lycklig som det bara går.