Februari blev ingen bra bloggmånad. Jag skrev bara fem inlägg. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag aldrig kan skylla på att jag inte har haft tid. Jag kan heller inte skylla på att jag inte haft grejer att skriva om. Ibland blir det helt enkelt bara inte av. Men nu ska jag skriva om en helg som blev så rackarns fantastisk.
I fredags skulle vi i Varbergs Bois försöka smälta den något pinsamma förlusten mot Falkenberg dagen innan. Träff med supporterklubben Klacksparken på sportbaren Nyfiket stod först på schemat. Jonas Rosell, även kallad Mullis, är en av de som driver Klacksparken och han har ett stort Bois-hjärta. Han gjorde början på den här kvällen riktigt trivsam för alla och vi spelare fick både mat och dryck. Vi var där ett par timmar och roade oss, hälsade på supportrar och humöret fick sig ett lyft. Det känns bra att ha trogna, stöttande supportrar och vi ska göra allt för att ge dem så många lyckorus som möjligt under säsongen som kommer.
Eftersom vi hade fått helgen ledig hade vi planerat att fortsätta festligheterna med bowling så vi begav oss upp till bowlinghallen. Vi delade upp oss på banorna och gjorde det lite mer spännande genom att förloraren på varje bana skulle stå för betalningen på banan. Tyvärr hamnade jag med värsta proffsgänget som direkt började mangla ner käglor. Men jag gav aldrig upp och det blev en riktigt spännande avslutning. Alex avlutade med strike och spärr på ruta 10, vilket då betydde att jag var tvungen att fixa en dubbelstrike för att undvika sistaplatsen. Klotet rullade...BAM...strike.. Alex darrade. Klotet rullade...käglor föll...men inte alla. Förlust. Trots att jag spelat bra nog för att vinna på nästan alla de andra banorna. Surt.
Kvällen fortsatte med förfest (eller mellanfest..?) hos Hasse. Alla kom inte dit samtidigt. Av olika orsaker. Vissa kanske inte hittade dit. Vissa kanske fick åka tillbaka till bowlinghallen för att de fortfarande hade bowlingskorna på sig. Vad vet jag..? Pingis, FIFA o gott snack gjorde mellanfesten bra. Jag tänker inte avslöja om någon däckade i soffan och spydde på mattan, eller om det var någon som dansade naken, eller om folk bara försvann spårlöst. Vi fortsatte sedan till Niteclub Oscar där vi dansade loss tills musiken tystnade. En kebabtallrik på Campino sen är ju given, men jag tog två. Gött.
Lördag betydde Helsingborg för mig. Förfest hos Ljung(vem?) med FIFA, fotboll och lite Mello. Jag plockade ner Stoffe Levi på jorden med en uppvisning i världsklass på FIFA. Sen blev det discobil till stan med bror Joachim och bror Munk. Pianobaren bjöd på underhållning och vi bjöd pianobaren på lite underhållning också. Sen träffade vi Jockes syrra Jennie och hennes två kumpaner på Utposten. Jennie försökte ta livet av mig genom att krossa mitt vattenglas - tänk om jag skurit upp handleden..! Ingen fara, tyckte Jennie - "Om jag hade skurat din handled...om du hade tappat hjärtat hade jag gjort hjärt- och lungräddning.." Okeeej...
Sedan dansade vi alla på Harry's innan jag och Jocke satte oss i discobilen med tidigare nämnda kumpaner - låt oss kalla dem tafsartjejen och tjejen. Det blev lite Donken, sen släppte vi av fruntimmerna och sen blev det lite mer Donken, där vi fick Skärgårdsrabatt, innan jag landade i Jockes soffa ungefär samtidigt som jag somnade. I samma soffa satte vi oss sedan på söndagen för att se det stora derbyt.
0-1 efter bara fyra minuter - ett jävla fucking skitturmål. 0-2 efter en halvtimme när domaren skänkte bort en straff. Arsenal hade då nått botten och det var vad som krävdes för att börja klättringen. Förutom första 10 så hade Arsenal dominerat och det kändes som att allt gick emot dem. Men nu vände det. Sagna nickade in 1-2 - jag knöt en näve. RvP gjorde 2-2 - jag skrek. Paus. Men Arsenal slog inte av på takten. De hade bestämt sig. Andra halvlek var som en dröm. Rosicky gjorde sitt första mål på 50 PL-matcher till 3-2 - jag hoppade och skrek. RvP höll i boll och hittade Walcott som efter sin idiotlöpning på 60 m kyligt chippade in 4-2 - jag hoppade, studsade, skrek, skrattade. Till slut smekte Song fram en djupledsboll till Walcott som sköt 5-2 - jag ställde mig upp, slog ut med armarna, jublade och njööööt.
Känslan går inte att beskriva. Att avsluta en sådan fantastisk helg på det där viset. Det går inte att må bättre. Jocke mådde nog inte sämre. Vi är fan bäst...men det är inte vi som säger det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar