Dag 163 - Det är som att gå

Jag är ju inte den som bloggar för att mitt liv är så intressant. Jag bloggar för jag tycker det är nice att skriva av sig lite då och då, och lite för att det trots allt finns några personer som tycker det är kul att läsa vad jag skriver. Ofta handlar det ju om roliga grejer jag har hittat på och när jag sen tittar tillbaka på tidigare inlägg får jag återuppleva roliga minnen.

Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.

Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....

Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!