Berlin...var ska man börja..? Ja, jag blev inte direkt frälst av staden sådär ögonblickligen. Tyckte inte det var en fin stad och det luktade äckligt på sina håll. Dessutom var människorna rent ut sagt otrevliga. Nej, alla är säkert inte otrevliga men förvånansvärt ofta blev man chockad över folks bemötande. Det var inte direkt som att komma till London där stämningen är betydligt mer positiv. Men Berlin hade trots allt många positiva sidor också. Man måste bara leta lite längre in i kylskåpet för att hitta godsakerna.
Hotellet vi bodde på var fint. Vet inte hur många stjärnor, men det kändes som fyra. Men en sak var riktigt irriterande. Man fick för fan knappt andas där innan man fick klagomål. En dag när klockan närmade sig sex på kvällen satt jag och två lagkamrater på rummet, såg på tv, snackade och skrattade. Ingen var full och högljudd, vi spelade ingen musik, tvn var nästan ljudlös (för vem pallar lyssna på tyska mer än tre sekunder) och vi skrek inte. Ändå ringer det en kärring nerifrån receptionen och säger att de har fått klagomål från andra gäster och att det är vårt rum som ska skämmas. Debelog, tänkte jag och undrade om SVJ (JA, en Roald Dahl-referens...) bodde på hotellet. Sen att det blev folksamling i rummet en natt och vissa var högljudda, det gör att jag förstår varför receptionisten sa till oss, men han hade väl fan inte behövt plocka bort nyckelkortet som gav ljus i rummet och slänga bort det så att jag var tvungen att krypa runt i mörkret och leta efter det...?
Våra dagar var i stort sett oplanerade och det berodde väl mycket på att inga tränare eller ledare var med. Vi tog dagen som den kom, men försökte förstås hålla ihop gruppen hyfsat. Vi åt ju trots allt tillsammans varje kväll, men sen är det klart att alla fick välja för sig själva vad de ville göra. Jag tyckte det funkade fint och att alla blev nöjda. Jag var i alla fall nöjd med att bara ströva runt med ett gäng, kolla i affärer, äta mat och fika lite då och då osv. Lite kändes det som att dagarna var en väntan, eller uppbyggnad, inför kvällarnas festligheter. Kvällarna och nätterna bjöd på den ena höjdpunkten efter den andra, men mer om det i nästa del.
Jag vet för övrigt inte hur många delar det bli, för det hände så mycket. Men jag tror på tre. Inte fler. Ska försöka fixa nästa redan till imorgon. Men först ska jag avsluta denna del med ett citat som Nexhat levererade med en filosofisk gest upp mot höghusens tak:
"Vad fan gör duvorna här nere?! Hade jag varit duva hade jag varit där uppe hela tiden!"
4 kommentarer:
Hade jag vatit en duva så hade jag tagit självmord //J
Men usch som du pratar. Jag hade varit en Skärgårdsduva!
Du fick med andra ord samma intryck som mig av staden. Helt klart sämst av de storstäder jag besökt i Europa.
Mjaa, jag kanske inte riktigt tyckte den var sämst, men det var mycket tack vare att vi träffade roliga människor och sen, förstås, lördagkvällen som jag ännu inte har berättat om...
Skicka en kommentar