Ja jag råkade ut för en liten otäck olycka i måndags, vilket nu är vida känt. Jag själv kommer inte ihåg alls vad som hände eller nåt, jag bara vaknade upp mitt på fotbollsplanen i Markaryd och undrade va fan som hade hänt. Jag kände efter i benen och försökte hitta orsaken till att jag låg där med en massa människor runt omkring mig. Min första tanke var typ "äh, jag mår bra, behöver inte ligga här och gnälla", men jag förstod rätt snabbt att jag kanske inte var helt kry ändå.
Jag hann inte tänka så mycket mer innan ambulansen hämtade upp mig, men sen började jag kvickna till på väg till sjukhuset. Jag hade ett litet samtal med den förtjusande ambulanskvinnan som sa att jag hade haft tur som skadade mig på hennes skift (eh, ja!). Enligt henne var de på det andra skiftet otrevliga och illaluktande. Jag svarade att det nog var hon som hade otur som fick en svettig o illaluktande patient. Men hon ljög väldigt övertygande om att det inte alls var så farligt och menade på att det är värre med patienter som spyr överallt. Hon har kanske en poäng..
Efter fem mil var vi framme vid sjukhuset i Ljungby - metropolen. Jag låg på akutavdelningen och till min glädje fann jag att Staffan hade hittat dit och skulle hålla mig sällskap. Vi förundrades över de fantastiska Ljungbyiska sjuksystrarna - det var en fröjd att se dem...arbeta så duktigt... Sen kom doktorn och kollade mina reflexer och gjorde lite tester. Telefonen gick varm och jag var glad att Staffan hjälpte mig och kunde upplysa mig lite mer om vad som hade hänt, för det hade jag ju fortfarande ingen aning om.
Mycket väntan blev det innan jag fick beskedet att jag skulle stanna över natten. Staffan, en av hjältarna denna kväll, kunde äntligen köra hem. Jag fick dropp men ingen mat och fick finna mig i att sova hungrig och väckas var, varannan timme av en ficklampa riktad rakt in i ögonen. Var knappast utvilad på morgonen, men jag kände mig rätt kry och fick sen en efterlängtad dusch. Sjukhusbesöket avslutades när morsan kom och hämtade mig och med hjälp av pappa där hemma bokade vi flyget som skulle ta mig och Jill till Linkin Park i Globen.
Så man kan säga att det blev ett lyckligt slut på det hela. Detta var alltså hur jag upplevde det. Jag vill tacka Staffan för stödet han visade, jag är väldigt tacksam att han var vid min sida. Och mamma o pappa, tack för att ni hjälpte mig så Stockholmsresan ordnade sig, det betydde mycket för mig och Jill. I nästa inlägg får ni möta fler hjältar - t.ex. de som tog hand om mig när jag var medvetslös - och ni får en beskrivning av händelsen så som andra upplevde den.
Tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar